I spenderade kronor och ören behåller USA sin särställning som världens ledande militära stormakt inom överskådlig framtid. År 2019 hade landet en försvarsbudget på 732 miljarder amerikanska dollar vilket är nära tre gånger så mycket som tvåan Kina med 261 miljarder dollar och elva gånger så mycket som fyran Ryssland med 65 miljarder dollar. Tredjeplatsen innehades av Indien med 71 miljarder dollar. Men det senaste decenniet har det militära budgetgapet mellan stormakterna minskat betydligt. Dessutom förväntas Kina gå om USA som världens största ekonomi mätt i bruttonationalprodukt, BNP, inom en tioårsperiod.
– Vad som händer globalt när världens största ekonomi är en auktoritär stat återstår att se, men USA kommer att bli alltmer pressat av den frågan. Och om vi i Europa ser USA som den främsta garanten för vår säkerhet är det mycket viktigt för oss att hålla ögonen på var USA lägger sitt militära fokus, säger Per Olsson, huvudförfattare till FOI:s rapport Defence economic outlook 2020.
Liknande läsning:
Trots Kinas växande ekonomi och militära satsningar förväntas USA behålla sin militära överlägsenhet de kommande tio åren, särskilt under havsytan och i luften. Däremot kommer Kina sannolikt ha det största innehavet av antalet marina plattformar runt år 2030, även om USA troligen fortsätter att dominera i termer av tonnage.
– Men även när det gäller tonnage kommer länderna närma sig varandra. Inom tio år kommer den kinesiska flottan troligtvis nå hälften av den amerikanska flottans tonnage. Men då måste man komma ihåg att endast 60 procent av den amerikanska flottan är lokaliserad till Stilla havet, där Kina har hela sin flotta, säger Per Olsson.
Att länder som Kina och Ryssland kunnat närma sig USA och Europa i militär kapacitet under 2000-talet, beror både på nedrustningen som skett i väst liksom på omställningen från nationellt försvar till internationella insatser.
– Medan vi bekämpade talibaner och terrorister rustade Kina och Ryssland upp. Nu har väst börjat plöja in pengar igen för att möta nya utmaningar, men det tar tid innan dessa investeringar ger effekt samtidigt som andra länder har ångan uppe, säger Per Olsson.
Sedan 2010 har världens samlade militära utgifter ökat med 5,7 procent, till 1 868 miljarder dollar 2019. Samtidigt har antalet plattformar och system generellt minskat. Det beror framför allt på att upprustningen i många länder inneburit att äldre materiel fasats ut till förmån för modernare och därmed dyrare system. Samtliga stormakter har dragit ner antalet stridsflygplan, ubåtar, stridsvagnar och artilleripjäser; det gäller även de som har ökat sina försvarsbudgetar kraftigt. Framför allt är det den snabba teknikutvecklingen som är kostnadsdrivande, men det finns en logik bakom detta, menar Per Olsson.
– Låt säga att ett nytt stridsflygplan är tio procent bättre än det gamla, men kostar dubbelt så mycket. Det låter som en dålig affär, men det kan vara just de procenten som avgör utgången i en given stridssituation och det är så de flesta länder har resonerat. Frågan är hur få avancerade plattformar man kan acceptera innan smärttröskeln är nådd. I vissa fall ser vi nu att volymerna är på väg upp igen, säger Per Olsson.
Även om samtliga granskade länder i FOI-rapporten valt att modernisera sin krigsmateriel sedan början av 2000-talet, finns det fortfarande ganska stora åldersskillnader i materiel mellan länderna. Ryssland har lyckats bibehålla avsevärda materielvolymer genom att uppgradera äldre system, ärvda från Sovjettiden. USA å andra sida satsar enorma resurser på spetsteknologi och har exempelvis långt fler femte generationens stridsflygplan än någon annan stormakt. Men att vara överlägset i antal plattformar eller tekniskt avancemang, betyder inte att utgången av en konflikt är given på förhand, konstaterar Per Olsson.
– I rapporten mäter vi råstyrkan precis som den är, men att bara utgå från den kan slå väldigt fel. Det har historien lärt oss. Sett till arméns storlek och materielens kvantitet och kvalitet borde Frankrike stått sig betydligt bättre mot Tyskland under andra världskriget än de gjorde. Det var hur dessa resurser användes som visade sig vara avgörande.
