Skälen varför Försvarsmakten behöver kontinuerligt anställda soldater, sjömän och gruppbefäl (GSS/K) är tunga. De är gripbara utan politiska beslut om inkallelser. Till skillnad från värnpliktiga är de också tillgängliga året om för övningar och beredskapsinsatser, en viktig egenskap kopplat till ett kommande svenskt Natomedlemskap. Organiserade i förband kan de även utgöra en motor för Försvarsmaktens utveckling där ny taktik och ny materiel kan prövas. En viktig tillgång i en militär organisation där majoriteten av soldaterna utgörs av värnpliktiga, vilkas relativt korta utbildningstid gör det svårt att hinna med annat än lära ut redan existerande kunskap. Hur de bäst ska användas, främst då i krig, är dock ingen självklarhet. Det kan bli väldigt fel. Något som tydligt framgick av en redogörelse jag lyssnade till nyligen om den ryska modellen för hur de fast anställda soldaterna, ”kontraktniki”, användes vid angreppet på Ukraina.
Organisatoriskt innebar modellen, grovt sett, att en rysk brigad våren 2022 normalt bestod av en stående bataljon med fast anställda soldater och två mobiliseringsbataljoner med reservister. Den stående bataljonen utgjorde stommen i en allsidigt sammansatt bataljonsstridsgrupp som även innehöll komponenter för indirekt eld, logistik, med mera. De höga kraven på dessa stridsgrupper, snabbt gripbara och inriktade mot prioriterade uppgifter, gjorde att man ofta ”toppade” dem med brigadens bästa befäl.
» Det var ett ”vinna eller försvinna” koncept där vinsten uteblev. «
Angreppet på Ukraina var formellt en ”speciell militär operation” (ej ett krig), till vilka värnpliktiga enligt rysk lag inte får kallas in. Operationen genomfördes därför inledningsvis främst av fast anställd personal och bemannade bataljoner. Resultatet vet vi. En dåligt planlagd operation, i kombination med att man gravt underskattat motståndet, ledde till att de flesta av de tidigt insatta förbanden led mycket stora förluster. Huvuddelen av ”kontraktniki” och de dugligaste befälen förbrukades utan att det ledde till några avgörande framgångar. När man efterhand tvingades att kalla in reservister för att ersätta förluster, och för att öka antalet förband, fanns inte längre den kader av erfarna officerare och soldater vilken krävs som en stomme i varje väl fungerande förband – de var döda. Det var ett ”vinna eller försvinna”-koncept där vinsten uteblev.
Blir då slutsatsen att våra fast anställda soldaterna ska fördelas jämntjockt över alla krigsförband, eller ses som en resurs i värnpliktsutbildningen? Nej, då försvinner flera av de stora fördelarna med att ha fast anställda soldater.
Vilken är då den finurliga lösningen? Svaret är enkelt, den finns inte. Vi kommer alltid behöva kompromissa mellan ofta motstridiga intressen: förband för snabba och tidiga insatser ( även när politiska beslut dröjer); utgöra stommen i mobiliseringsförband; bädda för att mobilisering kan genomföras snabbt och säkert; utgöra ”modellförband” för taktikutveckling, prov och försök i fred; eller vara en resurs för internationella övningar och krishantering när förband med värnpliktiga inte finns tillgängliga.
Dock, oberoende vilka lösningar vi än väljer: utnyttjandet av den unika resurs som våra, nuvarande och tidigare, fast anställda soldater utgör måste ske med stor eftertanke och bygga på tydliga prioriteringar. Deras kompetens får inte slösas på sekundära uppgifter, men inte heller får de organiseras eller användas som en ”one trick pony”. Hur då göra – kanske är det något för Officerstidningens läsare att fundera på över sommaren?