Sök
Stäng denna sökruta.

”Skev syn på ledarskap och karriär kortsluter Försvarsmaktens möjlighet att bli en lärande organisation”

Martin Schüler och Fabian Taube
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Robert Ihrfors, kansliråd på Regeringskansliet, beskriver i sin essä ”Försvarets flykt in i framtiden” kärnfullt hur ständigt nya planer, utebliven uppföljning, särintressen, karriärism och brist på ansvarsutkrävande har gjort Sverige oförmöget att bygga en krigsorganisation. Bristen på ansvarsutkrävande går tyvärr även igen i andra myndighetsorganisationer i Sverige, men inom myndigheten Försvarsmakten blir kombinationen särintressen, som ibland direkt motverkar organisationen syfte, och bristen på ansvarsutkrävande förödande. Hur kan en myndighet landa i en sådan organisation?

Den amerikanske forskaren Edvard Luttwak hävdade i The Pentagon and the art of war att en försvarsmakt i fredstid får ett överflöd av officerare som har sin huvuduppgift i krig. Det skapar en uppsjö av administrativa befattningar och brist på riktiga arbetsuppgifter.

Den stridsproducerande delen av Försvarsmakten dräneras på resurser som överförs till den administrativa. Och det blir i administrationen som officerarna vinner sina stjärnor och eklöv enligt Karl Ydén. I sin doktorsavhandling ”Kriget och karriärsystemet” beskriver han att fokus har legat på att utveckla den individuella chefen, inte på att utveckla förbandet.

Karriärsystemet blir så ett eget ändamål, och skapar en konflikt mellan det som styr verksamhetens kärna; exempelvis att ge rätt förutsättningar för att optimera och bibehålla soldaters ”stridsvärde” för att förbereda dem för strid, och förmågan att vara flexibel, kunna snacka och inte stöta sig med någon. Resultatet blir, enligt Karl Ydén, en särkoppling mellan organisationens sätt att skilja formell struktur från verksamhet, där ledningen ofta ägnar sig åt formalia, relationer och image och mer sällan åt praktiken.

I en särkopplande organisation görs utvärderingar utan någon större ambition att hitta brister. Den kritiska reflektionen, som ju är central i utvecklandet av ett relevant yrkeskunnande, undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential.

» Den kritiska reflektionen (...) undermineras därmed kraftigt och identifierade brister blir tabubelagda misslyckanden som kan ses som ett svek mot organisationen, istället för att ses för vad det är; en utvecklingspotential. «

Vilken typ av ledarskap blir tongivande i en sådan organisation? Vi ser att det kan bli ett ledarskap som ger skadliga effekter på den civila och den militära professions moraliska utveckling, på dess gemensamma kunskapsbas, på förmågan till kritisk granskning, på möjligheterna att vara en lärande organisation och på ett inkluderande arbetssätt med fungerande kollegiala relationer.

I denna kultur finns det på sikt inga vinnare, och heller inte förutsättningar för att på ett effektivt sätt använda vetenskapligt skolad expertresurs, oavsett om den är civil eller militär. I förlängningen försvinner kärnförmågan i professionen, förmågan att skapa relevant kunskap för att bygga ett effektivt försvar.

Den disputerade officeren en möjlig ”gatekeeper” mot omvärlden

Ett av flera exempel på skadliga effekter av denna kultur är begränsningarna för disputerad personal att bidra till kunskapsutvecklingen inom Försvarsmakten. Som en del av akademiseringen ingår disputerade officerare i Försvarsmakten men sedan starten för nästan 30 år sedan har dessa aldrig riktigt integrerats in i organisationen. Försvarsmakten har tidigare skrivit i interna dokument att ambitionen är att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Det är svårt att veta vad det innebär då inget annat ämne vid något lärosäte i Sverige ägs av en extern organisation.

En tolkning är att Försvarsmakten vill vara ledande i kunskapsproduktionen inom krigsvetenskap (eventuellt även andra ämnen) för att påverka ämnesutvecklingen. Disputerade officerare som avlägger avhandlingar för att därefter skriva vetenskapliga artiklar och läroböcker som kan användas i utbildningen är en naturlig del av kunskaps- och ämnesutvecklingen, och nödvändig för professionens utveckling.

Utifrån tillgänglig information finns det idag 21 stycken verksamma disputerade officerare i Försvarsmakten eller vid Försvarshögskolan, som kan arbeta aktivt med ämnesutveckling (se Figur 1). Av de 21 disputerade officerarna är 19 män (90.50 procent) och 2 kvinnor (9.50 procent). Försvarsmakten har även flera andra disputerade som arbetar på olika arbetsplatser men som inte har genomfört en officersutbildning.

Figur 1 visar fyra olika mätvärden från biblioteksdatabasen Diva; mörkblå stapel motsvarar det totala antalet registrerade referee-granskade artiklar och övrigt vetenskapligt arbete; gul stapel indikerar de antal år som disputerade har haft möjlighet att publicera texter; svart linje visar antalet år från senaste publiceringen i Diva till nuvarande år (höga värden indikerar inaktivitet), ljusblå linje visar antalet texter per år för respektive kategori som producerats av disputerade officerare. Arbeten som i Diva är kopplade till licentiat- och doktorsavhandlingen är exkluderade.

Inom gruppen disputerade officerare verkar 29 procent inte publicera akademiska texter på Diva. På ett övergripande plan är det stor spridning i hur många granskade artiklar som publiceras per år av respektive kategori (0.27 – 1.83). Några av de disputerade i Försvarsmakten slutade publicera strax efter sin disputation. När antalet referee-granskade texter kombineras med övrigt vetenskapligt arbete ökar publikationerna till 1.16 – 4.17 texter per år.

De 21 disputerade officerarna har teoretiskt kunnat bidra till en kunskapsutveckling motsvarande 206 årsarbetskrafter, vilket resulterat i 1.49 texter per år. Av de 21 disputerade officerarna står 6 av dem för 64 procent av publikationerna.

De disputerade officerare som tillhör kategorin krigsvetenskap publicerar inte texter i den omfattning som skulle krävas för att Försvarsmakten skulle kunna påverka ämnesutvecklingen ”äga ämnet krigsvetenskap” och vetenskapligöra den militära praktiken. Rent generellt verkar det inte skrivas speciellt många texter av disputerade officerare (5 stycken har inte publicerat på flera år).

Några enstaka är produktiva och skriver en massa texter som bidrar till att medelvärdet för kollektivet blir högre. Medianen för totalt antal ”referee” granskade artiklar är 5 stycken och medianen för övrigt vetenskapligt arbete är 4 stycken. De disputerade officerare som har sin arbetsplats på Försvarsmakten, utan att tillhöra ett lärosäte, verkar inte bidra till kunskapsutvecklingen med vetenskapligt publicerade texter. Av de 21 disputerade officerarna verkar 5 ha avlagt en docentur.

» Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? «

En reflektion

Om Försvarsmakten har som ambition att ”äga ämnet krigsvetenskap” eller styra ämnesutveckling på Försvarshögskolan varför forskar inte disputerade officerare mer inom ämnesområdet? De disputerade officerare som är anslutna till ämnet statsvetenskap har en kontinuitet i sin publicering över tid som inte återfinns i något annat ämne. Försvarssystem verkar också ha ett fungerande arbete kopplat till forskning och publiceringar, så även ledarskap och ledning.

En möjlig förklaring kan vara att de disputerade har avlagt examen på svenska civila lärosäten, vilket skapat kontakter och förståelse för det akademiska arbetet och vikten av att publicera texter. Disputerade inom krigsvetenskap har i huvudsak disputerat kopplade till ett finskt lärosäte. Det är möjligt att den utländska kopplingen inte bidrar positivt i arbetet efter disputationen, vilket skapar ett underskott i publiceringar. Vidare bör Försvarsmaktens forskningsmedel och hur dessa distribueras ses över för att stödja ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”.

Utifrån nuvarande modell kommer det inte på överskådlig framtid gå att styra ämnesutvecklingen av krigsvetenskap på ett signifikant sätt utifrån de publiceringar som sker genom disputerade officerare. Det medför att de akademiska inslagen på officersprogrammet och på högre officersprogrammet i stor utsträckning kommer vara forskningsresultat som genererats av civila forskar utanför eller med svag koppling till den militära verksamheten.

Militära inslag blir möjligen baserade på anekdotiska upplevelser utan vetenskaplig förankring. Samtidigt verkar det inte heller spela någon roll om disputerade officerare forskar och skapar kunskap eftersom organisationen inte verkar vilja premiera ett vetenskapligt arbete och en professionell kunskapsutveckling. Återigen, att identifiera brister kan ses som ett svek mot organisationen. Thomas Brante skriver i ”Vad är en profession? Teoretiska ansatser och definitioner” att ”professioner är yrken som baserar sin verksamhet på vetenskaplig forskning” auktoriteten är sammankopplad med vetenskaplig kunskap.

Begränsningar

Undersökningen är endast baserad på data från Diva. Det är fullt möjligt att disputerade officerare inte valt/glömt att publicera akademiska texter i Diva. Det medför att det finns en osäkerhet i mängden publicerade texter som skapats av disputerade officerare. Det kan även finnas ytterligare någon disputerade officerare i Försvarsmakten men sannolikt inte i något större antal.

» Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. «

Slutsats

Analysen visar att det inte finns tillräckliga förutsättningar för ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”, varken nu eller i en överskådlig framtid. I kollektivet disputerade officerare finns en pensionerad professor och en som möjligen skulle kunna bedömas professorskompetent. De övriga 19 disputerade officerare har i huvuddelen av fallen långt kavar innan de kan vara aktuella för en professur.

Med tanke på att officerare väljer att disputera i slutet av sin karriär och att forskningsmedel inte används för strategiska kompetensutveckling av disputerade är det inte troligt att vi ser en militär professor de närmaste 15 åren. Försvarsmakten bör därför överge ambitionen att ”äga ämnet krigsvetenskap”. Ytterligare en slutsats är att disputerade officerare bör ha utbyte med andra lärosäten för att få andra referenspunkter vilket skulle kunna förändra produktiviteten.

Att som disputerad officer arbeta i Försvarsmakten verkar inte vara förenligt med forskning och kunskapsutveckling. Med tanke på akademisering och Försvarsmaktens professionsengagemang borde det ges möjligheter för yrkesverksamma disputerade i Försvarsmakten att forska. I Försvarsmakten återfinns flertalet civila disputerade som skulle kunna fungera som en brygga mot andra lärosäten. Försvarsmakten disputerade officerare utgör inte en tillräcklig bas för att signifikant påverka ämnesutvecklingen i något ämne som ingår i officersprogrammet eller i det högre officersprogrammet.

En möjlig modell skulle kunna vara att samtlig disputerad personal militär som civil kraftsamlades för att bidra med kunskap om och runt professionen. En uttalad målsättning för disputerad personal skulle kunna vara att vetenskapligöra den militära praktiken, vilket är i linje med vad en profession gör.

Martin Schüler

Major och doktor vid Försvarshögskolan, institutionen för ledarskap och ledning. Verksam vid Markstridsskolan.

Fabian Taube

Medicinsk forskningsrådgivare vid Försvarsmedicincentrum och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

Dela artikel:
Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Senast publicerat
    Ur arkivet