Övning med raketartillerisystemet Himars i norra Sverige. Försvarsmakten låter media intervjua en kommunikatör. Infekterad tvist på P 4 mellan regementsledningen och en Ukrainafrivillig. Kommunikatören intervjuas. Beredskapen stärks på Gotland. Kommunikatören intervjuas. Livgardets värnpliktiga soldater genomför soldatprov i Stockholm. DN intervjuar – ja, ni fattar – en kommunikatör.
De finns på varje organisationsenhet och skola i Försvarsmakten. Kommunikatörerna. De har en egen sektion på staben. För oss som jobbar med att skapa militär förmåga så framstår deras uppgifter som lite diffusa. Jag misstänker att deras existensberättigande egentligen är att sköta mediebevakning, intern kommunikation och att skapa möjligheter för extern kommunikation.
Men det är inte så det har blivit. Kommunikatörerna i Försvarsmakten har blivit något att gömma sig bakom, ett sätt för officerare att undvika en situation som kan upplevas som lite jobbig – att prata med journalister.
» Kommunikatörerna i Försvarsmakten har blivit något att gömma sig bakom. «
Jag menar inget illa om kommunikatörerna. De gör så gott de kan, och det är sällan de säger något riktigt fel. Men det är också sällsynt att de säger något riktigt rätt. Det blir urvattnade, allmängiltiga och slätstrukna formuleringar när någon som saknar både detaljkunskap och ansvar för verksamheten plötsligt ska svara på frågor.
Men det tycks å andra sidan vara myndighetens kommunikationsstrategi: Säg allmängiltiga saker och undvik svåra resonemang. Alla svåra frågor blir omöjliga att ställa till en kommunikatör, eftersom kommunikatören saknar all form av ansvar för verksamheten – de ansvarar ju bara för kommunikationen.
Kommunikatörerna är ofta före detta journalister som förstått vinningen med att ha ett fast jobb med en förutsägbar lön. Något som journalister ofta saknar. Myndigheter och företag skapar med kommunikatören en mot-journalist som gör att den ansvarige tjänstemannen, officeren eller chefen inte behöver svara på några svåra frågor. Journalisten och kommunikatören är jämlikar. För myndigheten blir det mer bekvämt på det här sättet.
» Är det bra att våra statliga chefer bara finns tillgängliga för journalister när de själva anser det vara bekvämt? «
Är det bra att våra statliga chefer bara finns tillgängliga för journalister när de själva anser det vara bekvämt, och att våra fria medier – en enormt viktig demokratisk instans – annars får nöja sig med en kommunikatör? Det är väldigt, väldigt tveksamt. Är det ett agerande som gynnar professionen? Knappast. Jag tror att det gör oss slappa, bekväma och än mer benägna att inte stå för de beslut vi fattar.
Nästa gång vi genomför militär verksamhet i Sverige som väcker allmänhetens intresse, eller när allmänheten rimligtvis har frågor – då förväntar jag mig att journalisterna får ställa sina frågor till en ansvarig officer. Annars urholkar vi en viktig demokratisk process. Kommunikatörerna får inte bli ett sätt att undvika kommunikation.
