Senast publicerat
Senast publicerat:

Konsten att vara nära på distans

Cesilia Kabaca Karlsson
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det är en märklig tid vi lever i just nu, konstig på så många sätt. 

Efter alla år vi arbetat med anhörigstöd på Invidzonen är det många samtal som etsat sig fast i mitt minne. Samtal med de som lånat ut en familjemedlem eller vän under ett halvår, ett år eller kanske mer och som fått erfara när distansens alla möjliga konsekvenser tvingat sig in i vardagsrummet, i köket, i livet. 

Jag tänker på mamman jag chattade med. Hennes stolthet över sonens insats i det där mediabevakade landet. Stoltheten som tillslut fick ge vika för en extrem oro när hon inte hört något ifrån honom på länge medan media rapporterade om en ökad hotbild. Och barnfamiljen, som klarade av de där månaderna. Barnet som sedan berättade att det jobbigaste var att pappa var ensam i ett annat land. Att det var synd om honom som inte hade sonen hos sig. Alla är de utmaningar orsakade av distans.

2020 blir året då avstånd har blivit allas vår vardag. En pandemi har brett ut sig över hela världen. Att hålla oss ifrån varandra och minska fysisk kontakt här hemma är vårt gemensamma ansvar och ordet distans förekommer varje dag i media, på arbetsplatser och runt omkring oss i samhället. Det som förut ofta behövde förklaras kring anhörigas situation, att oro och avstånd är en utmaning, är idag något som fler kan relatera till. Människan är ju till naturen lagd att hålla ihop dem man håller av när omgivningen känns osäker och utvecklingen oviss. Men vi har nu en osynlig fiende mitt ibland oss och vår försvarsstrategi är att upprätthålla avstånd.

Det finns inte längre en tydlig faktaruta som kan ge en lägesbild varken på hemmaplan eller på de internationella insatsområdena. Ramarna har blivit mjukare, facit gäller inte just nu och utmaningarna är fler. Personal som ska på insats vet inte alltid om eller när de ska åka, de som är på insats vet inte om och när de får komma hem på leave och de som ska rotera hem vet inte när hemresan blir av. I skuggan av pandemin får vi lära oss att uppskatta en vardag tillsammans och vi får uppfinna nya sätt för att visa omsorg och kärlek på distans. Därför tänker jag på alla stödsamtal med anhöriga genom åren. Otroliga människor som uppfunnit en massa nya sätt att minska avståndet på, även när det är stort. Uppfinningar som vi delar med varandra på Invidzonen. Ja, det är en konst att förvalta relationer på distans. Att visa kärlek, omsorg och tillgivenhet på alternativa sätt. Att stå bredvid under en internationell insats och att äta en god middag tillsammans på Skype.

Det är en konst att vara nära med avstånd. En konstform som jag tycker förtjänar allas vår respekt.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: