Efter att Ryssland inlett sin storskaliga invasion av Ukraina, har den ryska armén gjort sig till internationellt åtlöje. Den bitvis usla stridstekniken, den tarvliga plundringen av hemelektronik och traktorer och de tjetjenska inrikestruppernas TikTok-poserande ser onekligen löjligt ut. Min personliga favoritscen är när tjetjenska krigare hamnat i strid med ett trafikljus som de försöker skjuta sönder med kulsprutan – och missar. Vi kan och bör unna oss ett gott skratt.
När de ryska förbanden förnedras på detta sätt, kan det vara frestande att överdriva vår egen förmåga. Och visst, svensk soldatutbildning håller nog högre klass än våra fienders. Framförallt utbildar vi våra värnpliktiga, istället för att misshandla dem. Men borde inte kriget leda till en stor dos självkritik inom Försvarsmakten? Kriget utspelas framför oss, det finns tillgängligt så fort vi tar upp telefonen. Filmerna och bilderna vi ser från Ukraina borde väcka en enorm arbetslust hos oss.
Ukraina har byggt sin försvarsmakt under pågående krig på åtta år. År 2014 var Ukrainas armé bara en spillra, präglad av sovjetisk doktrin, korruption och försvarsviljan existerade inte. Sedan 2014 har man skapat stridsdugliga förband med välintegrerade kombinerade vapen och innovativa lösningar. Visst har man kvarstående problem, inte minst att Ukrainas soldater dör i alarmerande takt – det tycks ofta bli så i krig – men landets förmåga att stå emot Ryssland är något att inspireras av.
» Om kriget kommer i dag, är vi redo att gå ut i krig med det vi har här och nu? «
Under samma tid som Ukraina har gjort detta, har Sverige misslyckats med att anskaffa stridsvästar. Vi har aktivt undvikit att integrera drönare i stridstekniken, något som våra ukrainska kollegor gjort för länge sedan. Förståelsen för den indirekta elden och liknande livsviktiga funktioner är fortsatt låg på förbanden, ofta även på officersnivå. Innovationen och kreativiteten på låg nivå är ofta obefintlig. Skicket på många fordon är dåligt, och ofta saknas viktiga materielsystem helt. Vi lånar materiel mellan kompanierna och inbillar oss att när kriget kommer så kommer materielen att räcka till alla. Alla dessa mobiliseringsorganisationer som inte repetitionsövar.
Det är alltså inte läge att ägna sig åt självgott skrockande nu. Det är läge att skärpa sig. Att bli bättre. Men hur?
Vi kan till exempel fundera över manöverförbandens förmåga att verka i högt tempo med kombinerade vapen mot en numerärt stark fiende. Eller lednings- och logistikförbandens förmåga att försvara sig mot fientliga anfall. Hur står det egentligen till med åtgärder mot fiendens indirekta eld? Det finns otaliga övningar som sällan eller aldrig genomförs i det här spektrat, och det krävs en viss självrannsakan i organisationen. Om kriget kommer i dag, är vi redo att gå ut i krig med det vi har här och nu? Självklart kan vi det, men det skulle kännas bättre att vara mer redo.
Försvarsmakten och försvarsförmågan är en summa av dem som är utvalda att försvara landet. Har vi – du och jag – verkligen övat vår mentala och fysiska styrka till det yttersta? Är du och jag redo om kriget kommer imorgon? Om svaret är nej så är det verkligen dags att göra sig redo. Om svaret är ja, så har självgodheten sannolikt redan satt klorna i vårt veka kött.
Vi har mycket att vara stolta över i Försvarsmakten. Men vi har också mängder av problem som vi har misslyckats med att hantera under flera år. Om vi inte erkänner det, så har vi blivit blinda. Eller så ställer vi för låga krav på oss själva. Oavsett så finns det inga ursäkter för att inte bli bättre nu.
