Försvarsmakten arbetar nu med att slutföra övergången till trebefälssystemet. I samband med detta genomför Officersförbundet en enkätundersökning för att få en bild av hur yrkeskåren tänker kring trebefälssystemet, där officerare från tidigare utbildningssystem inte har någon plats i den nya organisationen.
Som anställd reservofficer, före detta yrkesofficer (OF 1) med examen från YOP 00–02, kan jag inte annat än att förfasas över likheten med de farhågor och diskussioner som förs i och med övergången till trebefälssystemet som fördes under införandet av tvåbefälssystemet under början av 2010-talet.
I likhet med införandet av tvåbefälssystemet så tolkar jag det som att Försvarsmakten nu vill forcera fram en organisation där andelen officerare och specialistofficerare som finns i verkligheten ska stämma överens med den organisation som finns på papperet.
I Försvarsmaktens årsredovisning för år 2020 står det följande när det gäller personalkategorin specialistofficerare: ”Den potentiella matchningsgraden för befattningskategorin uppgår till drygt 54 procent, men är upp mot 100 procent om OFF/K ur äldre utbildningssystem räknas in, då dessa i huvudsak har rätt kompetens för de SO-befattningar de bemannar.”
» Yrkesstoltheten och förtroendet för Försvarsmakten riskerar att urholkas. «
I samma bilaga står det att det råder en obalans mellan tillgång och behov av officerare (OF) och specialistofficerare (OR), där tillgången på officerare är större än vad antalet befattningar är. En kompetensinventering har gjorts på officerare (OF1-3) från tidigare utbildningssystem med en officersexamen före år 2005 och där man avser att slutföra implementering av trebefälssystemet för att kompetensallokeringen ska bli mer ändamålsenlig.
Jag kan inte annat än att tolka detta som att Försvarsmakten är på väg att försöka tvinga officerare till byte av personalkategori vilket skulle innebära degradering och omgalonering.
I den turbulens som var kring införandet av tvåbefälssystemet så valde jag att läsa in en civil kandidatexamen, då förtroendet för Försvarsmakten fick sig en törn när diskussionen fördes att tvinga officerare att byta personalkategori. Eftersom jag vid den tidpunkten bemannade en OR-rad trots min officersexamen (det tvååriga yrkesofficersprogrammet var en högskolemässig utbildning samt att kravet på att bli antagen som officersaspirant var att man hade grundläggande behörighet för antagning till högskoleutbildningar enligt högskoleförordningen).
I skrivelsen ”Framtidens officersutbildning” (FM 2016:102581) finns följande att läsa om officersprofessionens utveckling av utbildning:
”Under den andra hälften av 90-talet skedde en ny organisationsförändring som ledde till att Försvarshögskolan och Militärhögskolan slogs samman till en ny myndighet med uppdrag att ansvara för och samla resurser för att stärka totalförsvarets behov. Samtidigt pågick en utredning som föreslog inrättande av tre militärhögskolor för den grundläggande officersutbildningen.
Försvarshögskolan skulle ha en samordnande roll för bland annat kvalitetssäkring och meritvärdering av officersutbildningen samt ansvar för samarbete med universitet och högskolor och för att innehållet i utbildningen skulle vara stringent. En av grunderna var att utbildningen i sin helhet skulle kunna akademiseras, vilket innebar att utbildningen inte längre skulle vila enbart på beprövad erfarenhet utan nu även på vetenskaplig grund. Det nya systemet trädde i kraft 1999 och i enlighet med utredningens förslag. Arbetet med att göra utbildningen mer högskolemässig hade pågått sedan början av 1990-talet och det nya systemet ansåg som ett förverkligande av ambitionen att närma sig högskolevärlden”.
» Jag vill hävda att officeren som har gått ett äldre skolsystem fortfarande har en plats inom sin yrkeskår i Försvarsmakten och inte ska dömas ut för att skolsystemet inte såg likadant ut då som det gör i dagens Försvarsmakt. «
Citatet från skrivelsen ovan visar att synen på officeren och dess utbildning bör nyanseras i dagens diskussion av slutförandet av övergången till trebefälssystemet då man inte kan dra alla officerare som har utbildats i ett tidigare system över samma färgskala.
Istället för svart-vitt tänkande så bör man titta på vad grunden till antagning på de olika skolorna kräver, vilket i officerens fall kräver en behörighet till högskola, både nu och tidigare skolsystem, medan specialistofficeren inte har sådana krav i sin antagning. Försvarsmaktens organisation är rörlig och strax efter jag lämnat min anställning som yrkesofficer och gått till en civil arbetsgivare som ekonomichef, så ändrades den befattning jag hade till en OF-rad.
Jag vill hävda att officeren som har gått ett äldre skolsystem fortfarande har en plats inom sin yrkeskår i Försvarsmakten och inte ska dömas ut för att skolsystemet inte såg likadant ut då som det gör i dagens Försvarsmakt.
Jag är oerhört stolt över min examen från yrkesofficersprogrammet och min yrkesidentitet som officer och tror att även specialistofficeren är stolt över den skola som hen har valt att gå och dennes yrkesidentitet. Den signal som Försvarsmakten skulle ge vid en eventuell tvingande övergång av personalkategori är att specialistofficerens examen inte har ett enskilt värde, då det går att tvinga människor över i denna kategori.
Yrkesstoltheten och förtroendet för Försvarsmakten riskerar att urholkas hos båda grupper om ett tvingande skulle ses som den slutgiltiga lösningen för trebefälssystemet.
Försvarsmaktens personalförsörjning är dynamisk där människor byter befattningar med jämna mellanrum och där man växlar mellan OF- och OR-befattningar så länge som det är en obalans mellan tillgång och efterfrågan på befattningar och personalkategorier. I Försvarsmaktens årsredovisning framgår det också, precis som den befattning som jag senast hade som yrkesofficer, att även organisationen är dynamisk då 100 befattningar har flyttats från OF till OR. Försvarsmakten ska dessutom växa enligt försvarsbeslutet 2020.
Om Försvarsmakten väljer att tvinga in personal för att passa en nuvarande organisationslösning, anser jag att Försvarsmakten biter sig själv i svansen då personaltjänst är dynamisk samt att Försvarsmakten inte värderar och tar tillvara den kompetens som de officerare som har utbildat sig i de system som var rådande innan den senaste officersutbildningen togs fram.
Jag tror att det är en risk att förtroendet för Försvarsmakten minskar hos de anställda och samtidigt en risk för tidiga avgångar hos personal att låta ett system få så mycket makt att man beslutar att tvinga in människor i en personalkategori som de inte tillhör eller identifierar sig med.
Jag kan se en tydlig likhet från min civila karriär där övertron på ekonomisystemet gör att vissa tror att makten ligger i systemet och uppsatta kostnadsställen (avgränsad enhet som förbrukar resurser) istället för hos ledningen och de mänskliga relationerna. Det är trots allt människor av kött och blod som får organisationer att fungera och som skapar förtroende och ett tydligt ledarskap – jag uppmanar härmed Försvarsmakten att låta övergången till trebefälsystemet ta den tid det tar med naturliga förändringar i personalstrukturen, med nyutexaminerade, pensionsavgångar och frivilliga byten av personalkategori.
Låt övergången till trebefälssystemet ske med frivillighet som ledstjärna, precis som det står i Försvarsmaktens inriktning för trebefälssystem i Försvarsmaktens organisation från 2018; bemanningen av befattningar ska inte forceras i onödan och det är en målbild av organisationen som Försvarsmakten ska växa in i på sikt.
