Senast publicerat
Senast publicerat:

Temperaturen på den civila beredskapen mäts i samband med Aurora 20

Totalförsvaret ska övas för första gången på över trettio år. Samverkan står i fokus när TFÖ 2020:s tredje del integreras med Aurora 20.

Maria Widehed

– I det civila försvaret har det funnits en förväntan på att man ska kunna få stöd från det militära i kriser och konflikter, men när vi kommer in i totalförsvar ska det civila stödja det militära, samtidigt som man ska upprätthålla samhällsviktig verksamhet och skydda civilbefolkningen. Då är frågan vilket stöd försvaret kan vänta sig från samhällets aktörer.

Det säger Carita Söderlund, planeringsansvarig i Försvarsmakten för övningsaktivitet 3 i Totalförsvarsövning 2020.

Under TFÖ 2020 är scenariot att Sverige utsätts för ett fullskaligt väpnat angrepp. Övningen involverar myndigheter, kommuner, regioner, frivilliga försvarsorganisationer och företag. 

Det är beslutskedjor på alla nivåer som ska testas, liksom hur samhällsaktörer samverkar med varandra för att samhällskritiska funktioner ska kunna fortsätta att fungera. Det som främst ska övas är samordning av sjukvårdsresurser, förmåga till prioritering av drivmedelsförsörjning och att säkerställa el- och energiförsörjning.

Övningsaktivitet 3 är den del av TFÖ där man övar praktiskt tillämpande på fältet, integrerat i Aurora 20. Aktiviteter kommer delvis att genomföras i norra Sverige och på Gotland.

– Där övas moment som gränsövervakning i höjd beredskap, räddningstjänst under höjd beredskap och skydd av civilbefolkning.

image003
Carita Söderlund

Men det är i södra Småland, Blekinge och framför allt Skåne som tyngdpunkten blir.

Liknande läsning:

– I syd handlar det framför allt om högintensiva strider och bland annat en stor räddnings- och röjningsinsats. Man ska kunna hantera skadade, både civila och militära, och hantera krigets konsekvenser.

Hur går planeringen?

– Mycket kvarstår, men vi har kommit ganska långt. Det har varit en process att komma in i den militära världen för civila aktörer, och vice versa. Vi pratar ibland olika språk, har olika kulturer i vårt arbete – men menar många gånger ungefär samma sak. Mycket har fallit på plats redan under planeringsfasen, säger Carita Söderlund.

Det är ett fyrtiotal aktörer som på något sätt deltar i den tredje övningsaktiviteten.

Rent konkret handlar det om såväl större moment där Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, övar tillsammans med bland annat Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, som att sjukhus i regionen ska hantera skadade.

Under hösten har ett delmoment med regionalt fokus påbörjats, och till våren väntar ytterligare regionala övningar. TFÖ 2020 avslutas med nationell samverkan kring prioritering av resurser, för att knyta ihop säcken efter det tredje delmomentet.

Något råd inför övnings­aktivitet 3?

– Att samverka så mycket man kommer åt. Vi märker i planeringen hur mycket vi lär bara av att berätta vad vi gör, vilka uppdrag vi har, mandat och ansvar. Det är en fantastisk möjlighet att bredda sina vyer under övningen.

FAKTA

TFÖ 20
… består av fyra delmoment. Det tredje sammanfaller med Aurora 20. Det fjärde och sista kommer att handla om nationell samverkan kring prioritering av resurser.
… leds och samordnas gemensamt av Försvarsmakten och MSB.
… är rikstäckande, med samverkan på nationell, regional och lokal nivå.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: