Senast publicerat
Senast publicerat:

”Förbandsbyten gynnar alla på lång sikt”

Synen på rörlighet för specialistofficerare i Försvarsmakten behöver förändras, menar fanjunkaren Mikael. Vissa organisationsenheter ser förbandsbyten som en naturlig del, medan andra förband tycks betrakta det som svek mot förbandet.

Mikael, Fanjunkare i Försvarsmakten
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Utifrån ett perspektiv att behålla personal i Försvarsmakten är det flera olika faktorer som spelar in. Allt ifrån lön kopplat mot kompetens, till strategisk personalplanering. Jag väljer här att fokusera på en aspekt som är implementerbar direkt och utan någon egentlig ekonomisk kostnad. Nämligen ett synsätt på rörlighet för specialistofficerare i Försvarsmakten.

I Försvarsmakten förväntas du välja din specialistinriktning väldigt tidigt i karriären. För de flesta blir det i praktiken inte ett aktivt val. Detta eftersom du troligast söker till specialistofficersutbildningen inom samma område som du gjorde värnplikten.

Det beror bland annat på följande anledningar: 

1) Du vet helt enkelt inte bättre och din bild av Försvarsmakten är begränsad. 

Liknande läsning:

2) Det är det enda du har provat på och sannolikheten att ditt värnpliktsförband låter dig läsa för dem är större än att ett annat förband som du aldrig har tjänstgjort vid gör det. Förbandsandan påverlar troligen också ditt val.

Det som kan konstateras är att när du väljer ditt förhoppningsvis livslånga yrke och specialistinriktning, så har du inte mycket erfarenhet att gå på.

Att göra ett förbandsbyte i Försvarsmakten kan tyckas vara enkelt. Det borde inte vara svårare än att individen vill jobba på ett nytt förband och förbandet har ett behov av individen. En vinst både för Försvarsmakten som får en motiverad anställd och för yrkesofficeren som får jobba med något som vederbörande vill.

Men så enkelt är det tyvärr inte. När individen söker till ett nytt förband och förbandet vill anställa denna så skickas en hemställan via personalförsörjningsnämnden, PFN, till individens nuvarande förband. I svaret på hemställan kan förbandet skriva i stort sett vad som helst. Att det bejakas, avslås, bejakas men bara under en kortare period på något år, och så vidare. Det kan bli en form av kohandel där avsändande förband har makten och inte vill bli av med sin anställde, vilket är vanligt förekommande.

» Det kan bli en form av kohandel där avsändande förband har makten och inte vill bli av med sin anställde, vilket är vanligt förekommande. «

Med ovanstående ingångsvärden kan vi bygga följande scenario. En individ har genomgått specialistofficersutbildningen, SOU, och jobbat några år på sitt hemförband. Efter några år upptäcker individen att även om vederbörande trivs i arbetslaget så finns det en annan befattning i Försvarsmakten på ett annat förband som individen skulle vilja jobba med istället och söker dit. Förbandet vill ha individen och skickar hemställan och får som svar att det beviljas under två år, sedan ska individen återvända. Om förbanden inte är överens går det att lyfta frågan till Försvarsmaktens centrala PFN där beslutet tas om förbandsbyte eller ej. Ska detta verkligen behövas?

De förbandschefer jag pratat med brukar hänvisa till två saker som gör att de begränsar/hindrar individen att gå vidare till nytt förband. 

1) De behöver personal och genom detta sätt så syns det även uppåt i organisationen att de inte har råd att släppa den personal de har. 

2) De vill ha rätt individ på rätt plats. Och nu när vi har en specialist som har jobbat flera år inom en funktion så är den kanske en av de mest kunniga i sitt område på sin enhet. Detta innebär även, kopplat till personalbristen, att individen i nuläget är viktig för att förbandet ska kunna lösa sina uppgifter. 

Utifrån ovanstående vill jag påstå följande: 

1) Alla förband i Försvarsmakten har i dag en personalbrist och kommer att ha det under en lång tid framöver då vi är i en tillväxt med ett begränsat antal värnpliktiga.

2) Rätt individ på rätt plats är när individens egen inre motivation stämmer överens med ett behov Försvarsmakten har (på lång och kort sikt), inte bara enskild organisationsenhet (på kort sikt).

Jag upplever att detta är mest vanligt förekommande när förbandet har en uppgiftsinriktad förbandschef, i kombination med en personalfunktion som helt består av civilanställda utan någon militär kompetens. 

Med detta sagt så ska jag givetvis inte dra alla över en kam, utan det finns också många goda förebilder. Både förbandschefer och civilanställd HR-personal med ett, enligt mig, sunt synsätt och bra avvägningsförmåga kopplat mot personal och uppgifter. Men om ett förband saknar denna avvägningsförmåga så är det ett förband för mycket, menar jag. Även om situationen är föränderlig, då synsättet ofta sitter hos personalen på befattningar som byts kontinuerligt. 

I ett behållaperspektiv så behöver vi tänka mer långsiktigt än vad vi gör i dag. Omvärlden är föränderlig precis som individen. Nya intressen kommer, en personlig mognad eller en chans att göra något annat uppenbarar sig. Försvarsmakten behöver kunna ta hänsyn till oundvikliga förändringar och inte anta att bara för att du läst SOU inom en viss inriktning så kommer du hela ditt yrkesliv stanna kvar i detta område. Det är i många fall först efter tio år i Försvarsmakten som du har tillräckligt stora insikter om organisationen och dig själv som du vet vilken specialistinriktning du vill ha resterande del av karriären. Detta behöver organisation vara öppen för och uppmuntra i stället för att förhindra. Gör vi inte det så kommer det att vara en förlust, både för förbandet och för individen på längre sikt.

» Att tillfälligt förlora kompetent personal i ett område innebär inte endast en förlust för förbandet. Fördelen är att vi bygger ett mer robust försvar på längre sikt. «

Det är viktigt att förbanden löser sina uppgifter och det är givetvis avgörande att ha personal med rätt kompetens på rätt befattningar för att lösa uppgifterna. Men det är ett kortsiktigt perspektiv som bara täcker behovet här och nu. Ett behov som dessutom aldrig kommer att minska. I krig kommer vi att ta förluster. Då måste organisationen vara robust nog och ha kreativitet för att lösa uppgifter trots att personal på viktiga befattningar saknas. 

Jag uppmanar förbanden att se detta som en övning, en utbildning, ett sätt att hantera krigets problem och kunna prioritera. Att tillfälligt förlora kompetent personal i ett område innebär inte endast en förlust för förbandet. Fördelen är att vi bygger ett mer robust försvar på längre sikt. Vi tvingas utbilda nya medarbetare inom funktionen samtidigt som vi har medarbetare med erfarenhet inom funktionen, men som nu tjänstgör på andra förband. Vi lägger inte alla ägg i samma korg, utan kan vid behov prioritera om personal om det skulle krävas.

Jag började själv min specialistkarriär 2009 med examen inom ledningssystem. I dag, 14 år senare, har jag jobbat med en annan inriktning under fem år och är fanjunkare. Skulle min ledningssystemkompetens (även om den börjar bli lite ringrostig) behövas i en krigssituation, kommer min startsträcka vara betydligt kortare än om man lär upp någon helt ny. Nu känns det som jag hittat hem och funnit min plats i Försvarsmakten. Jag jobbar inom ett område jag brinner för och vill vara en del av att utveckla. Jag hoppas alla anställda har samma känsla, för då är du rätt individ på rätt plats. Dessvärre möter jag ibland kollegor som vet vart de vill jobba, men där hemförbandet begränsar eller hindrar dem i detta. Detta gynnar inte förbandsandan, individen eller myndigheten.

» Låt inte hemförbanden bestämma om en individ ska få göra förbandsbyte eller inte. Låt detta vara en fråga mellan anställande förband och individen. «

Individer med drivkraft, personlig integritet och hög initiativförmåga kommer att lösa dessa situationer oavsett vad hemförbandet säger. I vissa fall blir individen civil, i andra fall så säger individen upp sig för att sedan ta anställning igen, men denna gång på förbandet som individen vill till. Ska det vara nödvändigt att säga upp sig i Försvarsmakten för att få jobba på det förband man vill? Att ha processer som både möjliggör för och tvingar individen att kringgå dessa är för mig ett tecken på ett tydligt feltänk.

Jag vill se en försvarsmakt där vi tänker långsiktigt. Det är dags att se över vilket synsätt vi har på specialister och andra personalkategorier och höjer blicken till försvarsmaktsnivå, i stället för enskild organisationsenhet. Låt inte hemförbanden bestämma om en individ ska få göra förbandsbyte eller inte. Låt detta vara en fråga mellan anställande förband och individen. Låt hemförbandet i stället fortsätta bestämma om placeringar inom eget förband och kommenderingar. 

Här önskar jag att försvarsmaktsledningen och försvarsgrenscheferna hjälpte förbandscheferna genom att se över vissa avtal och processer som berör ovanstående frågor. Trots allt är en god anda (det vill säga moraliska faktorer) också en krigföringsförmåga som man inte ska ta lätt på. En förmåga som byggs upp över tid och där grunden läggs i fredstid. Låt oss gemensamt nå ett så gott resultat som möjligt genom att ha rätt personal på rätt plats när kriget kommer. såväl för Sveriges som uppgiftens och individens skull.

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Ur arkivet: