Samtidigt som Turkiets parlament till slut ska rösta igenom Sveriges medlemskap i Nato sitter jag i en studio hos Sveriges radio och ska diskutera hur inträdet i Nato kommer påverka den militära personalen.
Efter inledande samtal om synen på yrkesofficerare och vilken krigsfilm som är bäst kommer vi till kärnfrågorna. Jag är mitt i en mening om hur vi tidigare sett att upprepade utlandstjänstgöringar negativt påverkar bemanningsarbetet när jag blir avbruten. Programledaren håller inte med. Han framhåller att det inte är samma sak att tjänstgöra i Mali eller Afghanistan som att ha ett ”lyxigt kontor i Bryssel med dubbel lön”.
Givetvis har han rätt. Det är inte samma sak. Uppgifterna är olika men påverkan för individen och kanske främst dennes familj är, oavsett land, stor. Vid en utlandstjänstgöring kommer familjen antingen slitas ur sina rutiner med arbete, skolor och fritidsaktiviteter och flytta till ett nytt land eller hitta ett sätt att hantera vardagspusslet utan mamma eller pappa i flera år.
Att tjänstgöring i Nato kommer bli en naturlig del av en yrkesofficerskarriär får vi nog räkna med. Då behövs goda förutsättningar för att den ska bli så smidig och attraktiv som möjligt. Officersförbundet belyser just nu behovet av att behålla den militära personalen i Försvarsmakten för att lyckas med tillväxten. Här är ett gyllene tillfälle att slå två flugor i en smäll. Gör utlandstjänstgöring så attraktiv att den både är lättrekryterad och skapar attraktionskraft i anställningen.
Inom några år kommer cirka 450 försvarsmaktsanställda tjänstgöra utomlands. […] Då riskera flera hundra anhöriga att utförsäkras.
För att skapa attraktionskraften behövs ett par förbättringar. Det rör bland annat socialförsäkringen och villkoren för medföljande. I dag vittnar medlemmar om förödande konsekvenser när utförsäkrade anhöriga står utan sjukpenninggrundande inkomst. Problemet kan inte Försvarsmakten lösa på egen hand. Här krävs åtgärder från politiken med lagändringar. Inom några år kommer cirka 450 försvarsmaktsanställda tjänstgöra utomlands. Lite fler än hälften av dessa inom Nato. Då riskera flera hundra anhöriga att utförsäkras.
Ett annat stort förbättringsområde är långsiktig bemanning och tydliga villkor. Utlandstjänstgöringen måste i god tid planeras in i karriären. Det ger möjlighet för våra medlemmar att påverka när i livet en utlandstjänstgöring passar bäst. I dag är det upp till den enskilde att ta reda på vilka villkor ett URA-avtal kan innehålla, och själv värdera vad som är bäst i det specifika fallet. Det skapar osakliga olikheter och en stor press på den enskilde. Här behöver vi tillsammans med Försvarsmakten teckna ett kollektivavtal som skapar ett stöd och en bottenplatta med skäliga villkor. Sen bör en individanpassning ske som komplement till kollektivavtalet. Den lägst hängade frukten är lönesättningen. Lön ska sättas efter arbetsuppgifter, inte baseras på en tidigare lön. Låt chefen på verksamhetsplatsen värdera arbetsuppgifterna och sätta lönen.
Och hur var det med lyxigt kontor och dubbel lön? Jag har nyligen besökt de svenska delegationerna i Belgien. Korridorerna är trånga, fikarum delas med andra nationer och i vissa kontor avsedda för två, sitter det upp till sju personer. Lyxigt? Tyvärr blir det inte heller någon dubbel lön. Tar du med en anhörig kan det bli en tuff affär för familjen med utebliven lön, karriär och pension för den anhöriga. Missar du dessutom något i ditt URA-avtal blir det kostsamt. En officer jag pratade med hade precis fått be sin fru swisha 2 000 kronor för att klara månaden. Dubbel lön? Snarare otillräcklig!
