Ulrika Modéer anför två huvudsakliga argument varför Sverige inte bör följa Finlands, Polens och de baltiska staternas exempel och frånträda Ottawakonventionen. Det första är att minor ligger kvar länge efter en konflikt och utgör därmed en fara för civilbefolkningen, samt att andra länder har funnit vägar att kompensera för bristen på truppminor i sina försvarsmakter. Inget av argumenten håller hela vägen vid en granskning. 

Moderna truppminor, sådana som skulle kunna vara aktuella för svensk del, är konstruerade för att desarmera (bli ofarliga) sig själva efter viss tid.  Minorna förvaras också i lager och placeras ut först i ett skarpt läge. De utgör därför inte samma hot mot civilbefolkningen som äldre truppminor, vilket historiskt lett till de tragiska följder Ulrika Modeér beskriver.

Påståendet att andra länder, exemplifierat med Tyskland och Storbritannien, inte debatterar frågan därför att de funnit metoder att kompensera bristen av truppminor är ytterst förvånande. Problemet med avsaknaden av truppminor har väckts i såväl det brittiska parlamentet som i Bundestag kopplat till behovet att återskapa militär förmåga med vilken man kan möta ett eventuellt ryskt angrepp.

Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

En inte onaturlig reaktion på det fullskaliga angreppet på Ukraina 2022 och på de vidrigheter den ukrainska civilbefolkningen utsätts för i de ockuperade områdena. Enligt senaste Freedom Houserapporten är det värre att leva under Kremls styre i Donbass än Nordkorea. Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

Den moraliska, politiska och etiska frågan handlar därför inte om huruvida minor är hemska. Det är de. Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande.

Debatten förs nu i flera länder av politiker och militärer som ser vad som står på spel. Frontstaterna gick först. Andra kommer sannolikt att följa efter av samma skäl. 

P.S. Vi välkomnar att Röda korset tycks vara överens med oss om att svensk militär personal inte ska kunna dömas för att de hanterat minvapnet i Finland och Lettland, i enlighet med dessa länders nationella lagar, och att svensk strafflag därför skyndsamt behöver ändras. Vi tackar för det stödet.

Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien