Beslutet om ett tvåbefälssystem, som numera övergått i ett trebefälssystem, fattades 2008. Enligt Försvarsmakten skulle specialistofficeraren bli den numerärt dominerande yrkesofficerskategorin, medan officerare utbildade i det gamla NBO-systemet (ny befälsordning från 1983) antingen skulle klättra vidare i officersspåret eller galonera om till specialistofficer. Men hur införandet skulle gå till upplevdes av många som otydligt och det talades om frivillighet och att ingen skulle tvingas byta personalkategori. En av de NBO-officerare som försökte råda klarhet i beslutet är kaptenen Johan, som egentligen heter något annat.
– Jag vände mig till mina chefer och frågade vad jag skulle göra, men de sa att det där behöver du inte bry dig om. Det kommer blåsa över. De visste nog inte själva vad det innebar, och det tycker jag inte riktigt att man verkar göra nu heller, säger han.
Johan följde chefernas råd och arbetade vidare i tron att han inte skulle påverkas av det nya befälssystemet. Därför kom ÖB:s beslut den 7 maj förra året om att trebefälssystemet ska vara fullt ut genomfört den 1 januari 2026, som en överraskning. Nu måste han lämna sin kaptensgrad och istället växla över till specialistofficer.
– Jag hade kunnat acceptera det här om Försvarsmakten tydligt kommunicerat ut varför trebefälssystemet införs och vad det är som kommer att bli så mycket bättre jämfört med det vi har i dag. Vi är lojala mot Försvarsmakten, men vi vill ha en förklaring till varför man agerar som man gör och det har arbetsgivaren inte lyckats förmedla, säger Johan.
» Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar. «
En fråga där det råder oklarheter är den om utbildning. Den som i dag är löjtnant eller kapten (och saknar prognos mot major) byter personalkategori och övergår till graden fanjunkare. Majorer och örlogskaptener kan bli förvaltare om de har prognosen att verka i den nivån, men bedöms i huvudsak kvarstanna i sin nuvarande grad. Det är dock bara en del av dem som byter personalkategori som kommer att behöva genomföra en utbildning i samband med omgaloneringen. Enligt Amanda Larsson, sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning, finns det tre alternativ för de lägre officersgraderna som inte har prognos mot major. Den som efter omgalonering ska kvarstanna i samma tjänst med bibehållna arbetsuppgifter och utan inriktning mot en högre befattning, kommer i de flesta fall inte behöva någon utbildning. Den som bedöms ha utvecklingspotential mot högre specialistofficersbefattningar kommer antingen gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen (HSOU) eller den särskilda övergångsutbildningen högre specialistofficersutbildning (ÖHSOU), som är under utveckling. ÖHSOU vänder sig till officerare med ”mångårigt och djupt yrkeskunnande som kan invärdera delar av dagens HSOU, i relation till försvarsgrens/stridskrafts krav på förmåga för nivå OR8 (förvaltare, reds.anm.)”, uppger Försvarsmakten i en bilaga till beslutet om införandet av trebefälssystemet. Johan kommer efter omgalonering kvarstanna i sin nuvarande tjänst och med samma arbetsuppgifter. Men eftersom han i dag sitter på en förvaltarrad kommer han sannolikt ändå behöva läsa den särskilda översgångsutbildningen.
– Jag har svårt att se vad den här utbildningen ska ge mig som jag inte fått med mig från tidigare skolor och träning i befattningar med alltifrån trupptjänst till stabsarbete. Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar, säger han och fortsätter:
– Man borde kunna validera in den kunskap man har, då kanske man hade sluppit ÖHSOU:n. Eller finns det enklare alternativ, som distanslektioner eller tentor? Det känns som att Försvarsmakten tar den enkla vägen och låter alla gå samma utbildning.
Att han ska åka till Halmstad och läsa ett halvår kommer att innebära en stor påverkan på både familjen och kollegorna, konstaterar Johan. Men att avstå utbildningen bedömer han som riskabelt.
– Om jag inte skulle gå specialistofficersutbildningen, vad händer då? Skulle någon med ”rätt” grad och som vill ha den här tjänsten kunna konkurrera ut mig? Eller kan jag plötsligt bli ifrågasatt och fråntagen min tjänst?
Enligt Amanda Larsson finns det inga generella riktlinjer för hur de NBO-officerare som sitter på förvaltarrader ska hanteras utbildningsmässigt.
– Det måste göras individuella bedömningar och det kan nog komma att se lite olika ut. Inom exempelvis flygvapnet bedöms fler gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen, eftersom flygvapnet har gjort bedömningen att deras kaptensutbildning, till skillnad mot den inom exempelvis armén, inte motsvarar den försvarsgrensspecifika delen av HSOU.
Cirka 1800 NBO-officerare berörs av det slutgiltiga införande av trebefälssystemet. Vilket spår den enskilde inriktas mot ska beslutas utifrån en avvägning av olika intressen.
– I grunden handlar det om Försvarsmaktens behov, men också om den enskilde officerens vilja och utvecklingspotential, säger Amanda Larsson. De flesta förband har valt att lägga besluten för NBO-officerarnas inriktning på förbandschefsnivå, eftersom det kan vara en känslig fråga. Besluten ska fattas i samråd mellan förbandschef, närmaste chef och individen själv.
Försvarsmakten medger ytterst få möjligheter till avsteg från trebefälssystemet. De enda grupper med generellt undantag är officerare med särskild kompetens (meteorologer, läkare och ingenjörer) och de som har möjlighet att gå i ålderspension senast 2023. Det kan innebära att äldre NBO-officerare som riktas mot en högre specialistofficersutbildning knappt hinner påbörja sin nya tjänst innan det är dags att gå i pension. Amanda Larsson påpekar att ansvaret för genomförandet av trebefälssystemet och en adekvat personalplanering ligger hos cheferna i linjen.
– Redan i dag nomineras yrkesofficerare till nivåhöjande utbildning som har kort tid kvar till pension. I varje enskilt fall görs en bedömning utifrån ett utbildningsekonomiskt och resursrationellt perspektiv. Oavsett ålder är det viktigt att varje utbildning är motiverad, säger hon.
» En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. «
Hur många av de cirka 1 800 NBO-officerare som kommer att gå någon form av utbildning är inte fastställt, men Försvarsmakten bedömer att befintliga utbildningsplatser täcker behovet. I dag finns det 60 platser på Högre specialistofficersutbildningen. Lika många platser kommer att finnas på övergångsutbildningen ÖHSOU. På Högre officersprogrammet varierar antalet platser från år till år, men i höstas var det 148 individer som började läsa HOP.
– Enligt den riskbedömning vi gjort ser utbildningsplatserna ut att räcka. Stridskrafterna inventerar just nu sina behov av utbildning och det arbetet ska vara avslutat under våren. Den första omgången ÖHSOU startar våren 2023, säger Amanda Larsson.
På Försvarsmaktens högkvarter har en arbetsgrupp bildats för att stödja linjecheferna i genomförandet av trebefälssystemet. Arbetsgruppen är insorterad under förbandsproduktionschefen, brigadgeneral Jonny Lindfors, men det är Amanda Larsson som leder det operativa arbetet i gruppen. I arbetsgruppen deltar bland andra företrädare för stridskrafter och försvarsgrenar, fackliga representanter och den centrala skyddsorganisationen.
– Vi har samlat in ett batteri av frågor som chefer i linjen inte kunnat besvara själva och där försöker vi stödja. En sådan fråga är hur vi ska hantera officerare som är på tjänstledighet, en annan hur vi ska göra med de NBO-officerare som har 180 högskolepoäng sedan tidigare, säger Amanda Larsson.
Gruppen ska också arbeta utifrån den riskbedömning som Försvarsmakten genomförde inför beslutet om trebefälssystemet. De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen tagit del av är avskalade och innehåller endast en uppräkning av identifierade risker. Någon bedömning av riskernas sannolikhet eller åtgärdsplaner finns inte med. De risker som lyfts fram i Försvarsmaktens analys handlar om exempelvis flaskhalsar som kan uppstå inom officerarskåren om för många riktas mot officer medan det blir brist på specialistofficerare. Andra potentiella risker som lyfts fram är sådant som att personer inte klarar av studierna vid HOP eller HSOU, okunskap kring behovet av förändring och otydliga bestämmelser. I den offentliga debatten har omfattande kritik mot trebefälssystemet blottlagts. Kaptenen Johan bekräftar den bilden.
– Jag upplever alltifrån bitterhet till frustration bland mina kollegor. En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. De som säger att ”Jag har gett Försvarsmakten mina bästa år, nu ska de banne mig få de sämsta också”, hur kommer de att bidra?
– Själv känner jag mig lite gisslantagen i situationen. Jag går i pension om fem, sex år så det är lite sent att söka jobb i det civila. Samtidigt har jag för många år kvar för att jag ska slippa gå utbildningen och omgalonera mig.
Amanda Larsson säger att hon är väl medveten om kritiken mot det påtvingade bytet av personalkategori.
– Vi ser missnöjet, vi lyssnar till det, vi förstår det och vi försöker bemöta det. Många kallar specialistofficerare för underofficerare enligt gamla tiders trebefälssystem, men det här är något helt annat. Vårt svenska system är unikt i världen och att byta personalkategori är inte en degradering, säger hon och fortsätter:
– Jag tror vi behöver bli bättre på att kommunicera ut det här i organisationen. Vi missbedömde nog behovet av en centralt sammanhållen kommunikation inledningsvis, vilket vi nu har åtgärdat. Men Försvarsgrenarna behöver också förtydliga de karriärvägar som finns för specialistofficerare.
Samtidigt är just bristen på karriärmöjligheter och dålig löneutveckling kritik som ofta förs fram av dem som i dag arbetar som specialistofficerare. Det har även gjorts forskningsstudier som pekar på brister när det kommer till möjligheten att utvecklas som specialistofficer.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att NBO-officerare är missnöjda över att tvingas omgalonera till specialistofficer? Finns det några karriärvägar att förtydliga?
– Nej, det är inte konstigt att det finns ett missnöje. Jag tror att försvarsgrenarna och stridskrafterna tillsammans med Högkvarteret både måste skapa fler karriärvägar för specialistofficerarna och tydliggöra de möjligheter som finns, säger Amanda Larsson.
FAKTA
Risker med trebefälssystemet
Inför beslutet om ett slutgiltigt införande av trebefälssystemet den 7 maj 2021 genomförde Försvarsmakten en riskanalys. Här följer risker i samband med införandet av trebefälssystemet som Försvarsmakten lyfter fram inom respektive område.
De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen fått ta del av innehåller endast uppräkning av identifierade och potentiella risker, inte någon bedömning av riskernas sannolikhet, konsekvenser eller åtgärdsplaner.
Personalflöden
- Flaskhalsar uppstår inom OF på grund av att för
många går till OF. - Brister uppstår inom SO på grund av att för många
går till OF. - Oönskade flöden för att kunna gå den ”lätta vägen”
till högre nivåer (mellan försvarsgrenar och inom
försvarsgren). - Kompetensperspektivet tas inte tillvara vid övergång från OF till OR vid utbildningsbehov för OR8-nivå
(förvaltare). - Skillnader i kompetensdjup vid övergång från OF till OR.
Utbildning
- Inte tillräcklig kapacitet vid HSOU.
- Inte tillräcklig kapacitet vid HOP.
- Hemvärnet får minskad produktion i samband med utbildning.
- Personer klarar inte av studier på HOP.
- Personer klarar inte av studier på HSOU.
- Brister i valideringsverktygen.
Organisatoriskt
- Befälsordningen medför hinder i befordring.
- Onödiga kostnader utifrån utbildningsinsatser kontra output.
- Otydligheter inom organisationen vad gäller nivåer
och uppgifter mellan OF- och OR-systemen.
Psykosocialt
- Otydliga bestämmelser.
- Känsla av degradering vid övergång från OF till OR
(löjtnant till översergeant/fanjunkare). - Stor okunskap om behov av förändringen.
- Möjligheter till karriär även när man är äldre är inte
tydligt.
Löner
- Oklart hur löneutvecklingen kommer att ske/se ut vid en övergång.
- Acceptans från OP och SO vad gäller lönenivåer
och löneutveckling.
Övrigt
- Bristande flexibilitet vid övergångsarbetet.
- Produktionsbortfall på grund av utbildning.
- För stora skillnader mellan förband/försvarsgrenar
vid övergångsarbetet.
