”Fan, Miguel, ni verkar vara experter på att ta skit!”
Min vän gick rakt på sak och fick naturligtvis mitt medhåll. Herregud, all den kroppsliga och mentala smärta en soldat, sjöman eller officer går igenom under en karriär, må vara två år eller fyrtio år, är svår att översätta till ett civilt liv. Vare sig det handlar om att bita ihop under iskalla ensamdygn under någon gudsförgäten gran eller evighetslånga marscher på blåsor som i storlek och form övertagit hälkuddarnas funktion så bjuder det gröna livet på upplevelser som ofta är lika delar smärta som förtjusning. Förmågan att bära den och uthärda krigets vedermödor är vårt signum, ärrvävnad och ledbesvär vårt kvitto på insats.
”Jo, man har väl blivit lite kärvare med tiden” sade jag med spelad ödmjukhet medan jag i sinnet såg mina machopoäng närma sig en ny high score.
”Nej, det var inte så jag menade även om ni gör tuffa grejer. Men ni tar så satans mycket skit. Årslånga rekryteringsprocesser, löften om tjänster och utbildningar som aldrig blir av, lönesättningar som inte är färdiga fastän ni redan börjat på nytt jobb och så får ni arbetsuppgifter ni inte vill ha, ja till och med arbetsorter ni inte vill vara på. Ändå står ni bara där med mössan i hand och harvar på, dessutom till en kass lön.”
» Det där C-körkortet har ju visserligen dröjt tio år sedan jag först fick löfte om det men nu i år ska det ju ske är det sagt så det är på gång. «
Instinktivt gick jag på defensiven i tankarna. Nja, löneläget kanske inte är något man lyfter i baren på Riche men det har ju faktiskt blivit bättre, i synnerhet om man räknar in övningsdygnen i lönen och visst att man är borta mycket från familj och vänner, ibland oplanerat och dessutom kommer hem i halvrisigt skick, men sedan får man ju vara ledig ganska länge förutsatt att inget oväntat händer eller någon upptäcker att elverket måste GT:as.
Utbildningar kan ju dröja lite också, men skam den som ger sig. Det där C-körkortet har ju visserligen dröjt tio år sedan jag först fick löfte om det men nu i år ska det ju ske är det sagt så det är på gång. Och visst blev jag blåst på den där utlovade korkeffekten med Ralsen det senaste förbandsbytet, men det blev ju bara så… Men ja, i mitt sinne hade även jag svårt att hitta en bra förklaring till varför det ska ta nio månader att byta befattning och varför det måste passera så många instanser som dessutom tycker att det räcker att sammanträda någon gång då och då. I synnerhet när jag varit med och rekryterat civilanställda som varit vana vid att det tar några veckor att få ett beslut*.
Och vadå, skobidrag vartannat år och att jag när Mars linjerar med Venus i björnens tecken får släppa administrationen och mötesmattorna för att gå ut och skjuta kulspruta tillsammans med härliga människor, det måste ju ändå vara drömmen för alla…
”Ja, vi är nog rätt bra på att ta skit” sade jag.
*Den som har en trovärdig, hållbar och tålamodsskapande förklaring jag kan förmedla efter fyra månader när den sökande ringer och undrar vad vi egentligen håller på med får gärna mejla mig denna till nästa tillfälle.
