Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss skriver att Sverige bör lämna Ottawakonventionen. Tvärtemot vad många i Sverige tror, växte inte Ottawakonventionen fram i fredstida bekvämlighet. I stället bygger den på data från kirurger, hjälporganisationer och soldater som har arbetat i krig. De har visat att 90 procent av dem som dödas eller skadas av personminor och andra explosiva rester från krig är civila, varav många barn.
Stridande parter har en skyldighet i att skydda civila, och Ottawakonventionen visar att ett sådant skydd är möjligt. Den har lett till att antalet civila offer för dessa vapen minskat med mer än 75 procent.
Debattörerna skriver: ”Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium.”
När flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs.
Utan att recensera hur dessa länder värderar humanitär rätt, är det ett faktum att när flera europeiska länder väljer att frånträda Ottawakonventionen blir resultatet att konventionen undergrävs, vilket får återverkningar på den internationella rätten i sin helhet. Risken för det tydliggjordes i propositionen för Finlands frånträde. Man ska också känna till att i både Estland och Lettland sa höga militära befälhavare offentligt att det inte fanns något behov av att lämna konventionen – strax innan de politiska besluten fattades. I ett osäkert omvärldsläge skulle ett svenskt utträde riskera att spela i händerna på krafter som strävar efter att ytterligare undergräva internationella normer.
Debattörerna skriver vidare: ”Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär.”
Inom Nato och andra multinationella samarbeten är det vardag att medlemsstater har olika folkrättsliga åtaganden. Vanligtvis hanteras det i den operativa planeringen. Ottawakonventionen förbjuder inte samarbete med stater som inte är anslutna, under förutsättning att Sverige själv inte bland annat använder, tillverkar eller innehar personminor, bidrar eller uppmuntrar andra stater till sådana gärningar.
Dessa begrepp kan definieras tydligare i svensk lagstiftning eller en militärmanual för att undvika oklarheter. Då behöver man inte gå så långt som att lämna Ottawakonventionen. Våra kolleger i Internationella Rödakorskommittén (ICRC) har stor kunskap om hur det kan ske.
25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar.
25 av Natos medlemsländer är kvar i Ottawakonventionen. Man kan fråga sig hur de resonerar. Tre av dem, Storbritannien, Kanada och Tyskland, har roller som motsvarar den Sverige har tagit på sig i FLF Finland, i FLF Estland, Lettland och Litauen. I varken Storbritannien, Kanada eller Tyskland finns någon majoritet för eller ens debatt om att lämna konventionen.
Tvärtom visar verkligheten att man har hittat juridiska möjligheter att vara kvar i Ottawakonventionen samtidigt som man stödjer och samordnar personal från Nato-länder som har frånträtt den. Det finns ingenting som tyder på att det inte skulle kunna gå att göra även i Sverige.
Att lyssna till FN-veteranen och minröjaren i Libanon, Christoffer Lundström, stämmer till eftertanke. I Sveriges Radios Konflikt från maj i år säger han att han har förståelse för att man använder stridsvagnsminor. Men just personminor är ”extra hemska”, säger han, ”just för att det drabbar civila väldigt mycket under lång tid. Man drabbas ju under lång tid framöver även om man initialt kanske kan ha en kort fördel.”
Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset
