Senast publicerat
Senast publicerat:

”Säg människor istället för rader”

I skrift och tal beskrivs ofta Försvarsmaktens anställda som ”rader” när de bör omnämnas som människor, menar Patric Hjärtemyr.

Patric Hjärtmyr, 18:e bevakningsplutonen. Listförhandlare, ledamot i OF Amf P 18 Gotlands Regemente
Jimmy Croona/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Försvarsmakten använder vi systemet Prio. För lönerapportering, friskanmälan, beställning av utrustning för kortlån, tjänsteresor, arbetstidsplanering och en massa andra uppgifter.

Det är helt naturligt att såväl utrustning som materiel och personal är listade i radform i ett sådant digitalt system. Det är överskådligt och lätt att sortera i den ordning jag vill se de data jag arbetar med. Dessutom är det ofta lätt att exportera till Excel – programmet som mer än något annat kommit att symbolisera indelningen i rader, kolumner och cellhantering.

Men när det gäller hantering av rader i samband med oss anställda blir jag upprörd. Alltför ofta under min anställningstid (jag blev anställd som GSS/K år 2012) har jag läst och hört uttrycket ”rader”, när man egentligen menar personal, människor.

Hur kan man låta en listmetod i ett systemstödprogram styra oss i så hög grad att vi till och med anpassar hur vi pratar med varandra, hur vi benämner våra anställda?

Jag har bläddrat i senaste årets utgåvor av Officerstidningen, och kan konstatera att många medlemmar, till och med vår förbundsordförande Lars Fresker, går i fällan och kallar oss rader. Säkert inte avsiktligt, mer som olycksfall i arbetet. Jag har tre snabba exempel:

”De runt 140 raderna är inte uppfyllda” – Officerstidningen nr 7 sidan 26.

Liknande läsning:

”Det är tomt på 50 av 250 rader” – Officerstidningen nr 6 sidan 3.

”Vi ska anställa 30 nya rader” – okänd, citat från P 18.

Det första jag kommer att tänka på är att personen i det andra citatet tappat bort några rader i sitt kollegieblock eller excelark. Nästa tanke är: skriv något i de tomma raderna då, så är de inte tomma.

Varför kallar man inte saker och ting för vad de faktiskt är – vakanser, lediga befattningar. Eller människor?

Försvarsmakten består av drygt 22.000 anställda plus Hemvärnet. Organisationen och vi tillsammans hävdar alltid att det är just på grund av vår personal som vi vinner, som lyckas så bra som vi gör. Men i skrift och tal beskrivs vi som rader.

Hur kan rader skapa ett vinnande lag?

Vi har låtit själva ordet ”rader” bli norm. Jag tror det ligger en fara i det. Vi devalverar oss själva som militärer. Vi är människor, inte rader.

Låt oss istället göra följande, låt raderna stanna i Prio eller Excel, kalla oss människor, anställda, befattningar, beroende på vilken situation som ska beskrivas.

”Jag har 100 lediga befattningar (sök!)”

”Vi har idag 50 lediga befattningar”

”Vi ska nu anställa 30 nya människor på olika befattningar”

Jag tycker det låter MYCKET mer positivt än de tidigare citaten. För om jag inte missminner mig, så säger vår överbefälhavare att just personalen är vår viktigaste resurs – inte raderna.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: