Efter sommarsemestern kunde vi äntligen notera ett första tecken på att vi går mot bättre tider när det gäller personaltjänsten i Försvarsmakten. Överbefälhavarens dagorder gav förvisso sparsamt med detaljer, men indikerar en omsvängning inom ett område som under lång tid negligerats eller misshandlats.
Många har försökt att lyfta personalfrågor utan att hörsammas. Här ska vi vara tacksamma mot piloterna som genom att skapa medial uppmärksamhet verkar ha åstadkommit ett politiskt tryck på Försvarsmakten att agera. Detsamma gäller de kontinuerligt tjänstgörande gruppbefälen, soldaterna och sjömännen som lyckats kasta ljus på det irrationella med att de inte kan vara anställda längre än tolv år.
Båda är exempel på personalfrågor som i flera år lyfts linjevägen utan framgång. Det är först nu när det nått media och politiker som förändringens våg kan skönjas.
Många upplevde omsvängningen till insatsförsvaret som revolutionerade och insatser världen över blev en naturlig del av yrket. I nästa kursändring blev det en variant av det tidigare invasionsförsvaret, men med en stark internationell prägel. Nu står vi förmodligen inför den absolut största förändringen på århundraden – alliansförsvaret.
» Yrket är under förändring och det kräver förändringar i villkoren. Det duger inte med pendlingsersättningar eller fasta tillägg i insatsavtalet som inte förändrats på årtionden. «
Natomedlemskapet kommer förändra det militära yrket i grunden, särskilt för officerarna, men också för en hel del specialistofficerare och andra personalkategorier.
Ofta hörs att Sverige är väl rustat för Nato efter våra många insatser och övningar tillsammans med dem. Våra erfarenheter därifrån kommer såklart att underlätta, men givet svensk historia av allianslöshet så kan Sverige och Försvarsmakten inte betraktas som annat än alliansanalfabeter. Det kommer krävas betydande ansträngning för att bygga kollektiv kunskap om hur Nato egentligen fungerar. Kunskap som är nödvändig för att vi ska kunna anpassa oss och bidra med vår pusselbit i alliansförsvaret.
Även om vi haft personal vid Natos staber så har vi hittills aldrig haft full insyn eller varit delaktiga i de viktigaste forumen. De yrkesofficerare som har erfarenhet från Natos staber är också försvinnande få.
Försvarsmakten kommer i framtiden uppskattningsvis ha ett par hundra befattningar vid Natos olika staber varav cirka 70 procent kommer bemannas av officerare. De fåtal platser vi hittills haft har med enkelhet bemannats då det funnits tillräckligt många som lockats av gällande villkor eller det äventyr som en utlandsstationering med familjen kan innebära. I morgon kommer det vara annorlunda.
Det behövs incitament om vi ska lyckas hitta och behålla en tillräcklig mängd yrkesofficerare som är beredda att stationera hela familjen utomlands i perioder om ett par tre år, och kanske dessutom vid flera tillfällen i yrkeskarriären. Därutöver finns behovet av tjänstgöring på olika platser inom Sverige och fortsatt deltagande i internationella insatser.
Yrket är under förändring och det kräver förändringar i villkoren. Det duger inte med pendlingsersättningar eller fasta tillägg i insatsavtalet som inte förändrats på årtionden, för att nämna några exempel. Försvarsmakten får heller inte vara rädd att lyfta frågan om särskild skattelagstiftning för yrkesofficerare. Det finns hos många andra Natomedlemmar. I synnerhet är det relevant då utlandsstationering i många fall innebär att det är yrkesofficeren som periodvis är den enda familjeförsörjaren.
Vänta inte på mediala utspel som framtvingar förändring utan ta initiativet och utveckla konkurrenskraftiga villkor för ett förändrat yrke!
