Budskapen från årets rikskonferens i Sälen var extremt tydliga. Politiker och myndighetsföreträdare ville en gång för alla klargöra för svenska folket att det finns en risk för att Sverige kan hamna i krig och att det är hög tid för alla och envar, kommuner, myndigheter och företag att ta sitt ansvar och förbereda sig. Ett väl fungerande totalförsvar är helt centralt för vår reseliens i dag och i morgon.
Det militära försvaret utgör den krigsavhållande faktorn i totalförsvarsekvationen. Utan ett starkt militärt försvar som är rätt utrustat, rätt bemannat och övat, kommer vi inte kunna säkerställa skyddet av territorium och befolkning. Sedan försvarsbeslutet 2020 har trenden av mångårig nedrustning vänts. Alla är överens om att vi behöver ett starkare militärt försvar. Men det finns utmaningar. Det ställs höga krav på Försvarsmakten avseende ökad militär förmåga. Ett problem är dock att politiker i huvudsak mäter den militära förmågan i materiel, antal värnpliktiga som utbildas årligen och etableringar av regementen på nya och gamla verksamhetsorter, gärna i den egna kommunen.
Vi kommer ifrån en tid av nedrustning och underfinansiering av det militära försvaret till en anorektiskt låg nivå. Vi har därmed en enorm infra- och materielskuld som Försvarsmakten tvingats skjuta framför sig under lång tid. Allt detta måste nu omhändertas till en stor kostnad. Inom vissa områden genererar dessa åtgärder ingen ökad förmåga eller numerär utan räcker enbart till för att säkerställa befintliga förmågor.
Med detta stora fokus på materiel, värnpliktiga och infrastruktur är min uppfattning att man missar den kanske viktigaste, men också svåraste pusselbiten i det militära försvaret, nämligen officerare. Även om Försvarsmakten lyckas relativt bra med rekryteringen till utbildningen av nya officerare just nu, så är vi för få på totalen och kommer sannolikt att fortsätta vara det om vi inte samtidigt ökar ansträngningarna för att behålla befintliga officerare. Allt för många kollegor som sitter på mångårig erfarenhet och kompetens ute på förbanden lämnar den förbandsnära verksamheten just när de kanske behövs som mest.
Vi befinner oss i en ond cirkel skapad av lönenivåer som inte är marknadsmässiga, i en kombination med ett högt tryck på förbanden givet det omvärldsläge vi befinner oss i. Kravet på ett aktivt och tillgängligt försvar är högt. Fullt naturligt i rådande omvärldsläge, men det leder tyvärr till att allt för många väljer att gå till andra befattningar med lugnare tempo och högre grundlön, till andra myndigheter eller till försvarsindustrin. Även om Försvarsmakten i vissa fall indirekt kan gynnas av detta, så skapar det vakanser som i sin tur skapar ännu högre belastning på de som är kvar. Denna trend måste vändas!
Min uppfattning är att detta är en fråga som Försvarsmakten inte kan lösa på egen hand. Här måste politiken förstå dynamiken och inse att man inte enbart kan ställa krav på mer materiel, fler värnpliktiga och nya regementen. Här behövs öronmärkta ekonomiska medel för satsningar på personalen. Annars hamnar ”Svarte Petter” som alltid i knät på Försvarsmakten.
När Polisen inte kunde lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt för att upprätthålla den inre säkerheten valde man att öronmärka pengar för lönesatsningar i syfte att bättre kunna rekrytera och behålla poliser. Jag bedömer att det nu är dags för politikerna att göra samma sak avseende Försvarsmaktens personal så att Försvarsmakten på lång sikt, till en högre nivå än i dag, ska kunna upprätthålla vår yttre säkerhet nu när det finns en risk för krig. Precis det som alla var överens om i Sälen.
