Arbetet med att forma nästa försvarsbeslut är i full gång. I april släppte försvarsberedningen sin sista rapport vari förslagen på inriktning och utformning av det militära försvaret utgör en stor del. I höstas lämnade Försvarsmakten sitt militära råd om hur den angivna ekonomiska planeringsramen bäst bör nyttjas. När jag läser de båda så finns det saker som skaver avseende detaljnivån som politiken lägger sig i och precisionen i underlagen som Försvarsmakten lämnar.

Bland det positiva i försvarsberedningens rapport kan noteras att de identifierat behovet av ytterligare ekonomiska medel utöver vad som var planeringsramen för det militära rådet. Försvarsberedningen gör dock misstaget att inta rollen som militär stab och fyller utrymmet med tillsynes godtyckliga krigsförband och materiel istället för att be Försvarsmakten om råd. Klåfingrigheten innefattar även skrivningar om myndighetens interna ledningsstruktur, materielfrågor på plutonsnivå och andra exempel på ohörsamhet mot det militära rådet. Den kanske viktigaste politiska frågan, behovet att skapa tillgängliga krigsförband som kan användas redan i fredstid inom ramen för Natos operationer, lämnas därhän. 

Vi gynnas ofta mer själva av ökad transparens om våra brister än vad en fientligt sinnad aktör vinner på att mer information om oss är offentlig.

Även Försvarsmaktens underlag kan kritiseras. I ett missriktat försök att undvika att bli detaljstyrda så utelämnas tydlighet kring våra krigsförbands status och i vissa fall deras existens. Vi genomför årlig krigsorganisations-värdering som belyser vårt tillstånd. Resultaten beläggs med sekretess och redovisas endast i begränsad omfattning till ett fåtal på den politiska nivån. Här bör vi ha i åtanke att det är politiken som huvudsakligen bestämmer vilken grund- och krigsorganisation vi ska ha. Det görs i publika beslut. Jag påstår att det då också är vår skyldighet, och tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagstiftningen, att vara tydligare med hur bra, eller dåligt, vi lyckas. 

Som vi sett vid flera tillfällen de senaste åren så är det först när bristerna blir offentliga som krafttag tas för att åtgärda dem. Den katastrofala bristen på personlig utrustning eller stridspiloternas massavhopp är två exempel. Vi gynnas ofta mer själva av ökad transparens om våra brister än vad en fientligt sinnad aktör vinner på att mer information om oss är offentlig.

I höst lägger regeringen fram sin inriktningsproposition för försvaret till riksdagen. Min förhoppning är att man där lyckas separera vad som är militära respektive politiska frågor. Därtill behövs transparens kring läget i våra krigsförband och om Natos förmågemål till Sverige. Utan gemensam lägesbild kan varken uppdragtaktik, uppdrags-glädje eller ansvarsutkrävande existera. Det duger inte att dölja alla väsentligheter bakom tveksamt tillämpade sekretessbestämmelser. 

Avslutningsvis vill jag tacka Officerstidningens chefredaktör, Josefine Owetz, för att ha fått möjligheten att få skriva krönikor här och alla läsare som tagit del av eller kommenterat det jag skrivit. Det här är min sista krönika.