”Ingen befattning kan mäta sig med det här uppdraget”

Hur skulle du summera åren som ÖB? 

– Det är förändringens vindar som har blåst. Det har varit oerhört intensivt, dramatiskt och en negativ omvärldsutveckling, men vi är också en annan organisation i dag mentalt och med en annan inställning. För nio år sedan kände vi oss varken prioriterade eller uppmärksammade. Vi var inte uppskattade och vi fick låga förtroendesiffror oavsett vilket institut som ställde frågan och det skakade om internt. Självförtroendet var dåligt och det fanns en oro för vad som skulle hända med oss i nästa försvarsbeslut eller efter nästa riksdagsval. I dag har vi ett självförtroende och förtroende både internt och externt som sticker ut. Vi är efterfrågade och det finns en stolthet i organisationen som inte fanns tidigare.

Är det något som inte blev som du hade förväntat dig?

– Något vi alla förstod skulle bli svårt var att gå från en period med mycket tid och lite pengar till en situation där tiden är knapp och finansieringen är på plats. Jag trodde att det skulle bli mindre svårt att genomföra en förändring åt det hållet eftersom den var efterfrågad, men det finns en utpräglad tröghet som är svår att komma förbi. Vi har fått jobba hårt med det, mycket mer än vad jag kanske hade trott eller hoppats på.

När du tillträdde 2015 sa du i en intervju med Officerstidningen att den stora utmaningen var personalförsörjningen. Hur ser du på det i dag?

– Den bedömningen grundade sig på vetskapen att förväntningarna och kraven på oss var högre än vi egentligen var resurssatta för. Vi står och faller med personalen. Om de vi redan har avtal med inte är motiverade och känner starkt för att göra ett bra jobb och framför allt stanna kvar i en situation där vi behöver bli fler skulle det redan där bli väldigt besvärligt. Vi behöver också hitta former för att anställa olika personalkategorier. Vi behöver utmana oss själva och fråga oss om det verkligen behöver vara någon med militär kompetens på en befattning eller om det fungerar med en civil. I dag är läget riktigt bra, hävdar jag, även om det finns mer att göra.

I dag har vi ett självförtroende och förtroende både internt och externt som sticker ut.

I Officersförbundets senaste medlemsundersökning uppger sju av tio att de funderat på att lämna yrket. Hur ser du på det?

– Vi har jobbat hårt under den förändringsresa som genomförts sedan 2014 och i våra egna medarbetarundersökningar såg vi att det gick stadigt uppåt till 2021–2022. Sedan börjar vi igen se en trendförskjutning. Vår analys säger oss att det handlar om att vi går för hårt, och jag vet att det är så. Sedan vi gick in i försvarsbeslut 15 har jag vetat om att vi begär mer av personalen och organisationen än vi egentligen skulle vilja, men det är också personal som slutit upp, som förstår omvärldsläget och som jobbar hårt. Men det är klart att det är önskvärt att det skulle vara lite lugnare.

Oroar det här dig?

– Jag är inte lagd så att jag går runt och oroar mig. Om jag vore det skulle jag gå under. Jag fokuserar på hur vi kan underlätta när chefer säger att det är för mycket; vad kan vi lägga åt sidan? Som exempel har jag sagt – utan att ge order – att allting måste gå fortare. Vi kan inte hålla på så länge som vi gör, oavsett om det handlar om en utbildning eller något annat. Alla måste se över sina arbetsmetoder. Ofta handlar det om att sänka ambitionsnivån och det gör ont i oss för vi vill så mycket, men man måste prioritera. Skarp verksamhet går alltid först och då får annat stå tillbaka. Det är enkelt i dag. 

Du har tidigare sagt att beslutet om genomförandet av trebefälssystemet var ett av de svåraste besluten du fattat. Varför det?

– Jag är officer. Jag vet hur viktigt det är med ursprung och bakgrund. Det är inget man bara sliter ur en och säger att nu ska du vara något annat än det du är. Det här är ingen fråga man bara springer förbi. Om det varit det hade jag klappat till redan 2015 när jag tillträdde. 

Tycker du att det blev bra?

– För organisationen tycker jag att det var rätt beslut. Sedan vet jag att det finns individer som fortfarande har synpunkter på detta och jag träffar dem ibland och vi pratar om det. Men jag står för mitt beslut och jag ångrar det inte. Hotet mot beslutet var i alla år ett strömhopp av personal, men så blev det inte. Att personal funderar på att sluta någon gång är inte så märkligt, men man måste också se vad det står för. För mig blir sådana resonemang lite vargen kommer. Vi har extremt lojala personalgrupper som jobbar med uppgifter som är väldigt viktiga, som innebär någonting och som gör skillnad. De lämnar inte för att det går lite tungt eller för att de är missnöjda en stund, en månad eller ett år. Min personal är inte sådan.

Jag hade väl tänkt att jag kommer att få reda på – eller förstå – när gränsen är nådd. Det gjorde jag inte.

Men ibland ställs saker på sin spets. Som när flygförarna 2022 faktiskt lämnade Försvarsmakten. 

– Där ska inte Försvarsmakten vara, oavsett om det handlar om piloter eller någon annan personalkategori. Det gick för långt och där är jag rätt självkritisk. Både mot mig själv och mot min organisation. Vi var tvungna att agera, men det borde skett tidigare och det är ett exempel på när det var på väg att gå riktigt snett. 

Hur vet man att gränsen för det ohållbara närmar sig? 

– Det är jättesvårt att veta, men olika frågor kan vara olika svåra att hantera beroende på vem man är och var man kommer från. Med min bakgrund i flygvapnet tyckte jag att de här personerna känner jag. Jag hade väl tänkt att jag kommer att få reda på – eller förstå – när gränsen är nådd. Det gjorde jag inte.

Upplever du att man vågar säga ifrån i organisationen om något inte fungerar?

– Jag tycker det finns exempel som visar att det blir bättre och bättre, men jag upplever inte att det är självklart överallt. Jag är uppväxt i ett system som bygger på rapporteringsvillighet och det är en miljö som inte kan beordras. Det räcker inte med att säga att det ska vara högt i tak och öppna diskussioner, man måste jobba väldigt hårt för att skapa en icke-dömande kultur och här finns mer att göra. Vi behöver också jobba mer med ovälkommet beteende. Du kommer fråga mig vad jag är mindre nöjd med och då säger jag att det är ovälkommet beteende. Jag tycker det är bekymmersamt att vi fortfarande har den typen av beteende i organisationen trots att vi lagt ner så mycket jobb. Det gör ont i mig.