– Den här konstruktionen är helt världsunik och många länder lär vilja ha den. Men efter 100 år med allvarliga olyckor är det skandal att ingen gjort det här tidigare, säger Ian Kinley, ingenjör och teknisk expert på Försvarets materielverk, FMV.
Handgranaten är inte bara ett effektivt och dödligt vapen. Under årens lopp har hanteringen av den också orsakat en rad allvarliga tillbud och olyckor världen över, även i Sverige. Ian Kinley berättar att det en bit in på 2000-talet inträffade ett par riktigt allvarliga handgranatsincidenter. Vid ett tillfälle utlöstes en äldre fosforhandgrant i fickan på en soldats kroppsskydd när han var på väg att kliva in i ett fordon. Det var en hårsmån från att han själv, besättningen och fordonet brann upp. Händelserna fick ingenjörer på FMV att agera.
– Jag upprördes av att se alla olycks- och tillbudsrapporter som hamnade på mitt bord. Vi ska inte skicka ut våra tjejer och killar i insatsområden utrustade med materiel som är farliga för dem själva. Handgranater är alldeles för osäkra, säger Ian Kinley.
Det stora problemet med handgranater, säger Ian Kinley, är den tändfunktion som utlöser själva sprängladdningen. I handgranatens tändare, den som kallas mekanism, finns ett slagstift med en fjäder som hålls säkrad med en sprint. När sprinten, som har en ring i ena änden, dras ur sitt säkrade läge och handgranaten kastas släpps slagstiftet fritt. Fjädern driver den mot tändhatten på fördröjningsladdningen som antänds. Då har soldaten cirka tre sekunder på sig innan laddningen briserar.
– Är det dessutom väldigt varmt, som i Mali, brinner det ännu fortare och då har man bara två sekunder på sig. Är det däremot riktigt kallt tar det en sekund längre tid innan det smäller, säger Ian Kinley.
Men enligt Ian Kinley är konstruktionen på världens handgranater dålig och har sett likadan ut sedan första världskriget. På klassiska handgranater är fjädern redan spänd från fabrik och det räcker med ett litet misstag eller att ringen till sprinten råkar haka i någonting och dras ur för att nedräkningen ska starta. Den nya tändaren levereras istället med en ospänd fjäder och soldaten måste själv, med en tvåhandsfattning, hålla in en säkringsgrepe och vrida runt ett vred för att osäkra handgranaten. Inte förrän taget om säkringsgrepen släpps antänds fördröjningen. Det finns även en återställningsknapp som kan tryckas ner för att återsäkra handgranaten.
– Det är nästan omöjligt att få en vådautlösning med den nya tändaren och den är mycket, mycket säkrare än de gamla konstruktionerna. Även om den går sönder fysiskt sker ingen utlösning, säger Ian Kinley.
Liknande läsning:
Den nya tändaren testas nu med en granatkropp som är tänkt att ersätta den gamla spränghandgranat 56, som använts i Försvarsmakten i över 60 år. Tändaren kan dock monteras på samtliga handgranater som används i Sverige i dag.
– Är man rik kan man byta ut alla tändare till den nya sorten, men det skulle nog bli för dyrt, säger Ian Kinley. Däremot utgår jag från att man kommer beställa de nya tändarna vid återanskaffningar. Man kan också byta till de nya tändarna när det är dags att renovera gamla handgranater.
Utöver en säkrare hantering kan den nya tändaren också leda till ett mer flexibelt användande av handgranater, menar Ian Kinley. I dag finns restriktioner kopplade till säkerheten som säger att man bara får ha en handgranat i var ficka, för att undvika att handgranaten påverkas och av misstag utlöser sprängladdningen. Med den nya typen av tändare är det problemet löst.
– Ska du in i en stor byggnad behöver du fler än två handgranater och nu kommer man kunna ha fickorna fulla med handgranater utan att riskera olyckor. Det är fienden vi ska vara farliga för, inte våra egna, säger Ian Kinley.
Försvarets materielverk håller nu på att testa den nya handgranattändaren tillsammans med Markstridsskolan i Kvarn.
Sverige är världsledande inom utvecklingen av handgranater. År 2015 kom en förbättrad variant av den gamla tändaren. Även själva verkansdelen av handgranaterna har utvecklats.
