Telefonen ringer. ”Välkommen till Invidzonen, jag heter Cesilia”, svarar jag. I luren är det tyst som så många gånger förr, men efter en kort stund hör jag hur andetaget i andra änden av luren tar sats och en pappa till en veteran på utlandstjänst i Mali presenterar sig.
Jag skjuter allt jag har framför mig åt sidan för att bli hängiven samtalet. Pappan är orolig men lösningsorienterad. Han blandar känslor med tankar om hur utsändande arbetsgivare kan agera mot anhöriga för att underlätta under en internationell insatstid. Jag som stödperson finns där utan att döma, utan att råda, bara för honom, just där och då. Jag finns för att se honom i det han är i just nu.
Han har idéer och min penna skriver nästintill oläsligt men snabbt för att kunna ta vara på dem. Det är värdefulla önskemål efter hans eget behov. Vi är själva anhöriga som har tagit till vara det som efterfrågats av oss hemmavarande under ett internationellt uppdrag. Till en början med mycket små medel. Vårt stöd före, under och efter en internationell insats byggdes upp av de vi stöttat, våra händer och öron. Pappans oro är hans egen men jag vet nu, med 12 års erfarenhet, att han delar sina känslor med så många andra pappor, mammor, partners, barn, syskon, släktingar och vänner.
Grunden till Invidzonen lades när min man gjorde insats i Nepal 2007. Ensamhet och oro hade sopats under mattan framför viljan att vara stark, självständig och stolt. Min önskan att hitta någon som kände som jag under insatstiden ledde till ett desperat försök att hitta någon i liknande situation, om det nu fanns det.
Efter att ha efterlyst anhöriga på Officersförbundets ”Utlandsportalen” tog det inte lång tid innan det kom många mejl som berättade om liknande upplevelser, liknande orosmoln och som bekräftade allt jag kände. Med det kom hopp och ett lugn som senare blev en styrka som gynnade både mig och min man som var ute på insats. Jag fick kontakt med många nya vänner i liknande situation tack vare alla svar. Tillsammans kunde vi klargöra; det är en stor sak när vi lånar ut den vi bryr oss om till ett okänt och många gånger riskfyllt uppdrag.
Efter ett par år blev vårt ideella nätverk en avtalad samarbetspartner som bistår med ett brett anhörigstöd under internationella insatser till både Försvarsmakten och Polisens anhöriga. Behovet utvecklade oss till att bli en omtänksam och rikstäckande organisation. Vi chattar och mejlar, vi rings och vi ses. Det finns en kraft i att prata med någon som redan förstår. Det är bekräftande när vi får en plats i debatten och det underlättar nätverkande när vi har en egen plattform att vara på. Det är tryggt att veta att vi finns även om man inte behöver stöd just nu. Eller senare. Det är ett stöd i sig att veta att OM jag behöver, finns det någon.
En timme har snabbt flutit förbi och jag pratar fortfarande med pappan till sonen i Mali. En förälders omsorg och oro som behöver ventileras. Vi har pratat om att hans son är en kompetent officer som är tränad och förberedd, har en stark organisation bakom sig och duktiga kollegor. Pappan rundar av samtalet och tackar för att han fick någon att ventilera med, någon som fattar och som han kan vara anonym med. Han avslutar med att säga att det ska bli skönt när sonen kommer hem igen och liknar sin situation med att vara i ständig beredskap hemma i vardagsrummet.
Jag förstår precis.
Och bara det, i all sin enkelhet, är hela idén.
