Från: Andreas Braw
Till: Jonas Hård af Segerstad
Skickat: 4 juni kl 10:33
Hej Jonas!
Jag hoppas att du har det bra i Berlin. Hur går det med den tyska upprustningen? Det är ju helt galet egentligen att vi har så dålig koll på just Tyskland i Sverige. Trots att vi alla läst massor om Tysklands militära historia, så är det nästan ingen som vet särskilt mycket om deras militära nutid. För mig är Bundeswehr, raljant uttryckt, de som löser logistiken och ölen på internationella camper runtom i världen. Vad tänker du om det? Kan du ge en lägesbild av Tysklands militär idag?
Härhemma har det varit storövning. Det var en upplevelse. Framför allt slås jag av hur stora bristerna börjar bli nu. Jag tror att vi ligger precis på gränsen för vad vi klarar av. Det gäller sovplatser i kaserner, möjligheten att driftsätta fler pansarterrängbilar, tillgång på personlig materiel – nu har tydligen baskrarna tagit slut, och vi ska gå högvakt om två veckor!
När jag jämför med hur jag minns tiden kring 2017 så vill jag påstå att läget faktiskt var bättre då. Det känns som att ingenting är smidigt just nu, eftersom det är brist på allt. Det leder till att alla beslutsunderlag blir extremt detaljerade och att vissa helt triviala ärenden behandlas två nivåer upp! Mitt stora problem nu är att det saknas plats för mina anställda att förvara sin utrustning, och det är tydligen INTE något jag som simpel kapten kan lösa.
Verksamheten börjar halta när ansvariga chefer hela tiden måste invänta högre chefs prioriteringar och beslut. Min fråga till dig, som varit med under de värsta nedläggningarna och åtstramningarna runt millennieskiftet, är: Hur ska jag göra för att härda ut? Och när blir det bättre?
» Mitt stora problem nu är att det saknas plats för mina anställda att förvara sin utrustning, och det är tydligen INTE något jag som simpel kapten kan lösa. «
För övrigt har jag noterat att ÖB:s ”fem T” har smugit sig in i det vardagliga språket i Försvarsmakten. Jag noterar också att det framför allt blir vanligare bland majorer och högre upp. Det blir nästan lite komiskt när de kör 5T-bingo i sitt dagliga arbete.
Dessutom blir det extra lustigt när ny-ord (eller ny-grammatik!) dyker upp till följd av detta. Att armén ska ”tillväxa” låter ju till exempel ohyggligt korkat – man har ju bara tagit ”tillväxt” och gjort ett verb av det. Det vi menar är rimligtvis att armén ska växa.
Komiskt, javisst, men jag tror tyvärr att överanvändandet av ÖB:s slagord har en fördummande effekt. Vi riskerar att motivera drastiska beslut med ganska platta argument, det vill säga ÖB:s 5 T. Även om man kan göra sig lustig över detta med att intelligenta officerare nu pratar om att ”tillväxa” så finns det potentiellt farliga följder av att vårt tänkande blir mer primitivt. För vad innebär det egentligen att ”tillväxa”?
Det enda jag ser i min närhet är växande kullar på grundutbildningen, men det innebär ju inte nödvändigtvis att krigsförbanden växer. Och vad hände egentligen med ÖB:s fyra ursprungliga T som nu tycks ha ätits upp av all ”tillväxt”? Vad hände med tröskeleffekten (vad nu det är)? Vad hände med trovärdigheten?
Nåja. Man kan ju inte beklaga sig över sakernas tillstånd hur länge som helst. Det finns ju ljusglimtar också. Och det är viktigt att inte tappa perspektivet! Kanske blev jag bortskämd under insatsförsvarets tid då krigsförbandens konturer var tydligare. Man visste vad man hade och således också vad man INTE hade. För er i Marinen kanske det fortfarande är så? Som historiker får du gärna ge mig lite historiska exempel på försvarsmakter som genomgått den här typen av radikala förändringar och lyckats.
Skriv gärna lite om hur tyskarna resonerar jämfört med oss! Har den tyska försvarsmakten något självförtroende? Kan vi lära oss något av dem, eller vice versa?
Hälsningar,
Andreas
Andreas Braw
Från: Jonas Hård af Segerstad
Till: Andreas Braw
Skickat: 6 juni kl 09:16
Hej Andreas!
Tack för många och bra frågor, som både i och mellan raderna ger mig en bild av det inre livet och stämningen ute på ett förband. Och det är som du kan tänka dig en oerhört intressant tid att få komma till Tyskland just nu, och på nära håll se landets kanske största säkerhetspolitiska förändring sedan återföreningen, ja kanske ända sedan andra världskriget tog slut.
Jag är också lite förbryllad över hur lite man i Sverige vet och tänker på Tyskland som politisk aktör och särskilt som landet är vår operativa granne på flanken i sydost. Det har sin historiska förklaring: Sverige gjorde en total kursändring direkt efter kriget; engelska ersatte tyska som första främmande språk i skolan och vi hade under det kalla kriget svårt att förhålla oss till det delade Tyskland. Enklast var att tänka på något annat.
Tyskland är också starkt präglat av sin historia. Man gick från en brutal diktatur in i det kalla kriget, där både den nationella känslan av skuld och den noggranna kontrollen av försvaret har skapat ett försiktigt, nästan ängsligt förhållande till makt och styrka; en rädsla för att göra fel. Kanske håller man på och skakar av sig delar av det nu. Vändningen efter Rysslands invasion av Ukraina är radikal – åtminstone på politisk nivå.
Nu återstår att omsätta det, och vi kan i Sverige utan vidare känna igen oss i de problem som tyska Bundeswehr har. Precis som du beskriver på ditt kompani. Det är mycket som helt enkelt saknas. Och ofta är det beslut som ligger rätt många år tillbaka i tiden som blir problem nu – i likhet med hur jag tror att många brister i Sverige började för 15-20 år sedan, men blir riktigt smärtsamma först nu.
» Där du är nu i yrkeslivet var jag då: vid försvarsbesluten 2000 och 2004, när officersutbildningarna avbröts och förband lades ned lite överallt. «
Där du är nu i yrkeslivet var jag då: vid försvarsbesluten 2000 och 2004, när officersutbildningarna avbröts och förband lades ned lite överallt. Paradoxalt nog kändes det ändå inte som det var brister på det sätt som du beskriver i dag. Vi var för många, inte för få. Och materiel som skaffats till hundratusentals räckte förstås till några tusen som helst inte skulle göra så mycket. Misstaget var att inte tänka på framtiden och nu står vi med för lite för allt som vi vill göra.
Frågan om självförtroende är intressant. Vi har en mycket bättre självbild i svenska försvaret än i det tyska, som är mer ifrågasatt i samhället.
Men jag tror att vi har svårt att ställa om till att växa. Vi vet inte riktigt hur man gör, och det finns så mycket rutiner och processer som är skapade för att spara och skära ned, och tankesätt som vi inte inser att vi behöver ändra på eller sluta med. Känner du igen det? Pratar ni om sådant på förbandet? Vad säger regementsledningen om det?
Och förstås heter det ”växa”. Men viljan att hitta på onödigt krångliga ord är stark. Jag upphör till exempel inte att förbryllas över att många kollegor verkar tro att verbet ”genomföra” måste ingå i varje mening man skriver. Vi har inte gjort det en enda gång i dessa brev, ser jag till min glädje. Men det är kanske en annan tråd!
Jonas
Jonas Hård af Segerstad
Från: Andreas Braw
Till: Jonas Hård af Segerstad
Skickat: 15 juni kl 18:30
Hej Jonas!
Tack för dina tankar om Tyskland. Jag fastnar i synnerhet för detta med bristande organisatoriskt självförtroende. Hur tar sig detta uttryck i vardagen och i det tyska försvarets inre liv?
Kanske lider vi inom Försvarsmakten av en liknande nervositet – men det gäller mest på garnisonerna, för när mitt kompani stred mot pansarförband på Aurora uppvisade ingen av sidorna någon tvekan. Jag tror att vi ägnar oss åt överdriven kontroll och överrapportering. Detta beror, tror jag, dels på resursbrist men också på organisatorisk osäkerhet.
Rädslan för att göra fel, som du beskriver i det tyska försvaret, känner jag delvis igen från hemmaplan. Men i många frågor vet vi yngre befäl inte heller hur vi ska göra rätt. En ganska stor del av arbetet går ut på att försöka lista ut hur något formellt ska utföras, det finns ju tusentals administrativa rutiner i Försvarsmakten som upprättats av hundratals olika experter.
Det känns som att jag varje vecka upptäcker nya blanketter som man MÅSTE använda. Jag får intrycket av att processerna är utformade av (och för) experter med djup kunskap. Men jag, som varken förstår processen eller dess innehåll (till exempel att hantera en Emilia-sida) känner mig dum och otillräcklig, och ofta vet jag inte ens hur jag ska få hjälp att göra rätt.
Men jag tycker mig även se att vi inte vågar vara långsiktiga – man vet ju aldrig vad som kan dyka upp i nästa skedesorder. Vi lever i ett tillstånd av ständig stridsledning av verksamhet som borde vara rutinmässig eller som borde kunna standardiseras. Kortsiktigheten göder alltså sig själv, där enheter på lägre nivå aldrig kan börja dra längre tidslinjaler. Och eftersom de aldrig kan dra längre tidslinjaler skapar vi organisatoriska minnen och reflexer, där kortsiktighet är det som gäller. Under mitt sista år som plutonchef vägrade jag till slut att planlägga någon verksamhet utanför kommande arbetstidslista, eftersom jag visste att verkligheten skulle se annorlunda ut om ett par månader.
» Vi lever i ett tillstånd av ständig stridsledning av verksamhet som borde vara rutinmässig eller som borde kunna standardiseras. «
Du skriver tydligt om hur Tysklands historia påverkat landets försvarsmakt. Detsamma gäller ju rimligtvis även oss! Anledningen till att Försvarsmakten är som den är borde stå att finna i historien. Att drömma sig bort till hur det var förr är sällan ett framgångsrecept.
”Förr” omges av ett romantiskt skimmer, och de mörkare nyanserna saknas. Men du var ju med förr! Hur var det med ovanstående fenomen då? Vad är skillnaden jämfört med idag? Och varför hamnade vi i den här situationen? Jag upplever inte att detta är något som diskuteras på förbandet, mer än att vi konstaterar att det inte funnits pengar på många år. Men att vi skulle behöva anpassa våra metoder från ökenvandringen genom 2000-talet till dagens läge har jag inte uppfattat. Men som kompanichef ser jag ju världen genom ett sugrör – det pågår säkert bra diskussioner och förändringar som jag inte känner till. Känner du till någon förändring i den riktningen?
Avslutningsvis: Vi tycks vara rörande överens om att svenskar överlag och jag själv i synnerhet vet för lite om Tyskland. Kan du ge mig tre exempel på vad alla svenska soldater och officerare borde veta om Tysklands försvar?
Vänliga hälsningar,
Andreas
Andreas Braw
Från: Jonas Hård af Segerstad
Till: Andreas Braw
Skickat: 26 juni kl 17:55
Hej Andreas!
Med gott självförtroende börjar jag att skriva lite om vad jag tror gör att en organisation blir osäker. Här har Tyskland och Sverige både likheter och skillnader. Det historiska arvet är förstås skillnaden, men vi delar osäkerheten som uppstod efter det kalla kriget.
Båda ländernas försvar sökte efter sätt att motivera sin existens, och det var väl bara vårt grannland Finland som inte ifrågasatte en stark nationell försvarsförmåga. Vi saknade de tydliga, övergripande mål som under årtionden hade funnits. Det blev utlandsinsatser, mitt minröjningsförband gjorde ”miljöoperationer” etc. Övriga uppgifter blev huvudsak.
Och utan tydliga mål, utan att alla är överens om vad som är viktigt, är det svårt att ge och ta ansvar. I kombination med minskande ekonomi ledde det till en massa byråkrati, tror jag. Precis som du skriver, när ditt kompani var i strid var det enkelt – i betydelsen obyråkratiskt – för att ni visste precis vad det gick ut på, eller hur? Men det finns några faktorer till som jag tror har gjort Försvarsmakten till en ibland onödigt krånglig organisation.
En faktor har vi berört, att vi skapade många rutiner, strukturer och synsätt under just den tiden av osäkerhet som varit. Och under ekonomiskt knappa förhållanden som skapade arbetssätt som var till för att spara och hålla igen.
Ett anekdotiskt exempel minns jag från när jag var chef på organisationssektionen på dåvarande PROD och P 18 skulle sättas upp. Det fanns inget sätt att starta ett nytt regemente i systemet. Det där gick förstås att koda in bakvägen, men det är ändå lite talande. Det var otänkbart att vi skulle växa.
Och det har paralleller som är mer allvarliga. När vi införde vårt förvaltningssystem tror jag att vi gjorde några allvarliga misstag, som vi borde rätta till nu. Det ena var att rutinerna blev till det som man i organisationsläran kallar för teknostrukturer.
» I tyska Bundeswehr vore det helt otänkbart att en pluton- eller kompanichef ens skulle tillåtas att sitta och knappa i ett system på det sätt som görs i Sverige. Det gör administratörerna. «
I rutinbeskrivningarna skrevs saker in som gick långt utöver vad som hade behövts för att hantera systemet. Jag tror inte att det var avsikten, men resultatet blir ofta att förvaltningsrutinerna bakbinder chefer som vill åstadkomma saker. Om en förbandschef har ett mandat från ÖB att besluta något, men en rutinbeskrivning motsäger det – vad gäller? I en organisation med självförtroende förstås ÖB:s mandat.
Men i många fall har våra teknostrukturer blivit starkare än befälslinjen. Och att göra något som inte står i processbeskrivningen kan ju vara att göra fel, vilket vi är rädda för. Det här kallas maskinbyråkrati, är förödande för kreativiteten och kommer på sikt att fostra och förstärka helt fel egenskaper hos officerare och befäl. Och apropå rapportering. Jag tror att många på förbanden skulle vara förvånade om de visste hur lite formell återrapportering som krävs av myndighetsledningen och regeringen. Ändå finns den.
Det andra felet var hur vi i Sverige, till skillnad mot till exempel Tyskland, valde att låta chefer i linjen vara sina egna administratörer. I tyska Bundeswehr vore det helt otänkbart att en pluton- eller kompanichef ens skulle tillåtas att sitta och knappa i ett system på det sätt som görs i Sverige. Det gör administratörerna. Det går nämligen fortare då och blir färre fel. Inte en chans att det skulle släppas till officerarna.
Några andra saker som jag tror att svenskar inte vet om det tyska försvaret är deras personalsystem, som skiljer sig rätt mycket från vårt. Det är ett yrkesförsvar, där både soldater, underofficerare och officerare är kontraktsanställda. Soldaterna två till åtta år, medan officerarna alltid börjar med ett 13-årskontrakt som inkluderar utbildningen.
Mot slutet av de 13 åren lämnar ungefär två tredjedelar av officerarna till det civila, och de återstående blir ”Berufsoffiziere” och stannar till pension. Av dessa tas en tredjedel ut till den tvååriga generalstabsofficersutbildningen, men i det tyska systemet är befordran inte alls lika starkt kopplat till utbildningar som i Sverige. Även de som inte går den högre utbildningen blir normalt befordrade till överstelöjtnanter och ibland även överstar, beroende på vad de får för tjänster.
Jag tycker att det är ett ganska bra system. Det är ett uttalat och tydligt chefsurval att få gå den högre utbildningen. Men som inte gör det ”fastnar” inte på någon mellannivå, även om de aldrig kommer att bli generaler. Det kostar ju också i organisationen att någon är borta två år, vilket jag tror att vi märker i Sverige också. Här tror jag att vi kan tänka lite nytt!
Allt gott!
Jonas
Jonas Hård af Segerstad
Nästa del i sommarläsningen publiceras vecka 30.
