Senast publicerat
Senast publicerat:

Otydliga regler kring vapenhantering kan ha bidragit till vådaskottet på Livgardet

Ett år efter att en soldat omkommit av ett vådaskott på Livgardet i Kungsängen är Försvarsmaktens utredningskommission, FMUK, klar med sin utredning. Otydlig reglering av hantering av vapen kan ha bidragit till händelsen.

Annica Ögren
Armémuseum
Pistol 88.

Vid 17-tiden fredagen den 7 oktober 2022 avlossade en 25-årig korpral vid 132:a säkerhetskompani sjö ett vådaskott med sin pistol. Skottet träffade honom i bröstet. Händelsen inträffade i ett fordon på Livgardet i Kungsängen i samband med förberedelser inför en skarp insats. Enligt rapporten skulle han testa pistolens funktion. Trots livräddande insatser av utbildade kollegor på plats och transport med ambulanshelikopter till sjukhus gick hans liv inte att rädda.

Händelsen har utretts av polisen, som i sin utredning konstaterade att inget brott låg bakom det inträffade. Utredarna lämnar en rad rekommendationer till Försvarsmakten för att förhindra att något liknande ska ske igen.

Liknande läsning:

– Arbetet har gått väldigt bra. Det har varit ett omfattande jobb där de vänt upp och ner på varenda sten och där vi gjort alla möjliga saker för att se till att det här inte ska kunna hända igen, säger överste Magnus Tillby som har varit ordförande för FMUK.

I rapporten konstateras bland annat att otydligheter kring vapenhanteringen inom Försvarsmakten kan ha bidragit till händelsen. I säkerhetskompaniets stående order, SO, finns till exempel ingen styrning som reglerar hur vapen ska hanteras och förvaras under förflyttning/transport eller insats. Det är heller inte reglerat om vapen ska vara laddade, ha magasin i eller om magasin ska förvaras i benfickan.

I FMUK:s rapport konstateras att de flesta av soldaterna gjorde magasin i innan pistolen hölstrades, efter utlåsning från vapenvårdslokalen den aktuella dagen. Någon enstaka stoppade de fyllda magasinen i benfickan.

– Det finns en kultur bland soldater att torröva med sitt vapen. Det är bra att öva på sin färdighet, men då måste man ha med sig mentalt att alltid säkerställa att göra patron ur, och sedan torröva, och att när man är klar så laddar man och låter det sedan vara. Vi har sett att det finns en tendens bland anställda att man tar fram sitt vapen även när man är inställd på att inte öva med det, säger Magnus Tillby.

» Det finns en kultur att hålla på med sitt vapen även när det är laddat «

Enligt rapporten är torrträning i grunden sund och fortsatt nödvändig inom Försvarsmakten. Men det riskerar att bidra till tillbud och olyckor om det inte tydligare regleras vid vilka situationer som torrövning är accepterat och hur riskerna kring den sortens övningar ska hanteras. I utredningens slutsatser framhålls också att det finns en uppenbar risk att missa funktionen ”säkring mot för tidig avfyring” så som kapitel sex i Manual pistol 88 från 2017, är utformat. Det riktas också kritik mot pistolutbildning block A som beskrivs som otillräcklig för soldater på 132:a säkerhetskompani sjö och på 13:e säkerhetsbataljon som helhet.

– Det råder lite olika uppfattningar inom Försvarsmakten hur man tillämpar pistolutbildning block A och block B. Här menar vi att det finns anledning att se över och tydliggöra hur detta kravställs och kommuniceras till förbanden. Man bör ha gått igenom båda dessa utbildningar om man genomför skarp insatsverksamhet, säger Magnus Tillby.

FMUK vill även att Försvarsmakten gör en separat utredning om hur dagens praxis – som vid flera förband leder till en Fpan-anmälan vid inträffade vådaskott – påverkar säkerhetskultur, psykologisk trygghet och rapporteringsvillighet på längre sikt inom organisationen.

– Om en individ av någon anledning gör något fel och skjuter ett vådaskott men där ingen kommer till skada för att man i övrigt följt alla säkerhetsåtgärder, som exempelvis att ha riktat vapnet i ofarlig riktning och haft på sig hörselskydd, går man i dag ändå rätt hårt på den som förorsakade händelsen. Vi vill ju att man ska rapportera om någon gjort fel, men det är viktigt med psykologisk trygghet och att ha en öppenhet där anställda vågar berätta så att misstag omhändertas i lärande syfte och för att man är rädd om sina kamrater helt enkelt, säger Magnus Tillby.

I övrigt konstaterar utredningen att de akuta räddningsinsatserna på plats vid händelsen fungerade väl, även om soldatens liv inte gick att rädda.  

FAKTA

Utredningen

Försvarsmaktens utredning av dödsolyckan på Livgardet har pågått under nästan ett års tid. Ett antal intervjuer har genomförts med företrädare för berörda kompanier och förband. En rekonstruktion av händelsen har genomförts liksom en enkätundersökning med 63 individer för att mäta säkerhetskultur och psykologisk trygghet på 132:a säkerhetskompani sjö.

Podcasten ”Fronten” har gjort två avsnitt om vådaskottet.
Du kan lyssna på avsnitten här.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: