Senast publicerat
Senast publicerat:

Stridspilotfrågan: ”Försvarsmakten kastar bort 2,4 miljarder”

Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter sommaren kommer Flygvapnets operativa förmåga att försämras, när ett flertal stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt. Kvar finns en anorektisk organisation som nätt och jämnt hålls i gång av ett fåtal individer. Försvarsmakten svarar med tystnad, axelryckningar och fingerpekande åt varandra inom myndigheten.

När en anställd har bra arbetsvillkor och lön motiveras individen att stanna kvar och göra ett bra jobb. Dessa delar är en stor faktor utöver att trivas med sitt jobb och sina arbetsuppgifter. Försvarsmaktens piloter har under 20 års tid sett sina avtal och löneläge sakta men säkert urlakas. Den enskilt största försämringen skedde 2016 då det statliga pensionsavtalet PA16 ersatte PA03.

Piloter i Försvarsmakten har sedan länge haft möjlighet att enligt avtalen gå i pension vid 55 års ålder. Anledningen har varit att tjänsten som stridspilot innebär en påfrestande arbetsmiljö som sliter på kroppen och att andra medicinska faktorer som syn, hörsel och reaktionsförmåga kopplat till åldrandet gör att man inte längre är lämpad att framföra ett stridsflygplan på ett säkert sätt.

Med PA16 försvann 55 års-pensionen för de som är födda 1988 och senare. Det innebar att de i åldersspannet som var antagna och/eller anställda med villkor om 55-pension blev av med den. De får nu jobba över ett decennium till jämfört med resten av piloterna, helt utan kompensation. Försvarsmakten lovade att se över ojämlikheten i det nya avtalet men i december 2021 slog man sista spiken i kistan då ledningen beslutade att inget kommer göras åt saken. Här tippade till slut vågskålen över för en stor del av kollektivet. Det samlade värdet av villkor och lön var nu så pass urvattnat att jobbet inte längre är attraktivt.

Så vad är det som händer i höst när en ansenlig mängd stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt för att påbörja sina nya karriärer? Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. Flygövningar ställs in och man tvingas fokusera på utbildning och beredskap. Det innebär följaktligen att man inte längre kan utveckla stridsflygförmågan utan i stället tvingas lägga allt fokus på att vidmakthålla det man har kvar. Detta innebär även att försvarssamarbeten med andra nationer äventyras då det inte finns kapacitet för samövning. Flygvapnet kommer gå på livsuppehållande behandling och den erfarenhet och kunskap som finns hos de som lämnar går förlorad för alltid.

» Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. «

“Personalen är vår viktigaste resurs” har länge varit ett återkommande mantra för Försvarsmakten. Trots detta syns hittills ingen vilja att försöka rädda situationen som man själv har försatt sig i. I höst lämnar flera stridspiloter Försvarsmakten. Det finns helt enkelt jobb med villkor, lön och karriär utanför myndigheten, som är bättre än det som Försvarsmakten är villig att ge den kvalificerade personal som har valt att utbilda sig till stridspiloter.

2,4 miljarder är i underkant av vad som har investerats i de piloter som nu försvinner. Siffran är beräknad på öppen information och är till största delen från driftkostnaden för en Jas 39 Gripen, men omkostnader för hela utbildningen är dock större än så. Att Försvarsmakten inte gör mer för att rädda sina investeringar är anmärkningsvärt och ett slöseri med skattemedel.

Flygvapnet går mot en expansion av antalet stridsflygdivisioner. I nuläget är avsikten att behålla sex stycken men det finns planer från regeringen att utöka till åtta. Mot bakgrunden till det som händer i höst är min bedömning att man endast kommer kunna bemanna cirka tre stridsflygdivisioner från och med i höst. Sannolikt kommer det inte upplysas om att man stänger ner divisionerna då det skulle se illa ut i ett politiskt perspektiv. Det finns begrepp som ”stordivision” och andra hybridlösningar som gör att det ser bra ut på pappret. Men det hjälper inte att snygga till siffrorna. Finns det inte kött och blod som bemannar sitsarna på divisionerna så kan inte verksamheten bedrivas.

» Sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. «

Flygvapenchefen satt i våras i TV4-soffan och berättade att man klarar att upprätthålla beredskapen. Eftersom det självfallet är prioriterad verksamhet så är jag benägen att hålla med. Det ställs däremot ingen fråga om hur länge man kommer kunna göra det? Sannolikt finns det i dagsläget inget svar på frågan och jag misstänker att man ändå inte kommer ge ett svar om någon frågar. Men även om man har tar bort och prioriterar i arbetsuppgifterna så ser jag en risk för att man överutnyttjar de resurser man har kvar. Det bådar inte för någon vidare uthållighet.

I TV4 den 6 juli säger flygvapenchefen apropå situationen att ”vi jobbar stenhårt för att hitta en lösning”. Men sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. De enda lösningar vi har sett hittills för att hantera krisen för Flygvapnet är tvångsförflyttning av personal som är kvar i organisationen samt indragna beslut för enskilda individer som i sin tur skapat rena uppsägningar.

I våras gjorde dock flygvapenchefen en ”satsning” baserat på ett arbete från en arbetsgrupp i Flygstaben. Nackdelen är det att det baseras på en två år gammal problemformulering och tar inte höjd för den kris vi befinner oss i idag. Detta medför att ”satsningen” blev en besvikelse för många stridspiloter.

Jag uppfattar det som att flygvapnet är nöjd med dessa satsningar, men hade de varit lyhörda på pilotkollektivet så hade de insett att ”satsningen” kom vid helt fel tillfälle och slog helt fel med tanke på det allvarliga läget. Särskilt eftersom man målade upp bilden av ”satsningen” som grandios och något alldeles extra. I stället handlade det om mediokra korrigeringar och kostnadsneutrala, eller till och med kostnadseffektiva, incitament.

» När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. «

Försvarsmaktens ledning slår nu ifrån sig all kritik och hänvisar till Flygvapnet, men som faktiskt inte har tillräckliga mandat att göra det som krävs för att avhjälpa situationen. Överbefälhavaren har inte ens svarat på brevet som försvarspiloternas föreningsstyrelse skickade i våras. I stället uttrycker ledningsstaben att överbefälhavaren inte bereder denna typ av villkorsfrågor.

När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. Nu verkar man i stället göra allt för att tona ner och lägga locket på krisen. Men att stoppa huvudet i sanden har sällan löst problem som man står inför.

Försvarsmakten väljer aktivt att kasta bort skattemedel för 2,4 miljarder. Många år av kunskap och erfarenhet som utgör grunden för en bra stridspilot förloras trots kostnaden för att behålla piloterna är en bråkdel av dessa miljarder. Det är inte längre rimligt att Försvarsmaktens piloter ska ha långt sämre villkor och lön än andra stridspiloter i Norden eller piloter i Sveriges andra myndigheter.

Sverige är på väg in i Nato. Försvarsmakten är på väg mot en budget på 2 procent av BNP. Försvarsmakten måste inse att man inte kan leva kvar i tiden med nedläggningar och budgetnedskärningar som dagens chefer är uppväxta med. Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. Piloterna är redan för få och för att bredda perspektivet av krisen så fyller inte ens Försvarsmakten sina utbildningsomgångar till pilot längre. Behålla-perspektivet har aldrig varit lika viktigt som nu.

» Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. «

Försvarsmakten måste släppa prestigen och inse att en arbetstagare måste ha en rimlig kompensation för sitt arbete för att stanna kvar. Annars är det nu tydligt att det finns andra karriärer med större attraktionskraft.

Till sist, några sammanfattande råd:

  • Lyssna på er personal som är er viktigaste resurs.
  • Bryt tankesättet kring nedskärning. Vi är under tillväxt.
  • Våga låta arbetskraft kosta för att behålla vårt annars förträffliga flygvapen.

Debattartikel skriven av Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas Intresseorganisation (FPI). En kårsektion tillhörande Officersförbundet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

    Magnus Christiansson
    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
    Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

    Foto: Johan Nilsson/TT

    I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

    Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

    Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

    Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

    Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

    Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

    Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

    Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

    Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

    Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

    Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

    Foto: Claudio Bresciani/TT

    Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

    Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

    Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

    Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

    Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

    Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

    Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

    Magnus Christiansson, 2022

    Magnus Christiansson

    Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

    Fakta

    Försvarsberedningen

    Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

    Källa: Regeringskansliet

    Ur arkivet: