Senast publicerat
Senast publicerat:

”Fördröjningsstrid i förvaltningen”

Andreas Braw, kompanichef i Försvarsmakten
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Jag har under en längre tid funderat över varför mitt arbete är så krångligt. Allting, även rutinärenden, tar en ohygglig tid. Jag upplever det som att varje beslut jag fattar, varje åtgärd jag vidtar, varje behov som jag påtalar i min tjänst som kompanichef möts av motstånd. Det är inte ett medvetet motstånd, ofta är alla överens om vad som behöver göras. Och ändå så finns motståndet där.

Det är en enorm energitjuv. Det är som att köra bil utan att kunna lossa på handbromsen. I stort sett allting som avviker från status quo möts av motstånd. Ibland möter jag motstånd när jag försöker göra något så enkelt som att betala ut lön för utfört arbete.

Jag möter motstånd och strul när jag försöker anställa arbetstagare på vakanta befattningar. Vill jag skaffa en cykel för ärenden inom regementet så blir det motstånd. Vill jag samöva med ett annat förband så blir det motstånd. Allt ska motiveras, beredas, vridas och vändas på, besvära redan överbelastade kollegor på bataljons- och regementsstab.

För att köpa en cykel till kompaniet så skulle jag behöva vända mig till en central funktion i Försvarsmakten genom att skapa en kundvagn i Prio, en mystisk och invecklad process som jag ännu inte behärskar trots mina högskolepoäng och tio års tjänstgöring som officer.

För att köpa en cykel till kompaniet så skulle jag behöva vända mig till en central funktion i Försvarsmakten genom att skapa en kundvagn i Prio, en mystisk och invecklad process som jag ännu inte behärskar.

Jag arbetar på ett infanteriförband, där en tämligen central verksamhet är att manuellt bära olika grejer. Fältarbeten (Farb), det vill säga att påverka terrängen genom att spränga, gräva, klippa, hugga och såga, är viktigt för oss. Till detta behöver man utrustning. Den måste bäras.

För en tid sedan försökte jag därför skaffa stridsvästfickor till mina Farb-soldater för att bära sprängpatroner, tänger och mineringsprotokoll. Fickorna kostade 500 kronor och jag anhöll underdånigt om att få köpa tolv stycken. Det var naivt, för att köpa dessa fickor var totalt omöjligt. Den centrala kontrollfunktionen sa blankt nej, och hänvisade till någon galonväska som köptes in för ändamålet innan Försvarsmakten ens hade infört modulära stridsvästar.

Organisationens reflexiva beteende är aldrig ”Intressant idé, den ska vi hjälpa dig att förverkliga så att vi tillsammans kan lösa problemet som du upplever”. I stället måste jag som chef stånga mig igenom försvarslinje efter försvarslinje. Organisationen befinner sig i en ständig fördröjningsstrid mot sig själv.

Jag vill betona att detta inte rör sig om dåliga individer som motarbetar mig. Det är duktiga och intelligenta människor som gör sitt jobb. Problemet är att mitt uppdrag och deras uppdrag ligger i konflikt med varandra. Samtidigt hävdar organisationen att man vill skapa handlingskraftiga ledare. Självbilden glider isär. Inom psykologin så skulle en individ med denna typ av identitetsklyvning kunna diagnosticeras med dissociativ identitetsstörning.

Vi har ett officiellt lärande som vi tutas i under våra officersutbildningar om ledarskap, uppdragstaktik och handlingskraft. Men det omedvetna lärandet i vardagen har motsatt budskap: ”Gör så lite som möjligt, håll huvudet nere, ta inga egna initiativ för det fungerar ändå inte, följ dina order och invänta befordran”. Om man hela tiden detaljstyr sin personal så framstår det som oändligt naivt att tro att samma personal plötsligt ska börja visa dådkraft och kreativitet.

I stället måste jag som chef stånga mig igenom försvarslinje efter försvarslinje. Organisationen befinner sig i en ständig fördröjningsstrid mot sig själv.

Följden av detta blir att en stor del av personalen blir passiv. Man inväntar tilldelning och order, man påtalar problem och behov men försöker egentligen inte att åtgärda något. Processerna får ta hand om det där. En annan del av personalen börjar agera utanför processerna. Precis som gångstigar uppstår där människor brukar snedda över gräsmattan (så kallade ”desire paths”) finns det en mängd olika inofficiella metoder för att lösa problem som man stöter på i vardagen.

Ofta är stigarna förbjudna, men här gäller det att gena i varje kurva om man vill lyckas lösa problemen. I stället för att förbjuda och bekämpa dessa stigar så skulle nog organisationen kunna lära sig mycket av att – utan dömande attityd – försöka analysera dem och anpassa processerna efter personalens ”desire paths”.

Jag vill också passa på att dela ut en känga till Officersförbundet. En stor del av fördröjningen, strulet och bordläggningen av de simplaste personalärenden kommer nämligen direkt från facket. När jag försökte förstå Rals-processen på mitt förband så konstaterade jag att hänsyn inte alls tagits till de officerare som sedan ska manövrera i Rals-labyrinten.

Vi har i stort sett inget beslutsmandat, utan är någon typ av lönehandläggare för välvilliga fackliga företrädare och icke-militära HR-funktionärer som tillsammans förhandlat fram den lösning som medför mesta möjliga krångel för oss som chefer. Är det så man omhändertar personalens intressen?

Allt som jag gör som inte enbart syftar till att bibehålla stagnationen ska fördröjas in i oändligheten.

Känslan jag får är att organisationen egentligen vill att jag ska vara passiv. Eftersom organisationen ändå inte har något större intresse för fältförbandens förmåga (det är ju för tillfället inte krig i Sverige) så är det viktigaste att följa processerna och att inte ställa till med oreda. Allt som jag gör som inte enbart syftar till att bibehålla stagnationen ska fördröjas in i oändligheten. Huruvida mitt kompani blev bra eller dåligt spelar ingen roll, varken för min karriär eller organisationen. Det är nog bara vi på kompaniet som bryr oss om resultatet.

Vi avslutar med ett litet stycke av Kjell Höglund. Min företrädare spelade låten för mig när jag fick ta befälet över min första pluton.

Och jobbet som man gör det har man ingenting för

Det är nån annan som drar nytta av det ingen aning vem

Man bara flyttar sina papper drar i sina spakar

Hämtar sina pengar det känns dumt och idiotiskt

Men man vänjer sig

Man vänjer sig”

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: