I augusti förra året trädde det bilaterala DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) med USA i kraft. Genom det kan USA ha militär personal på plats i Sverige, förhandslagra materiel här och i större utsträckning öva tillsammans med Försvarsmakten. Tanken är, enligt den svenska regeringen, att det ska minska riskerna för ett väpnat angrepp mot Sverige genom att ge en avskräckande signal till Ryssland. Avtalet innehåller bestämmelser om den rättsliga statusen för den amerikanska styrkan, dess personal, anhöriga och leverantörer. Det handlar bland annat om straffrättslig jurisdiktion, undantag från beskattning och rätt att upprätthålla disciplinen inom den amerikanska styrkan.
Dessutom regleras frågor som tillträde till svenskt territorium, rätt att få använda vissa av Försvarsmaktens anläggningar och områden samt att få bedriva stöd för den egna styrkan och dess personal, så som marketenterier och postkontor.
Syftet är att man ska slippa krångliga administrativa processer inför varje amerikansk närvaro i Sverige. Samtidigt bygger samarbetsavtalet på Sveriges samtycke och på full respekt för svensk suveränitet, svensk lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Samarbetet sker i enlighet med folkrätten.
Den kanske största skillnaden jämfört med det värdlandsstöd som ingår i Natomedlemskapet är att USA ska förhandslagra materiel i Sverige. USA har i avtalet åtagit sig att i förväg informera svenska myndigheter om vilken typ och mängd av materiel som de amerikanska styrkorna tänker transportera eller förhandslagra på svenskt territorium samt när och hur materiel ska levereras.
Även om det nu är 17 garnisons-orter som nämns är det inte säkert att alla kommer att nyttjas.
Huruvida huvudfokus ska vara förnödenheter eller utrustning till något specifikt förband, som fallet är i Norge, är inte bestämt.
– Just nu diskuterar vi med amerikanerna om olika möjligheter att förhandslagra förnödenheter som ammunition och drivmedel, som vi vet förbrukas i stora mängder. När vi fått ner det på pränt kan vi börja vidta de praktiska förberedelserna för att få allt på plats, säger generalmajor Stefan Sandborg, före detta Rikshemvärnschef som sedan drygt två år är chef för Försvarsstabens stödenhet.
– Exakt vad och hur mycket det kan bli tal om kan jag inte säga i dagsläget, eftersom inget är bestämt, förklarar han.
Blir det ändå inte svårt att hålla lagringen hemlig med tanke på vad som kan ses från satelliter?
– Det får göras en säkerhetsskyddsanalys på varje plats, då får man väga de olika riskerna mot varandra.
I avtalet pekas 17 platser ut som lämpliga: Berga, Boden, Halmstad, Härnösand, Kiruna, Kristinehamn, Kvarn, Luleå, Ravlunda, Revingehed, Ronneby, Såtenäs, Uppsala, Vidsel, Visby, Älvdalen och Östersund. Alla är sådana som har regementen, flottiljområden eller övningsfält.
– Även om det nu är 17 garnisonsorter som nämns är det inte säkert att alla kommer att nyttjas. Dessutom kan det mycket väl bli så att vi även lagrar på andra orter, säger Stefan Sandborg.
Ett behov som han redan nu ser handlar om att lagra förnödenheter.
– Syftet med förhandlagringen är ju att skapa en möjlighet att lösa operationer. Om försörjningskedjan blir ostörd får man en robusthet tack vare det som finns lagrat i Sverige.
Stefan Sandborg
Chef för Försvarsstabens stödenhet
Tittar man på vårt västra grannland Norge har man där, ända sedan 1970-talet, erfarenhet av att lagra amerikansk militär materiel, vapen och ammunition. Enligt Forsvarets logistikkorganisasjon, som Officerstidningen varit i kontakt med, byggdes på 1980-talet stora bergrum i trakten av Trondheim för att förvara utrustning till en amerikansk marinkårsbrigad. Det handlade om allt från fordon till proviant för att 13 000 soldater skulle klara av operationer på upp till 30 dygn.
Utöver detta har US Air Force haft förhandslagring på norska flygbaser, samtidigt som US Navy lagrat två större fältsjukhus. Flera gånger har USA tagit ut materiel från bergrummen och nyttjat utrustningen skarpt, bland annat i krigen i Irak och Afghanistan. Genom åren har också beväpning och fordon varierat. Exempelvis förstärktes flottan av hjulgående Humvees 2014 med stridsvagnar av typen M1 Abrams. 2020 rapporterade dock Norges forsvarsforening att vagnarna skulle ersättas av raketartilleri av typen Himars, eftersom det ansågs effektivare med målsökande fjärrbekämpning för att hindra rysk framryckning i Norges kraftigt kanaliserande terräng.
Upplägget har hela tiden varit att norsk personal haft hand om lagren och skött underhållet av utrustningen – samt att Norge och USA delat lika på kostnaderna.
– Vi har ett väldigt nära samarbete med Norge, så vi är väl insatta i alla deras erfarenheter – både när det gäller förnödenheter och förbandsutrustning. Vi vet hur de har byggt upp sitt system, vad som har fungerat bra och hur de har utvecklat det, säger Stefan Sandborg.
På frågan om Sverige ska ha samma upplägg som i Norge, svarar han:
– Vi är ännu inte nere på den detaljnivån. Vi tittar fortfarande på vilken sorts förhandslagring som ger bäst effekt i Sverige.
– Man måste sudda ut nationsgränserna lite och titta på hela Norden som ett operationsområde. Om man nu har förhandlagrat utrustning för ett förband i Norge, hur kan man då komplettera det så att den styrkan får en ännu bättre uthållighet?
När bedömer du att förhandslagringen kan komma igång?
– Tidsperspektivet hänger på vad som ska lagras. För vissa saker finns det förutsättningar för att snabbt komma igång, för andra kanske det krävs byggnation och åtgärder.
Fakta
DCA-avtalet
Den svenske försvarsministern Pål Jonson och hans amerikanska motsvarighet Lloyd J. Austin III undertecknade den 5 december 2023 det bilaterala samarbetsavtalet DCA (Defence Cooperation Agreement) mellan Sverige och USA. Det möjliggör ett mer kontinuerligt samarbete genom att reglera förutsättningarna för amerikanska styrkor att verka i Sverige. Det rör sig bland annat om frågor om amerikansk militär personals rättsliga status, tillgång till baseringsområden, förhandslagring av materiel samt regler om skatt och tull. Först krävdes dock ett godkännande av riksdagen, vilket skedde den 18 juni 2024. Den 15 augusti samma år trädde DCA-avtalet i kraft.
