Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vi har fått köra vissa till psykakuten”

De flesta som förlorar sin säkerhetsklassning vet mycket väl varför. Det säger Sven Westborg, tidigare chef för säkerhetsprövningssektionen på Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Men för några kommer beskedet som en blixt från klar himmel. Karriären är över utan förklaring.

Per Hagström
Illustration: Björn Öberg

Säkerhetsprövning handlar om att bedöma och hantera risker, förklarar Sven Westborg. Det är inte en rättegång där den anställdas skuld ska bevisas. Det behöver inte handla om personens eget beteende överhuvudtaget.

– I vissa fall har den enskilde ingen aning. Sårbarheten finns hos någon annan. En familjemedlem, en släkting eller någon i vänkretsen som till exempel har nära kontakter med ett riskland som Iran, Kina, Belarus eller Ryssland. 

Medarbetaren får inte veta något om bakgrunden, utan bara ett besked om att han eller hon inte längre är godkänd för en befattning i säkerhetsklass. Chocken och frustrationen kan förstås bli stor. Det kan vara en person som har klättrat till en prestigefull position inom Försvarsmakten under en lång karriär. 

Enligt Sven Westborg försöker arbetsgivaren alltid hitta en så bra alternativ placering som möjligt. Den som inte klarar kraven för en anställning i säkerhetsklass 1, har rätt att bli prövad mot en befattning i klass 2. Men klarar man inte ens kraven för klass 3 återstår bara tjänster som ligger utanför säkerhetsklass. Medarbetaren kan då ställas inför valet att vakta en skjutbana någonstans i obygden eller bli utköpt. 

– Det blir ett hårt slag. Det påverkar karriären och kanske även personens familj. Känner vi på oss att den enskilde kommer att ta beslutet väldigt hårt och må riktigt dåligt av det så har vi en beredskap genom vår egen försvarshälsa. Men det har också hänt att vi har fått köra vissa hela vägen till psykakuten. 

» Olika typer av fyllebrott som rattfylleri och misshandel eller narkotika står för den stora mängden. «

Sven Westborg var fram tills nyligen chef för säkerhetsprövningssektionen vid Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Och i den rollen skrev han under merparten av de beslut som innebar att försvarsmaktsanställda eller värnpliktiga blev av med sin säkerhetsklass. Bakom varje beslut fanns dock ett kollektiv av tjänstemän – ett forum där utredarna i ärendet, oftast två stycken, föredrog sitt förslag för sektionschefen och andra kollegor. 

Liknande läsning:

– Jag satt inte ensam och gjorde tummen upp eller ner godtyckligt. Flera var med vid varje beslutstillfälle, vilket borgade för en konsekvens i besluten och en riktighet. 

Om deltagarna i beredningen var oense eller om bedömningen stod och vägde utredde man alltid ärendet vidare, enligt Sven Westborg, med målet att nå konsensus. 

– Och det gjorde vi i 99 fall av 100. 

Eventuella avvikande meningar i den här typen av ärenden protokollförs i en liggare. Innehållet i liggaren är dock hemligt för den som berörs av beslutet, som så mycket annat i säkerhetsprövningen. Mest problematiskt ur individens synpunkt är kanske att skälen för beslutet, liksom beslutsunderlaget är sekretessbelagt. Ett av få undantag är när beslutet bygger på en brottmålsdom mot den anställda. Då kan den ligga med som en bilaga. 

Den som har blivit diskvalificerad från en säkerhetsklassad befattning inom Försvarsmakten kan inte räkna med att få en motivering och beslutsunderlaget är i regel hemligt. Om det är en lagakraftvunnen brottmålsdom som ligger bakom kan den finnas med som en bilaga till beslutet.

Officerstidningen har fått kopior av de fem senaste besluten om underkänd säkerhetsprövning. Beslutsmotiveringen består i samtliga fall av samma intetsägande fras: ”Beslutet grundar sig på vad som framkommit vid Försvarsmaktens säkerhetsprövning”. 

Varför är det så viktigt att hålla på sekretessen?

– Dels för att vi inte vill avslöja vår kapacitet att hitta sårbarheter hos våra anställda. Dels för att det är otroligt viktigt att skydda källorna som lämnar information till oss. Om informationen kommer från utländska samarbetspartner eller andra länders säkerhetsorganisationer riskerar vi också att skada Sveriges internationella relationer.  

Det är även hemligt hur många beslut av den här typen som Must fattar varje år. Men antalet ärenden har ökat i takt med att Försvarsmakten har vuxit, enligt Sven Westborg. 

Problem med alkohol och andra droger är antagligen den vanligaste orsaken till att personer inom Försvarsmakten får sin placering i säkerhetsklass ifrågasatt, enligt Sven Westborg.

– Olika typer av fyllebrott som rattfylleri och misshandel eller narkotika står för den stora mängden. 

Ett ärende inleds genom att det kommer in någon form av säkerhetsrapport till sektionen för säkerhetsprövning. Det kan vara inifrån organisationen, till exempel från någon chef eller medarbetare på ett förband som har upptäckt ett riskbeteende hos en kollega. Signaler kan också komma från Säkerhetspolisen som har ett register över alla personer med säkerhetsklassade befattningar. Registret samkörs löpande mot andra register med underrättelseinformation, misstankar och domar. 

» Hittills har vi inte gått till uppsägning enbart grundat på ett säkerhetsprövningsbeslut. «

Om det blir träff på en försvarsanställd eller värnpliktig kan Säpo underrätta Must. Men det förutsätter ett godkännande av registerkontrolldelegationen vid Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Delegationen bedömer om informationen är relevant för säkerhetsprövningen innan man ger Säpo klartecken att föra den vidare till Försvarsmakten.

En person som inte längre kan ha en säkerhetsklassad befattning blir i många fall av med sitt nuvarande jobb mer eller mindre automatiskt. Och frågan är om det kan anses rättssäkert med tanke på att beslutet i säkerhetsprövningen varken behöver motiveras eller går att överklaga. Sven Westborgs svar på den kritiken är att säkerhetsprövning inte är någon rättsprocess utan en form av riskhantering. I ett brottmål ska det vara ställt utom rimligt tvivel att personen har begått den handling som beskrivs i åtalet. I en säkerhetsprövning gäller inte samma beviskrav. En anställd kan underkännas bara på den grunden att arbetsgivaren ser en risk att personen kommer att göra något skadligt i framtiden – ett proaktivt beslut med andra ord. Individens intresse av rättssäkerhet får stå tillbaka för Försvarsmaktens intresse av att få bort potentiellt opålitliga och illojala personer. Det blir en individuell bedömning i varje fall där man inte alltid kan ställa krav på bevis, enligt Sven Westborg. 

På senare tid har det dock öppnat sig en möjlighet att få beslut om säkerhetsprövning överprövade, åtminstone indirekt. Polisförbundet har drivit flera processer i Arbetsdomstolen där poliser har sagts upp efter att ha förlorat sin säkerhetsklassning. Arbetsdomstolen har då slagit fast att Polismyndigheten måste redogöra för omständigheterna bakom den indragna säkerhetsklassningen om den vill visa att det har funnits saklig grund för uppsägning. Och i slutet av förra året kom en dom där domstolen helt enkelt underkände de bedömningar som hade gjorts i säkerhetsprövningen. Det var inte bevisat att polisen i fråga hade umgåtts i kriminella kretsar eller gjort otillåtna slagningar i registren, ansåg domstolen, och därmed hade det inte heller funnits en saklig grund för att säga upp henne. Uppsägningen ogiltigförklarades och arbetsgivaren dömdes att betala skadestånd.  

Försvarsmakten har dock valt att hantera sådana ärenden på ett annat sätt. 

– Hittills har vi inte gått till uppsägning enbart grundat på ett säkerhetsprövningsbeslut, förklarar Sven Westborg. 

I stället har man erbjudit de berörda personerna en omplacering till en befattning utanför säkerhetsklass. 

– I knepigare fall har vi ett beredningsorgan centralt i Försvarsmakten där vi har möjlighet att både hitta och skapa befattningar inom hela myndigheten om det inte kan lösas lokalt. Det blir en tillfällig befattning för den individen så att säga. 

Och om individen säger nej till en omplacering?

– Det finns olika vägar. Det kan vara att man går till ett utköp, det vill säga att individen går med på att sluta mot en ekonomisk ersättning. Om personen inte går med på det och inte heller accepterar en omplacering uppstår i praktiken arbetsbrist för personen i fråga och det kan komma att bli en uppsägning på grund av det. 

» Ska man ha någon slags extern insyn i vad som ligger bakom de här besluten så måste det ligga på en nivå ovanför myndigheterna. «

Försvarsmakten har lyckats hålla den här problematiken borta från Arbetsdomstolen. Men nu har myndigheten dragits inför en annan domstol i ett omplaceringsärende, nämligen tingsrätten i Stockholm. Målet rör en tidigare stridspilot som omplacerades till en tjänst som museiassistent efter att ha blivit underkänd i säkerhetsprövningen. Enligt ett inslag i SVT blev han hänvisad till att sitta ensam i ett rum i en barack på militärområdet och klistra etiketter. Hans juridiska ombud menar att omplaceringen är så ingripande att det rör sig om en ”provocerad uppsägning” och har krävt skadestånd av Försvarsmakten. 

Sven Westborg tycker att det är positivt att det kommer upp mål med koppling till säkerhetsprövning i domstolarna, eftersom det är en hantering med väldigt begränsad insyn. Och han tycker att man kan fundera på om det skulle behövas någon typ av överinstans – en inspektionsmyndighet – ovanför de offentliga arbetsgivarna dit enskilda säkerhetsärenden skulle kunna lyftas för en second opinion. 

– I dag är det vi som jobbar med säkerhetsskydd på myndigheterna som är högsta instans. Ska man ha någon slags extern insyn i vad som ligger bakom de här besluten så måste det ligga på en nivå ovanför myndigheterna.

FAKTA

Säkerhetsklasser

Befattningar ska placeras i säkerhetsklass under följande förutsättningar:

Säkerhetsklass 1. Om den anställde i en omfattning som inte är ringa får del av uppgifter i säkerhetsskyddsklassen kvalificerat hemlig, eller till följd av sitt deltagande i verksamheten har möjlighet att orsaka synnerligen allvarlig skada för Sveriges säkerhet.

Säkerhetsklass 2. Om den anställde i en omfattning som inte är ringa får del av uppgifter i säkerhetsskyddsklassen hemlig, i ringa omfattning får del av uppgifter i säkerhetsskyddsklassen kvalificerat hemlig, eller till följd av sitt deltagande i verksamheten har möjlighet att orsaka allvarlig skada för Sveriges säkerhet.

Säkerhetsklass 3. Om den anställde får del av uppgifter i säkerhetsskyddsklassen konfidentiell, i ringa omfattning får del av uppgifter i säkerhetsskyddsklassen hemlig, eller till följd av sitt deltagande i verksamheten har möjlighet att orsaka en inte obetydlig skada för Sveriges säkerhet.

Källa: Säkerhetsskyddslag (2018:585)

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: