Senast publicerat
Senast publicerat:

”Inte värdigt min försvarsmakt”

”Ens grad betyder lite i det dagliga arbetet men oerhört mycket i identiteten. I en traditionstung organisation som Försvarsmakten finner jag det förvånande att ÖB med flera, inte överhuvudtaget verkar reflektera över det”, skriver insändarskribenten.

Kapten i marinen
Bezav Mahmod/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har nu gått snart fyra veckor sedan ÖB fattade beslut om det slutliga införandet av trebefälsystemet. På sociala medier är det relativt tyst vilket man från centralt håll säkert tolkar som att beslutet var okontroversiellt. Om det är detta försvarsmaktsledningen tror, kunde man inte vara längre ifrån sanningen.

På det marina förband jag tillhör, dominerar beslutets konsekvenser samtalen mellan oss gamla NBO-officerare. Man är ledsna, besvikna och arga men framför allt ställs många frågor som det i dagsläget inte finns några svar på. Flera av oss vittnar om att man tar med sig bekymren hem och att man sover dåligt. Många är oroliga och känner sig mycket illa behandlade och framför allt inte sedda. Vissa är orolig över vilka befattningar man ska kunna få i framtiden. För många av oss löjtnanter och kaptener på OF-rader var förbandschefens information om ÖB beslut första gången någon talat till oss om frågan. Dessförinnan har all kommunikation riktats mot de som suttit på OR-befattningar. Ingen av oss har någonsin blivit uppmanade att konvertera tidigare.

Nu kan inte ÖB bara fatta beslut som är okontroversiella, men man kan välja hur man kommunicerar dessa. Därför, till min kritik, som i första hand rör ledarskapet och kommunikationen av detsamma som jag inte anser vara värdigt den försvarsmakt jag tillhört i 30 år, som jag ställt upp för samt varit stolt över att tillhöra. Det är inte heller värdigt en chef som blivit utnämnd till årets chef.

» Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. «

Först och främst är kommunikationen från centralt håll i princip befriad från empati. Med bara en bisats kvitteras att man förstår att beslutet väcker ”engagemang”. Det är tondövt så det förslår. Man kan nästan inte tro att ÖB själv varit en stolt löjtnant eller kapten en gång i tiden. Jag är, av Försvarsmakten, högtidligt utnämnd kapten. Det är varken enligt mig eller någon annan, en särskilt lysande karriär rent gradmässigt. Men jag har valt att göra nytta för arbetsgivaren på den nivån i olika befattningar. Jag är alltså inte stolt över att ha BLIVIT kapten utan att VARA kapten. Ens grad betyder lite i det dagliga arbetet men oerhört mycket i identiteten. I en traditionstung organisation som Försvarsmakten finner jag det förvånande att ÖB med flera, inte överhuvudtaget verkar reflektera över det. Försvarsmakten jobbar man inte i, om man värdesätter saker som lön högst av allt. Däremot är betydelsen av att göra skillnad och vara en del i ett sammanhang viktig. I det sammanhanget ingår ens grad som binds samman av utbildningar och uppoffringar i tjänsten. När arbetsgivaren devalverar den betydelsen, vad finns då kvar som knyter ihop Försvarsmakten?

För det andra talar man om gruppen NBO-officerare men inte till oss. Varför gick inte ÖB ut med en film eller brev där han adresserar oss och bekräftar våra känslor? Nu ska problemet lösas i linjen men det är våra duktiga förbandschefer som får stå där och försöka förklara något de knappt själva förstår. Vi känner oss därför inte särskilt välkomna i Försvarsmakten när högsta chefen inte ens bemödar sig med att själv förklara beslutet och vända sig till oss.

För det tredje verkar det enda budskapet till oss vara att ”alla behövs”. Det är förvisso bra att veta men det kände vi redan till, med tanke på den vakanssituation vi befinner oss i. Som försvarsmaktsanställd sedan 30 år förtjänar man lite mer än att känna sig behövd, exempelvis respekt.

Slutligen, det som personligen gör mest ont i själva beslutet – att jag som kapten blir fanjunkare. Tidigare har såväl löjtnanter som kaptener regelmässigt utnämnts till förvaltare varför det är svårt att se vad som förändrats i kompetens. Ett befordringssystem måste vara förutsägbart och hållbart över tiden för att vara trovärdigt, där har FM misslyckats kapitalt och därför står vi där vi är. Man ska vara stolt över sin grad och jag vet att dagens riktiga (och duktiga) fanjunkare med rätta är stolta över att vara det.

Jag anser mig inte för fin för att vara varken fanjunkare eller specialistofficer vilket verkar vara det arbetsgivaren riktar in sig på i sin argumentation. Det som däremot smärtar är att de år jag gått i skola, exempelvis taktiska programmet på Karlberg, helt plötsligt inte är värt något. Om jag efter Officershögskolan på 90-talet inte hade läst någon nivåhöjande utbildning över huvud taget, hade jag stått här i dag som fanjunkare. Samma grad som väntar mig de tio år jag har kvar inom FM om jag väljer att stanna. De år som jag var ifrån min fru och två små barn och inte hann hem till min cancersjuka far innan han gick bort, betyder i dag ingenting. Det är utraderat, och med det stoltheten av att tillhöra FM. Som 50+ kommer jag inte att få läsa varken HSOU eller HOP då såväl jag, som min chef, anser att jag gör bäst nytta där jag är. Hade vi, gamla kaptener, fått bli förvaltare, vilket vår reella kompetens uppfyller, hade således beslutet varit bra mycket enklare att acceptera då min tid på skola hade värdesatts. Om FM gjort sådana framsteg vad gäller utbildningskvaliteten att gamla skolor är värda noll och HSOU allt, bedömer jag att det finns en hel skolvärld som intresserat tar del av den utvecklingen.

Så vad händer på förbanden nu? Flera, inklusive mig själv, söker sig nu aktivt utanför FM. De flesta kommer att stanna kvar, då pensionsålder vid 61 lockar, men minnet och bitterheten kommer man att påminnas om varje morgon när uniformen tas på. Frågan är om det är de som lämnar, eller de som blir kvar, som kommer att innebära den största utmaningen för Försvarsmaktens tillväxt?

Med beaktande av hur den här frågan jobbats fram och kommunicerats, väljer jag att utnyttja källskyddet och vara anonym. Jag litar numera inte på att det är så högt i tak i FM att denna kritik inte kommer att användas emot mig, och därmed påverka de år jag eventuellt har kvar i FM. Ord jag inte trodde jag skulle skriva när jag beskrev min arbetsgivare, men så är agerandet inte heller likt den försvarsmakt jag ägnat mitt liv åt.

REPLIK. Svar till ”Kapten i marinen”

En del beslut är enkla och andra beslut tas med svårmod och vånda. Beslutet om trebefälssystemet handlar om att möta organisationens behov och utveckling. Det krävdes för att kunna integrera trebefälssystemet i hela vår organisation, för att bygga ett enhetligt fungerande system som är anpassat till de utmaningar och den tillväxt som vi står inför. Trebefälssystemet ger en renodling av roller, ansvar och uppgifter. Officerskategorierna har olika uppgifter, men samarbetet i befälsteamen kommer bli tydligare där de olika kategorierna bidrar med olika djup, kunskaper, ansvar och förmågor. 

Liknande läsning:

Det är olyckligt att det finns personal som tillhör NBO-systemet som är arga och besvikna, men det är förståeligt då det kan upplevas att individens vilja kommer i andra hand. Beslutet verkar ha kommit som en överraskning för många och den oro vissa i personalen just nu känner behöver vi chefer både respektera och hantera. 

För precis som skribenten uttrycker har alla vi som valt att utbilda oss till yrkesofficer gjort det av samma anledning, att få vara del av något större och få göra skillnad. Vårt arbete innebär kortare och längre perioder hemifrån och många har fått göra uppoffringar för att möjliggöra sina yrkesval. 

Det är vår, och alla andra chefers, uppgift att tillsammans med berörda hitta lösningar som minskar oro och besvikelse och ökar arbetsnöjdheten och glädjen i jobbet. Förbanden är nu inne i en analysfas där den enskildes önskan ska matchas med de organisatoriska kraven och behoven. Alla som berörs av beslutet ska ha enskilda samtal rörande framtiden, men det är en process som kommer att ta tid och måste få ta tid, för vi ska lyssna på varje enskild individ. Alla som berörs förtjänar ett värdigt och smidigt inträde i trebefälssystemet. 

Vi är stolta över all vår personal, i våra ögon sitter kompetens och erfarenhet i så mycket mer än gradbeteckningar och befattningar. Det är ert engagemang, vilja och ihärdighet att alltid sträva efter att bli bättre som har byggt Försvarsmakten och marinen till det den är i dag. Att vara yrkesofficer är inte bara ett yrke, det är något man är. 

Beslutet om trebefälssystemet är rätt för att klara av att bygga en hållbar organisation, men vi är ödmjuka inför de känslor och tankar det har väckt hos berörda NBO-officerare. 

Vi, liksom övriga försvarsgrens-, stridskraftschefer, förbandschefer och allas respektive förvaltare, jobbar nu aktivt för att vi ska få en bra personlig lösning för de som är direkt berörda av beslutet. Personalen är vår ryggrad och alla behövs i vår organisation. 

Ewa Skoog Haslum
Marinchef

Magnus Hall 
Marinförvaltare

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

    Magnus Christiansson
    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
    Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

    Foto: Johan Nilsson/TT

    I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

    Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

    Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

    Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

    Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

    Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

    Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

    Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

    Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

    Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

    Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

    Foto: Claudio Bresciani/TT

    Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

    Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

    Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

    Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

    Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

    Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

    Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

    Magnus Christiansson, 2022

    Magnus Christiansson

    Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

    Fakta

    Försvarsberedningen

    Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

    Källa: Regeringskansliet

    Ur arkivet: