Senast publicerat
Senast publicerat:

”Sveriges försvar har en olycklig vana att vara som svagast när det behövs som mest”

Upprustningen av Sveriges militära försvar går för långsamt och försvarsberedningens ambitionsnivå är för låg i förhållande till hotbilden. Det säger Oscar Jonsson, författare och doktor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan. Han menar att förutsättningarna är goda att bygga ett starkt försvar, men det kräver en mer offensiv försvarspolitik.

Linda Sundgren
Oscar Jonsson är doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan. Han har tidigare jobbat på Försvarsmaktens högkvarter och varit chef för Center for the governance of change vid IE University.

Foto: Mondial

Oscar Jonsson är en välkänd profil i försvarsdebatten och en efterfrågad gäst i tevesoffor och andra offentliga sammanhang. I slutet av september kom hans nya bok, Försvaret av Sverige, där han redogör för sin syn på försvarets utveckling från 1800-talet fram till i dag. Han blickar också framåt mot 2030 och pekar på den progression han ser som nödvändig för att bygga en starkare försvarsmakt. Sammantaget är hans bild av det svenska försvaret ganska dyster. I bokens inledande kapitel konstaterar han att Sveriges försvar ända sedan förra sekelskiftet haft en olycklig vana att vara som svagast när det behövts som mest. 

– När första världskriget bröt ut började vi rusta upp och den upprustningen var klar i början av 1920-talet. 1925 skar vi ner krigsmakten med hälften. Nedskärningarna fortsatte fram till 1939 då försvarsanslaget på några år gick från en till tolv procent av BNP. Den upprustning vi hade behövt inför andra världskriget var klar på 1950-talet, säger Oscar Jonsson och fortsätter. 

– Nu sitter vi åter i en liknande situation där våra politiker säger att vi har det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget medan försvarsplaneringen är helt i otakt och det tar tio år att rusta upp.

Enligt Oscar Jonsson är kvalitén på den materiel som Försvarsmakten besitter överlag god. Han pekar bland annat på dugligheten i de materielsystem som skickas till Ukraina, som stridsfordon 90 och leopardstridsvagnar, och säger att svenska Gripenplan är långt bättre lämpade än amerikanska F 16 att operera i det scenario som råder i Ukraina. Men det finns också problem, däribland underskott av personal samt brister i förmågebredd, förmågedjup och kvantitet. I jämförelse med de enorma mängder ammunition och vapen som förbrukas i Ukraina ligger Sverige långt efter. Han tar drönare som exempel.  

– I december sa man på K 3 att Försvarsmaktens drönare kan räknas i 10-tal slash 100-tal, vilket är något helt annat än de 40.000 drönare som går åt varje månad i Ukraina. Det behövs ett annat mindset där man inser att drönare i mångt och mycket är en förbrukningsvara som måste ut till alla typer av enheter. 

Sverige har (…) inte ens påbörjat anskaffningen av mer avancerade förmågor till skillnad från våra grannländer.  Finland har köpt en av USA:s mest avancerade kryssningsrobotar. Norge har köpt raketartilleri–systemet Himars. 

Ett annat exempel som Oscar Jonsson lyfter är behovet av långräckviddigt luftvärn. 

– Nästan allt Ukraina ber om nu är möjligheten att slå mot mål inne i Ryssland. Det skulle vara exakt samma sak för oss om vi blev angripna, men vi har inte satsat på långräckviddig bekämpning över huvud taget. 

Liknande läsning:

Även om försvarsbudgeten nu ökar kraftigt konstaterar Oscar Jonsson att det är en grannlaga uppgift för Försvarsmakten att tillväxa i den takt som politiken beslutat. Flera faktorer sinkar utvecklingen, såsom personalbrist och tidskrävande anskaffnings- och byggnationsprocesser. Han menar också att svensk försvarspolitik präglas av en tröghet som flera jämförbara länder saknar. 

– Sverige har utrett frågan i två och ett halvt år och inte ens påbörjat anskaffningen av mer avancerade förmågor till skillnad från exempelvis våra grannländer. Finland har köpt en av USA:s mest avancerade kryssningsrobotar. Norge har köpt 16 stycken av det amerikanska raketartilleri-systemet Himars och Polen lade för ett par veckor sedan en tilläggsbeställning på 48 Patriot-lavetter, säger Oscar Jonsson och fortsätter. 

– Det är väldigt bra att vara tidigt ute, men vi är inte det. Försvarsbeslutet kommer i oktober och efter det får vi gå till marknaden och se vad som finns kvar. Sannolikt kommer det inte vara särskilt mycket. 

Inte heller tycker han att försvarsberedningen gick tillräckligt långt i den rapport som presenterades i april. 

– Målbilden fram till 2025 sattes upp utan några väsentliga ambitionsökningar. Vissa ambitionsökningar kommer till 2030, men i grunden är det i termer av materiel, förmågor och personal inte någon väsentlig ambitionsökning jämfört med 2009, säger Oscar Jonsson. 

Ändå är han optimistisk. Han menar att Försvarsmakten har en god kvalitativ grund att bygga på. Dessutom tror han att det kommer dröja innan svenska politiker åter börjar skära i försvarsbudgeten. 

– Det krig som pågår i Ukraina kommer i viss mån vaccinera nuvarande generations politiker och åsiktsbildare från att inteckna för mycket av försvarsanslagen när det börjar se bättre ut igen. 

FAS HERO

I Försvaret av Sverige (Mondial förlag) beskriver Oscar Jonsson hur han anser att Sverige bör försvaras och vilka lärdomar som kan dras av kriget i Ukraina. Boken är en fristående uppföljare till Hotet från Ryssland som kom ut 2023.

Foto: Mondial

Fakta

Sveriges försvar, från kalla kriget till när det var som minst:

96 procent av krigsorganisationen försvann.

30 brigader blev 1.

42 flygdivisioner blev 6.

46 ytstridsfartyg blev 7.

4 kustartilleriregementen blev 1.

Antalet värnpliktiga minskade från 25 000 personer till 4 700.

Källa: Försvaret av Sverige

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: