Senast publicerat
Senast publicerat:

Att lägga sitt liv i någon annans händer

Miguel Guerrero
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det finns en romantisk tanke kring det här med att lägga sitt liv i någons händer. Att ha ett sådant blint förtroende på att chefen, i bästa fall även en ledare, i kriget ska kunna leda dig till helvetets portar och förhoppningsvis också tillbaka, men om oturen skulle vara framme och det råkar bli en envägsresa var förtroendet så djupt, så vackert att det tjänar som en ledstjärna för generationer av unga män och kvinnor vars kommande uppoffringar utgör grundvalarna på vilken Försvarsmakten vilar.

Det är inte det jag talar om. Jag talar om de vise männen (oftast i alla fall) vars stjärnglans strålar över allt annat. De är Försvarsmaktens siare och kung Salomon i ett, kapabla att med en blick avgöra en människas framtid. Ibland har de också, på gott och ont, mandatet att göra det.

I sak är det inte en orimlig maktstruktur. Hierarki och disciplin, kollektivet framför individen, uppgiften före känslorna – det är så vi är skolade, tränade och formade att utföra våra sysslor. Problemet är att dagens chefer inte är husbönder och träldomen avskaffades för länge sedan.

» De är Försvarsmaktens siare och kung Salomon i ett, kapabla att med en blick avgöra en människas framtid. «

Jag har sökt befattningar jag varit intresserad av att få eftersom de innehållit alla de faktorerna livs- och karriärplaneringsprogrammet visat att jag behöver för ett berikande yrkesliv, bara för att få förklarat för mig att jag inte vet mitt eget bästa, att mina återstående karriärår ska tillbringas helt renons på allting jag tycker är roligt. Detta sades säkerligen i all välmening men att efter ett drygt fyrtioårigt liv innehållande allt från högskoleexamen till utlandstjänst till äktenskap med åtföljande skilsmässa få förklarat för mig att jag inte vet mitt eget bästa är både komiskt och förnedrande på samma gång.

Att äldre officerare handleder yngre, tipsar och stöttar är traditionsbärande, tillitsskapande och tacksamt. Att enbart se underställda som resurser att med byråkratiskt våld om så krävs formas för att stoppas som klossar i kantiga hål är det däremot inte. Jag vill ha roligt när jag går till jobbet, inte göra det för att någon annan tycker att jag ska göra det. Ett hundår hit eller dit är ingenting, men när långsiktiga planer smids i fel riktning tycker jag att det är rimligt att sträcka upp en hand och säga stopp.

Tyvärr innebär detta, att avvika från den av någon annan utstakade vägen, att dörrar ibland stängs och hela karriärer stoppas. Den egna viljan att själv förvalta sin karriär kan innebära en utebliven chans till utlandstjänst, en missad plats på skola eller ett nej till ett förbandsbyte när revir ska pissas in och makt ska utövas. Och i kläm kommer individen som antingen måste välja mellan att kanske har turen att se ljuset efter många svängar i en mycket lång, mörk tunnel eller att kliva av ett yrke man älskar.

» Den egna viljan att själv förvalta sin karriär kan innebära en utebliven chans till utlandstjänst, en missad plats på skola eller ett nej till ett förbandsbyte när revir ska pissas in och makt ska utövas. «

Kanske är det åren i civila men jag går till jobbet varje dag för att jag tycker att det är förbannat roligt, inte för att någon annan tycker att jag ska göra det. Om jag en dag ledsnat på mitt jobb och ser en annan tjänst som lockar mig internt kommer jag att söka den oavsett om det innebär ett karriärsteg uppåt, åt sidan eller nedåt. Alla kanske inte har det privilegiet som jag, att snabbt kunna växla tillbaka till den karriär jag än gång lämnade, men även om jag inte hade haft den tryggheten hade jag resonerat på samma sätt: Jag stakar ut min egen väg, ingen annan och om den vägen slutar i en återvändsgränd så var det för att jag tog ut kursen, inte för att någon annan gjorde det åt mig.

Och skulle jag finna mig vara vid helvetets portar hoppas jag att det var jag som valde att lägga mitt liv i någon annans händer. Men det är ett annat val och en annan krönika…

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det var Top Gun-drömmen som tog generalmajor Jonas Wikman till flygvapnet, men det var laget han fastnade för. Som flygvapenchef leder han idag försvarsgrenen genom en reformtid och ett förändrat säkerhetsläge – samtidigt som flygvapnet i år fyller 100 år. ”Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid”, säger han.

    Josefine Owetz
    Jonas Wikman
    Jonas Wikman var ställföreträdande insatschef när Rysslands invasion av Ukraina inleddes 2022. ”Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar”, säger han.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Solen skiner över Flygskolan i Linköping när den traditionsenliga vingexamen genomförs i slutet av september. Vid en ceremoni delar flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman ut de gyllene utbildningstecknen till flygvapnets nya piloter.

    – Vilken dag! En dag när solen skiner både ute och inne. Jag har starka minnen själv från examensceremonin och det här är en dag som många av oss minns, säger han i sitt tal, enligt en artikel på Försvarsmaktens webbplats.

    Att ”få sina vingar” markerar övergången från elev till pilot inom flygvapnet. Jonas Wikmans egen examen ägde rum 1993 på Krigsflygskolan, F 5, i Ljungbyhed.

    – Det var stort att få vingarna. Det markerade att man hade genomfört flygutbildning, fått flyga själv för första gången och blev examinerad som riktig pilot.

    Första gången vi ses för den här intervjun är det en fredag i slutet av maj. Jonas Wikman sitter vid mötesbordet på sitt kontor på Flygstaben vid Uppsala garnison. I år firar flygvapnet 100 år, vilket uppmärksammas på många olika sätt under året. Flygvapnets jubileumsdag, med ceremonier, vaktparad genom Stockholm och en historiskt stor överflygning av huvudstaden, är ännu några veckor bort.

    Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

    Hur har arbetsveckan varit?

    – Den har varit intensiv, innehållsrik och koncentrerad, som alla veckor är nu. 100-årsfirandet märks av hela tiden och det innebär såklart en extra arbetsuppgift för hela organisationen. Men det är samtidigt en väldigt bra tajming. Vi är mitt i en stor reform, med Nato, nya plattformar, ett nytt operativt koncept och nya operationer, säger han.

    Han medger dock att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan fulltecknad kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

    – Det har blivit ett sätt att stärka oss. Det är ett tillfälle för oss att stanna upp och värdera vår historia och framtid. Jag är därför väldigt glad för att 100-årsfirandet sker nu.

    Jonas Wikman har varit chef för flygvapnet sedan december 2022. I början av 2025 förlängdes hans förordnande till den 31 december i år. Nyligen kom beskedet att det förlängs ytterligare, till mars 2027.

    Hur kom det sig att det blev en karriär i Försvarsmakten från början?

    – Det är en bra fråga. Jag tror nog ingen riktigt kan svara på den frågan. Allas liv består väl av en rad tillfälligheter och möjligheter med dörrar som har öppnats och stängts, och där man har klivit in genom en dörr och inte genom en annan. Det är väl det tråkiga svaret.

    Han är född 1972 i Härnösand och tillhör generationen där värnplikt var en naturlig del för alla unga män, förklarar han. Inledningsvis hade han inga tankar på en militär karriär, men under grundutbildningen ändrades det.

    – Jag var som alla då en del av Top Gun-generationen, om man kan säga det utan att det låter alltför pajigt. Men när jag var ung fanns det inget häftigare än att bli stridspilot. Det skulle väl möjligen ha varit hockeyproffs då.

    Filmen Top Gun har premiär 1986 och för Jonas, i likhet med många andra av hans jämnåriga, föds en dröm om att bli stridspilot. Men för de allra flesta mötte drömmarna om en karriär som pilot, med de karaktäristiska solglasögonen och häftiga flygmanövrar, den hårda verkligheten under de tuffa testerna.

    – Jag hade på något vis självförtroende nog att söka till stridspilot under värnplikten. De flesta av oss som sökte då var helt säkra på att vi aldrig skulle komma in. Men vi sökte ändå, ifall att. Jag klarade testerna och sedan blev det som det blev. Jag kände mig hemma direkt.

    Känslan av att komma hem hade han dock redan känt tidigare, innan han ens påbörjade sin värnplikt. Eftersom Jonas redan hade börjat drömma om en pilotkarriär ville han byta till flygvapnet och göra sin värnplikt på Jämtlands flygflottilj, F 4, på Frösön, i stället för i armén.

    – Jag kommer fortfarande ihåg det där samtalet när jag ringde till rekryteringsofficeren på F 4. Jag kände mig välkomnad direkt när jag sa att jag hellre ville göra värnplikt i flygvapnet. ’Klart du vill, välkommen’, sa han. Jag fick en känsla av att han hade väntat på mitt samtal, och ända sedan dess har jag upplevt att vi är ett ’vi’. Jag älskar gruppen och laget, att få vara en del av helheten. Att det finns ett oss.

    Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det.

    Just att få tillhöra ett lag är något som Jonas Wikman återkommer till flera gånger. Även om det var pilotyrket och flygplanen som lockade inledningsvis, var det något annat som han verkligen fattade tycke för, berättar han när vi ses igen några veckor senare – den här gången under Almedalsveckan i Visby. Officerstidningen träffar honom en tidig morgon ombord på HMS Carlskrona, innan dagens hektiska seminarieschema drar igång. Han sitter uppe på däck och blickar ut över hamnen.

    – Jag förälskade mig i en högprestandamiljö där kärnan är ett lag som har en uppgift att lösa tillsammans och som varje dag tränar för att göra det. Dagen börjar med att man diskuterar hur man ska bli bättre, sedan genomför man verksamhet och dagen slutar med att man diskuterar vad man har åstadkommit, säger han och tillägger:

    – Det är väl väldigt likt vilken lagsport som helst: man ritar på whiteboardtavlan, byter om tillsammans, går ut och löser en uppgift, och funderar sedan efteråt på hur man kan bli bättre.

    Jonas Wikman

    ”Mitt dunderrecept är träning. Det är den stora resetknappen för mig. Jag blir stark och pigg av det”, säger Jonas Wikman om hur han kopplar bort jobbet på fritiden. Oftast blir det tyngdlyftning och löpning.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Jonas Wikman

    ”Embrace the Chaos” har blivit ett uttryck som Jonas Wikman ofta använder.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Som nybakad pilot flög han attackversionen av skolflygplan 60 vid Skånska flygflottiljen, F 10, i Ängelholm. Efter några år blev han flyglärare och arbetade som det något år. När det sedan var dags att välja flygsystem valde han Draken. Han berättar att det var ett enkelt beslut.

    – Det var sista chansen att få flyga detta fantastiska flygplan. Det var på något vis den sista generationen där flygningen och aerodynamiken avgjorde striden. Själva spakandet var det svåra och det som man skulle bli bra på.

    Han beskriver Draken som ”old school” och svårflugen, ett flygplan där pilotens skicklighet gjorde stor skillnad. Med Gripen kom en annan sorts strid, där systemhanteringen och samverkan med andra står i centrum.

    – Jag säger inte att det ena var bättre än det andra. Men det är häftigt att ha fått uppleva båda generationerna, både spakandet och systemgenerationen.

    Han flög Draken så länge flygplanet var i tjänst i flygvapnet och därefter väntade omskolningen till Gripen. Men turordningen att påbörja utbildningen gick efter ålder, och som en av de yngsta i divisionen på F 10 fick han vänta några år. Under väntetiden började han arbeta med flygfysiologi och flygmedicin.

    – Människan i flygsystemet kan man säga. Jag var redan då intresserad av hur människan fungerar under extrema belastningar. Höga höjder, överlevnad i vatten och vinter, g-krafter och den typen av frågor.

    Tidpunkten var också avgörande. Jas 39 Gripen skulle klara belastningar på upp till nio gånger jordens dragningskraft, samtidigt som flera haverier i USA hade orsakats av att piloter förlorat medvetandet på grund av g-krafterna.

    – Frågan var väldigt het. Det var då som utvecklingen av vår utrustning skedde, för att faktiskt klara de höga krafter som vi klarar idag. Jag engagerade mig mycket i hur vi skulle få människorna att fungera under de extrema belastningar som flygning är.

    Han arbetade med utbildningsverksamhet för besättningar, blev chef för utbildningsenheten och sedan, som major, chef för Flygmedicincentrum. Genom flygmedicinen tog Jonas Wikmans chefskarriär en annan riktning än den vanliga.

    – Normalt går man från pilot till gruppchef, divisionschef, flygchef, flottiljchef och så vidare. Jag gjorde inte det. Jag lämnade egentligen inte flygvapnet, men gick efter flygmedicin till Flygstaben och sedan vidare till Försvarets materielverk.

    Omvägen visade sig bli en tillgång för den fortsatta karriären, konstaterar han.

    – Jag fick ta del av Försvarsmaktens centrala verksamhet väldigt tidigt i karriären. Det har hjälpt mig att förstå helheten, och det är en stor del till varför jag har kunnat jobba på många högre befattningar.

    Innan Jonas Wikman blev flygvapenchef kom han närmast från befattningen som ställföreträdande insatschef. Han arbetade på Insatsstaben under den svenska evakueringen från Afghanistan och när Rysslands storskaliga invasion av Ukraina inleddes.

    – Jag var ställföreträdande chef där när vi ledde de operationer som vi genomförde före och efter invasionen. Det var en period när Försvarsmakten gjorde skiftet till att bli ett aktivt försvar.

    Karriären har innehållit försvarsmaktsplanering, materielanskaffning och flygutprovning på Försvarets materielverk. Han var också den första svenska flygvapenofficeren att ha befattningen som senior rådgivare till det afghanska flygvapnet.

    – Jag var ensam svensk där, inbäddad i en amerikansk enhet som hade till uppgift att bygga ett nytt flygvapen. Det gav mig kunskap om den internationella miljön och erfarenhet av att förstå, beskriva och ge råd om hur man från grunden bygger ett väl fungerande flygvapen.

    Vilka har varit karriärens höjdpunkter?

    – Jag tror att jag har börjat och slutar på mina absoluta favoritbefattningar i Försvarsmakten. Pilottiden var fantastisk, att som ung pilot få ägna sig åt hantverket i en division och i ett lag. Och nu har jag det bästa jobbet jag har haft och kommer att ha.

    Att tacka ja till uppdraget som flygvapenchef när dåvarande ÖB Micael Bydén ringde var självklart, men han berättar att det var svårt att greppa vad befattningen innebar innan han var på plats.

    – Det är lite för stort för en flygvapenofficer att förstå innan man är där. Flygvapnet betyder så mycket i så många perspektiv. Det var svårt att föreställa sig att man skulle vara ledare eller chef för hela flygvapnet. Sedan blir det alltmer konkret när man börjar jobba, och då känns det helt naturligt.

    Hur har åren som flygvapenchef varit?

    – De har varit allt. Roliga, intensiva, pressande, svåra.

    Rollen som flygvapenchef upplever han inte som ensam, men däremot som utsatt.

    – Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. Både att föra det vidare mot en ljusare framtid och att möta det som befolkningen, mina chefer och politiken förväntar sig. Trycket är stort, säger han och fortsätter:

    – Men jag företräder en organisation, och jag gör det med känslan av att vara en del av en organisation där vi tillsammans tar ansvar för uppgiften. Det låter klyschigt, men jag känner mig nästan som motsatsen till ensam.

    Jag känner ett väldigt stort ansvar, med all rätt, för jag har en stor påverkan på flygvapnet. […] Trycket är stort.

    Hur han vill bli ihågkommen som flygvapenchef vill Jonas Wikman ännu inte tänka på. Han är fortfarande mitt i uppdraget, betonar han. Men han vet åtminstone vad han vill ha åstadkommit när han lämnar över befälet för flygvapnet.

    – Under min tid förändrades omvärlden och det säkerhetspolitiska läget. Jag vill ha lyckats frigöra den potential och kraft som finns i Försvarsmakten och flygvapnet, så att vi har kunnat anta den utmaningen. Att vi angrep den med rätt prioriteringar i en otroligt dynamisk och pressad situation.

    Det som drev honom som ung officer var att bli bra tillsammans med sina kamrater. Den drivkraften finns kvar, men laget har blivit större, konstaterar han.

    – Nu är laget flygvapnet, Försvarsmakten, landet och i större omfattning Nato. Många av mina stridsparskamrater sitter i andra Natoländer. Men det inspirerande är fortfarande att tillsammans lösa en svår uppgift, en av de viktigaste uppgifterna som finns. Det är svårt att hitta en starkare motor.

    260101_petblo05_jubileumsdagen108

    Under året har företrädare för flygvapnet besökt nuvarande och nedlagda flygflottiljer och genomfört krans- nedläggning vid ett 30-tal platser, för att hedra dem som tjänstgjort under flygvapnets första 100 år. ”Det är en omfattande men väldigt fin minnesresa genom vår historia”, säger Jonas Wikman.

    Foto: Petra Blomqvist/Försvarsmakten

    Fakta

    JONAS WIKMAN

    Ålder: 54 år.

    Familj: Hustru Katarina och tre (utflugna) barn.

    Bor: Stockholmsområdet.

    Intressen: Träning, friluftsliv, familj och Formel 1.

    Läser just nu: Allehanda läsunderlag och boken ”ZOV: en avhoppad rysk soldat om Putins krig mot Ukraina”.

    Lyssnar på just nu: DJ X (Spotifys personliga AI-DJ) och Flygvapenpodden.

    Karriär i urval:
    1993: Pilotexamen vid F 5.

    1996–2000: Stridspilot vid F 10.

    2005–2006: Chef för Flygmedicin- centrum.

    2012–2014: Chef för Test och Evaluering Luft, FMV.

    2016–2017: Rådgivare flyg vid Nato Resolute Support, Afghanistan.

    2017–2021: Chef för resursproduktionsenheten vid Produktionsledningen.

    2021–2022: Ställföreträdande insatschef vid Operationsledningen.

    Ur arkivet: