Hur skulle du summera åren som ÖB?
– Det är förändringens vindar som har blåst. Det har varit oerhört intensivt, dramatiskt och en negativ omvärldsutveckling, men vi är också en annan organisation i dag mentalt och med en annan inställning. För nio år sedan kände vi oss varken prioriterade eller uppmärksammade. Vi var inte uppskattade och vi fick låga förtroendesiffror oavsett vilket institut som ställde frågan och det skakade om internt. Självförtroendet var dåligt och det fanns en oro för vad som skulle hända med oss i nästa försvarsbeslut eller efter nästa riksdagsval. I dag har vi ett självförtroende och förtroende både internt och externt som sticker ut. Vi är efterfrågade och det finns en stolthet i organisationen som inte fanns tidigare.
Är det något som inte blev som du hade förväntat dig?
– Något vi alla förstod skulle bli svårt var att gå från en period med mycket tid och lite pengar till en situation där tiden är knapp och finansieringen är på plats. Jag trodde att det skulle bli mindre svårt att genomföra en förändring åt det hållet eftersom den var efterfrågad, men det finns en utpräglad tröghet som är svår att komma förbi. Vi har fått jobba hårt med det, mycket mer än vad jag kanske hade trott eller hoppats på.
När du tillträdde 2015 sa du i en intervju med Officerstidningen att den stora utmaningen var personalförsörjningen. Hur ser du på det i dag?
– Den bedömningen grundade sig på vetskapen att förväntningarna och kraven på oss var högre än vi egentligen var resurssatta för. Vi står och faller med personalen. Om de vi redan har avtal med inte är motiverade och känner starkt för att göra ett bra jobb och framför allt stanna kvar i en situation där vi behöver bli fler skulle det redan där bli väldigt besvärligt. Vi behöver också hitta former för att anställa olika personalkategorier. Vi behöver utmana oss själva och fråga oss om det verkligen behöver vara någon med militär kompetens på en befattning eller om det fungerar med en civil. I dag är läget riktigt bra, hävdar jag, även om det finns mer att göra.
I dag har vi ett självförtroende och förtroende både internt och externt som sticker ut.
I Officersförbundets senaste medlemsundersökning uppger sju av tio att de funderat på att lämna yrket. Hur ser du på det?
– Vi har jobbat hårt under den förändringsresa som genomförts sedan 2014 och i våra egna medarbetarundersökningar såg vi att det gick stadigt uppåt till 2021–2022. Sedan börjar vi igen se en trendförskjutning. Vår analys säger oss att det handlar om att vi går för hårt, och jag vet att det är så. Sedan vi gick in i försvarsbeslut 15 har jag vetat om att vi begär mer av personalen och organisationen än vi egentligen skulle vilja, men det är också personal som slutit upp, som förstår omvärldsläget och som jobbar hårt. Men det är klart att det är önskvärt att det skulle vara lite lugnare.
Oroar det här dig?
– Jag är inte lagd så att jag går runt och oroar mig. Om jag vore det skulle jag gå under. Jag fokuserar på hur vi kan underlätta när chefer säger att det är för mycket; vad kan vi lägga åt sidan? Som exempel har jag sagt – utan att ge order – att allting måste gå fortare. Vi kan inte hålla på så länge som vi gör, oavsett om det handlar om en utbildning eller något annat. Alla måste se över sina arbetsmetoder. Ofta handlar det om att sänka ambitionsnivån och det gör ont i oss för vi vill så mycket, men man måste prioritera. Skarp verksamhet går alltid först och då får annat stå tillbaka. Det är enkelt i dag.
Du har tidigare sagt att beslutet om genomförandet av trebefälssystemet var ett av de svåraste besluten du fattat. Varför det?
– Jag är officer. Jag vet hur viktigt det är med ursprung och bakgrund. Det är inget man bara sliter ur en och säger att nu ska du vara något annat än det du är. Det här är ingen fråga man bara springer förbi. Om det varit det hade jag klappat till redan 2015 när jag tillträdde.
Tycker du att det blev bra?
– För organisationen tycker jag att det var rätt beslut. Sedan vet jag att det finns individer som fortfarande har synpunkter på detta och jag träffar dem ibland och vi pratar om det. Men jag står för mitt beslut och jag ångrar det inte. Hotet mot beslutet var i alla år ett strömhopp av personal, men så blev det inte. Att personal funderar på att sluta någon gång är inte så märkligt, men man måste också se vad det står för. För mig blir sådana resonemang lite vargen kommer. Vi har extremt lojala personalgrupper som jobbar med uppgifter som är väldigt viktiga, som innebär någonting och som gör skillnad. De lämnar inte för att det går lite tungt eller för att de är missnöjda en stund, en månad eller ett år. Min personal är inte sådan.
Jag hade väl tänkt att jag kommer att få reda på – eller förstå – när gränsen är nådd. Det gjorde jag inte.
Men ibland ställs saker på sin spets. Som när flygförarna 2022 faktiskt lämnade Försvarsmakten.
– Där ska inte Försvarsmakten vara, oavsett om det handlar om piloter eller någon annan personalkategori. Det gick för långt och där är jag rätt självkritisk. Både mot mig själv och mot min organisation. Vi var tvungna att agera, men det borde skett tidigare och det är ett exempel på när det var på väg att gå riktigt snett.
Hur vet man att gränsen för det ohållbara närmar sig?
– Det är jättesvårt att veta, men olika frågor kan vara olika svåra att hantera beroende på vem man är och var man kommer från. Med min bakgrund i flygvapnet tyckte jag att de här personerna känner jag. Jag hade väl tänkt att jag kommer att få reda på – eller förstå – när gränsen är nådd. Det gjorde jag inte.
Upplever du att man vågar säga ifrån i organisationen om något inte fungerar?
– Jag tycker det finns exempel som visar att det blir bättre och bättre, men jag upplever inte att det är självklart överallt. Jag är uppväxt i ett system som bygger på rapporteringsvillighet och det är en miljö som inte kan beordras. Det räcker inte med att säga att det ska vara högt i tak och öppna diskussioner, man måste jobba väldigt hårt för att skapa en icke-dömande kultur och här finns mer att göra. Vi behöver också jobba mer med ovälkommet beteende. Du kommer fråga mig vad jag är mindre nöjd med och då säger jag att det är ovälkommet beteende. Jag tycker det är bekymmersamt att vi fortfarande har den typen av beteende i organisationen trots att vi lagt ner så mycket jobb. Det gör ont i mig.
Micael Bydén säger att han kommer att sakna lagandan och kamratskapen inom Försvarsmakten när han lämnar sitt uppdrag som ÖB den 30 september.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Varför tror du att det är så svårt att komma åt ovälkommet beteende?
– Många gånger kan det nog handla om att någon har ett beteende som uppfattas på ett visst sätt, men som personen själv kanske inte är medveten om. Därför måste det tas direkt i fikarummet när någon säger något. Den som begår grova saker, som sexuella trakasserier, ska bort härifrån. Då har man inte här att göra. Men jag fattar inte varför vi har de här problemen, var går det fel? Vi får aldrig sluta jobba med de här frågorna.
Ibland har det varit svårt att få intervjuer med dig, exempelvis om trebefälssystemet. Varför har det varit så?
– Jag har aldrig satt i system att ducka för svåra frågor eller hålla mig undan, men jag vältrar mig inte i det. Jag har varit väldigt tydlig med var jag står, sedan finns det andra i linjen som måste svara på frågorna. Att gång efter annan säga samma sak, det ligger inte för mig. Med all respekt så är det inte via Officerstidningen jag kommunicerar med personalen, det gör jag internt och jag har inget att skämmas för. Sedan borde jag kanske gjort någon intervju till, men det får jag leva med.
Hur har det varit att leda Försvarsmakten under de senaste intensiva åren?
– Vi är uppmärksammade och efterfrågade på ett helt annat sätt än tidigare. Våren 2022 blev jag kallad till regeringen och statsministern som efterfrågade det militärstrategiska rådet med anledning av det kommande Natomedlemskapet och den typen av fråga med den digniteten hade jag aldrig upplevt tidigare. ÖB:s militära råd som vi lämnade över i november förra året tog försvarsberedningen i princip ograverat till sig och lade dessutom till ytterligare delar. Det är unikt.
Hur bedömer du säkerhetsläget för -Sverige i dag?
– Det finns inget direkt militärt hot som ökar mot Sverige och nu är vi ju med i alliansen så vi är snarare säkrare än tidigare. Men det vi ser är en oberäknelig rysk regim under Putin. Vi får inte vara naiva och tro att det är över och sabotagehotet är högre i dag än tidigare. Det ska inte underskattas.
Vilka kommer bli din efterträdares största utmaningar, tror du?
– Jag ser framför mig samma utmaningar som jag själv haft. Försvarsgrenarna behöver få fortsatt mer ansvar och mer resurser, men jag skulle säga att det börjar och kanske till och med slutar med personalen. Att fortsätta fylla utbildningsplatser och fortsätta fylla hela organisationen med samtliga personal-kategorier. Att orka ta emot fler värnpliktiga och fortsatt integration i Nato.
Vilken är den roligaste befattningen du haft?
– Jag har alltid tyckt att det uppdrag jag just lämnat varit det mest givande, men det finns ingen befattning som kan mäta sig med det otroliga innehåll som det här uppdraget haft. Att ha fått företräda alla fantastiska medarbetare i organisationen med allt som har hänt och allt som vi gått igenom.
När kommer du att sätta igång arbetet i den nya firman du startat?
– Tidigast efter årsskiftet. Jag kommer att behöva landa i det här och sista kvartalet kommer jag ta till att administrera mig själv. Jag kommer att resa iväg med mina barn och jag kommer att resa med min fästmö under några veckor. Nu ska jag njuta en period och komma till insikt med att jag inte gör det här eller något annat längre.