Sök
Stäng denna sökruta.

”Sveriges försvar har en olycklig vana att vara som svagast när det behövs som mest”

Upprustningen av Sveriges militära försvar går för långsamt och försvarsberedningens ambitionsnivå är för låg i förhållande till hotbilden. Det säger Oscar Jonsson, författare och doktor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan. Han menar att förutsättningarna är goda att bygga ett starkt försvar, men det kräver en mer offensiv försvarspolitik.

Linda Sundgren
Oscar Jonsson är doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan. Han har tidigare jobbat på Försvarsmaktens högkvarter och varit chef för Center for the governance of change vid IE University.

Foto: Mondial

Oscar Jonsson är en välkänd profil i försvarsdebatten och en efterfrågad gäst i tevesoffor och andra offentliga sammanhang. I slutet av september kom hans nya bok, Försvaret av Sverige, där han redogör för sin syn på försvarets utveckling från 1800-talet fram till i dag. Han blickar också framåt mot 2030 och pekar på den progression han ser som nödvändig för att bygga en starkare försvarsmakt. Sammantaget är hans bild av det svenska försvaret ganska dyster. I bokens inledande kapitel konstaterar han att Sveriges försvar ända sedan förra sekelskiftet haft en olycklig vana att vara som svagast när det behövts som mest. 

– När första världskriget bröt ut började vi rusta upp och den upprustningen var klar i början av 1920-talet. 1925 skar vi ner krigsmakten med hälften. Nedskärningarna fortsatte fram till 1939 då försvarsanslaget på några år gick från en till tolv procent av BNP. Den upprustning vi hade behövt inför andra världskriget var klar på 1950-talet, säger Oscar Jonsson och fortsätter. 

– Nu sitter vi åter i en liknande situation där våra politiker säger att vi har det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget medan försvarsplaneringen är helt i otakt och det tar tio år att rusta upp.

Enligt Oscar Jonsson är kvalitén på den materiel som Försvarsmakten besitter överlag god. Han pekar bland annat på dugligheten i de materielsystem som skickas till Ukraina, som stridsfordon 90 och leopardstridsvagnar, och säger att svenska Gripenplan är långt bättre lämpade än amerikanska F 16 att operera i det scenario som råder i Ukraina. Men det finns också problem, däribland underskott av personal samt brister i förmågebredd, förmågedjup och kvantitet. I jämförelse med de enorma mängder ammunition och vapen som förbrukas i Ukraina ligger Sverige långt efter. Han tar drönare som exempel.  

– I december sa man på K 3 att Försvarsmaktens drönare kan räknas i 10-tal slash 100-tal, vilket är något helt annat än de 40.000 drönare som går åt varje månad i Ukraina. Det behövs ett annat mindset där man inser att drönare i mångt och mycket är en förbrukningsvara som måste ut till alla typer av enheter. 

Sverige har (…) inte ens påbörjat anskaffningen av mer avancerade förmågor till skillnad från våra grannländer.  Finland har köpt en av USA:s mest avancerade kryssningsrobotar. Norge har köpt raketartilleri–systemet Himars. 

Ett annat exempel som Oscar Jonsson lyfter är behovet av långräckviddigt luftvärn. 

– Nästan allt Ukraina ber om nu är möjligheten att slå mot mål inne i Ryssland. Det skulle vara exakt samma sak för oss om vi blev angripna, men vi har inte satsat på långräckviddig bekämpning över huvud taget. 

Även om försvarsbudgeten nu ökar kraftigt konstaterar Oscar Jonsson att det är en grannlaga uppgift för Försvarsmakten att tillväxa i den takt som politiken beslutat. Flera faktorer sinkar utvecklingen, såsom personalbrist och tidskrävande anskaffnings- och byggnationsprocesser. Han menar också att svensk försvarspolitik präglas av en tröghet som flera jämförbara länder saknar. 

– Sverige har utrett frågan i två och ett halvt år och inte ens påbörjat anskaffningen av mer avancerade förmågor till skillnad från exempelvis våra grannländer. Finland har köpt en av USA:s mest avancerade kryssningsrobotar. Norge har köpt 16 stycken av det amerikanska raketartilleri-systemet Himars och Polen lade för ett par veckor sedan en tilläggsbeställning på 48 Patriot-lavetter, säger Oscar Jonsson och fortsätter. 

– Det är väldigt bra att vara tidigt ute, men vi är inte det. Försvarsbeslutet kommer i oktober och efter det får vi gå till marknaden och se vad som finns kvar. Sannolikt kommer det inte vara särskilt mycket. 

Inte heller tycker han att försvarsberedningen gick tillräckligt långt i den rapport som presenterades i april. 

– Målbilden fram till 2025 sattes upp utan några väsentliga ambitionsökningar. Vissa ambitionsökningar kommer till 2030, men i grunden är det i termer av materiel, förmågor och personal inte någon väsentlig ambitionsökning jämfört med 2009, säger Oscar Jonsson. 

Ändå är han optimistisk. Han menar att Försvarsmakten har en god kvalitativ grund att bygga på. Dessutom tror han att det kommer dröja innan svenska politiker åter börjar skära i försvarsbudgeten. 

– Det krig som pågår i Ukraina kommer i viss mån vaccinera nuvarande generations politiker och åsiktsbildare från att inteckna för mycket av försvarsanslagen när det börjar se bättre ut igen. 

FAS HERO

I Försvaret av Sverige (Mondial förlag) beskriver Oscar Jonsson hur han anser att Sverige bör försvaras och vilka lärdomar som kan dras av kriget i Ukraina. Boken är en fristående uppföljare till Hotet från Ryssland som kom ut 2023.

Foto: Mondial

Fakta

Sveriges försvar, från kalla kriget till när det var som minst:

96 procent av krigsorganisationen försvann.

30 brigader blev 1.

42 flygdivisioner blev 6.

46 ytstridsfartyg blev 7.

4 kustartilleriregementen blev 1.

Antalet värnpliktiga minskade från 25 000 personer till 4 700.

Källa: Försvaret av Sverige

Dela artikel:
Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Senast publicerat
    Ur arkivet