Senast publicerat
Senast publicerat:

Replik: ”Min farhåga är att S 106 riskerar att bli en fråga om prestige”

Clas Kilgren, tekniker och färdmekaniker på specialflygskvadron
Specialistofficeren David, 30, är färdmekaniker vid specialflygskvadron på Skaraborgs flygflottilj, F 7. Nu har han fått nog av den försämrade arbetssituationen för teknisk personal och sagt upp sig.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hej Dorian! Din replik är väldigt välskriven och jag håller med om att löner, villkor och familjesociala förutsättningar bör prioriteras i detta ärende. I min mening är detta en fråga som inte påverkar ”enskilda individer”, utan en enhet i stort. Försvarsmakten har ett begivet beslut att fatta gällande placeringen av S 106 och dess framtid och vi kan bara hoppas att detta beslut grundar sig i adekvata utredningar med hänsyn till just personalen och dess spetskompetens inom detta flygsystem.

Dessvärre ser jag en hel del faktafel som jag vill belysa i mitt svar. Det står klart för mig att Saabs och FMV:s T & Es uppgift gentemot Försvarsmakten inte är lika tydlig för de som inte är insatta i vårt samarbete.

Som många av oss känner till har det skett en enorm lönesatsning inom vissa personalområden i Försvarsmakten, för flygförare innebär detta upp till 15 procents löneökning bara i år tillsammans med förbättrade pensionsvillkor.

» Försvarsmaktens flygplanstekniker går på knäna för att hålla alla flygplan i luften med en lön som inte är marknadsmässig. «

Linköping är en storstadsregion dit många är inflyttade från andra delar av landet och har befäst familj och en trygg och social samvaro här. Att denna placeringsort på något sätt skulle vara mindre unik på utbudet av fritidsaktiviteter håller jag tyvärr inte med om och jag är rädd att din kommentar i denna fråga kan uppfattas som kränkande för flertalet militära förband runt om i landet.

Jag har förståelse för att man bör se på detta beslut på ett långsiktigt behålla perspektiv, men jag vill ändå belysa de negativa konsekvenserna av att inte ta in även ett kortsiktigt perspektiv. Att tappa spetskompetens i ett införandeskede av ett nytt flygsystem kommer att vara tungt och tidsförödande.

Det innebär inte bara att man inte har den kompetens man behöver på plats vid införandet utan det skulle med största sannolikhet innebära att man tappar den kompetensen i sin helhet i Försvarsmakten.  

Gällande utbudet av flygplantekniker i Mälardalen är min åsikt att det är väldigt bristfälligt och har varit under många år. Detta har lösts genom att vi på specialflygskvadron stöttar statsflyget på en regelbunden basis med flygtekniker och färdmekaniker.

Tyvärr sker detta med ökad arbetsbelastning på vårt eget förband, som även vi är undernärda på tekniker i allmänhet och flygande sådana i synnerhet till följd av detta. Att stötta statsflyget är möjligt enbart för att vi i dag har samma grundflygplan på specialflyg och statsflyget.

Jag ser inte att en placering av S 106 i Mälardalen utan den gedigna kompetens vi har i dag skulle vara möjlig då det redan i dag råder en enorm konkurrens mellan Försvarsmaktens tekniker och de civila i detta område. En konkurrens som inte finns på samma sätt i Linköping.

Jag själv arbetade som tekniker på 3:e kompaniet från tidigt 90-tal tills nedläggning av F 16. Vi fick stötta på både 5:e och 2:a kompaniet på grund av brist på flygplanstekniker då många valde att fortsätta sin karriär inom det civila som erbjöd betydligt bättre löner och villkor.

År 1997 hölls en utredning gällande omplacering av specialflygskvadron samt statsflyget till en gemensam placeringsort, F 16 i Uppsala. Under många år levde de anställda under ovisshet men utredningen lades till slut ner i samråd av dåvarande statsminister och ÖB på grund av bristen på tekniker och ekonomi.

En sådan här utredning som nu pågår kring val av baseringsort tenderar att få människor att fundera, spekulera och betänka alla rykten som florerar. En oviss och orolig stämning sprids och påverkar vardagen. Min åsikt är att befintlig personal med spetskompetens kommer sannolikt inte flytta om beslutet blir att S 106 placeras på annan ort. Även nuvarande rekrytering riskerar att bli försvårad på ett förband som är under utredning för att eventuellt byta placering.

» Min åsikt är att befintlig personal med spetskompetens kommer sannolikt inte flytta om beslutet blir att S 106 placeras på annan ort. «

Det är en enorm risk för äventyrad flygsäkerhet vid införandet av flera skäl. Risker för underskott av kompetent personal i S 106 verksamhet skulle påverka både verksamhetens operativa förmåga negativt, så även arbetsmiljön. Befintlig personal som skall hålla ASC 890 i drift rekryteras bort ur en redan undernärd verksamhet. Hög press och ett stort antal unga tekniker med kortare erfarenheter är typiska högriskfaktorer som inte får underskattas i flygverksamhet.

Min farhåga är att S 106 riskerar att bli en fråga om prestige. Det skulle se bra ut om det Upplands Flygflottilj, F 16, får ett nytt flygsystem med ett högt internationellt intresse. Snarare än att grunden för beslutet i vad som vore bäst för Sveriges lednings och radarspanarförmåga med de förutsättningar som vi har i verkligheten. I Linköping.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar. Tre av dem, Storbritannien, Kanada och Tyskland, har roller som motsvarar den Sverige har tagit på sig i FLF Finland, i FLF Estland, Lettland och Litauen", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss skriver att Sverige bör lämna Ottawakonventionen. Tvärtemot vad många i Sverige tror, växte inte Ottawakonventionen fram i fredstida bekvämlighet. I stället bygger den på data från kirurger, hjälporganisationer och soldater som har arbetat i krig. De har visat att 90 procent av dem som dödas eller skadas av personminor och andra explosiva rester från krig är civila, varav många barn.

    Stridande parter har en skyldighet i att skydda civila, och Ottawakonventionen visar att ett sådant skydd är möjligt. Den har lett till att antalet civila offer för dessa vapen minskat med mer än 75 procent.

    Debattörerna skriver: ”Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium.” 

    När flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs.

    Utan att recensera hur dessa länder värderar humanitär rätt, är det ett faktum att när flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs, vilket får återverkningar på den internationella rätten i sin helhet. Risken för det tydliggjordes i propositionen för Finlands frånträde. Man ska också känna till att i både Estland och Lettland sa höga militära befälhavare offentligt att det inte fanns något behov av att lämna konventionen – strax innan de politiska besluten fattades. I ett osäkert omvärldsläge skulle ett svenskt utträde riskera att spela i händerna på krafter som strävar efter att ytterligare undergräva internationella normer.

    Debattörerna skriver vidare: ”Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär.”

    Inom Nato och andra multinationella samarbeten är det vardag att medlemsstater har olika folkrättsliga åtaganden. Vanligtvis hanteras det i den operativa planeringen. Ottawakonventionen förbjuder inte samarbete med stater som inte är anslutna, under förutsättning att Sverige själv inte bland annat använder, tillverkar eller innehar personminor, bidrar eller uppmuntrar andra stater till sådana gärningar.

    Dessa begrepp kan definieras tydligare i svensk lagstiftning eller en militärmanual för att undvika oklarheter. Då behöver man inte gå så långt som att lämna Ottawakonventionen. Våra kolleger i Internationella Rödakorskommittén (ICRC) har stor kunskap om hur det kan ske.

    25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar.

    25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar. Tre av dem, Storbritannien, Kanada och Tyskland, har roller som motsvarar den Sverige har tagit på sig i FLF Finland, i FLF Estland, Lettland och Litauen. I varken Storbritannien, Kanada eller Tyskland finns någon majoritet för eller ens debatt om att lämna konventionen.

    Tvärtom visar verkligheten att man har hittat juridiska möjligheter att vara kvar i Ottawakonventionen samtidigt som man stödjer och samordnar personal från Nato-länder som har frånträtt den. Det finns ingenting som tyder på att det inte skulle kunna gå att göra även i Sverige.

    Att lyssna till FN-veteranen och minröjaren i Libanon, Christoffer Lundström, stämmer till eftertanke. I Sveriges Radios Konflikt från maj i år säger han att han har förståelse för att man använder stridsvagnsminor. Men just personminor är ”extra hemska”, säger han, ”just för att det drabbar civila väldigt mycket under lång tid. Man drabbas ju under lång tid framöver även om man initialt kanske kan ha en kort fördel.”

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: