Senast publicerat
Senast publicerat:

Stridspilotfrågan: ”Försvarsmakten kastar bort 2,4 miljarder”

Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter sommaren kommer Flygvapnets operativa förmåga att försämras, när ett flertal stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt. Kvar finns en anorektisk organisation som nätt och jämnt hålls i gång av ett fåtal individer. Försvarsmakten svarar med tystnad, axelryckningar och fingerpekande åt varandra inom myndigheten.

När en anställd har bra arbetsvillkor och lön motiveras individen att stanna kvar och göra ett bra jobb. Dessa delar är en stor faktor utöver att trivas med sitt jobb och sina arbetsuppgifter. Försvarsmaktens piloter har under 20 års tid sett sina avtal och löneläge sakta men säkert urlakas. Den enskilt största försämringen skedde 2016 då det statliga pensionsavtalet PA16 ersatte PA03.

Piloter i Försvarsmakten har sedan länge haft möjlighet att enligt avtalen gå i pension vid 55 års ålder. Anledningen har varit att tjänsten som stridspilot innebär en påfrestande arbetsmiljö som sliter på kroppen och att andra medicinska faktorer som syn, hörsel och reaktionsförmåga kopplat till åldrandet gör att man inte längre är lämpad att framföra ett stridsflygplan på ett säkert sätt.

Med PA16 försvann 55 års-pensionen för de som är födda 1988 och senare. Det innebar att de i åldersspannet som var antagna och/eller anställda med villkor om 55-pension blev av med den. De får nu jobba över ett decennium till jämfört med resten av piloterna, helt utan kompensation. Försvarsmakten lovade att se över ojämlikheten i det nya avtalet men i december 2021 slog man sista spiken i kistan då ledningen beslutade att inget kommer göras åt saken. Här tippade till slut vågskålen över för en stor del av kollektivet. Det samlade värdet av villkor och lön var nu så pass urvattnat att jobbet inte längre är attraktivt.

Så vad är det som händer i höst när en ansenlig mängd stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt för att påbörja sina nya karriärer? Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. Flygövningar ställs in och man tvingas fokusera på utbildning och beredskap. Det innebär följaktligen att man inte längre kan utveckla stridsflygförmågan utan i stället tvingas lägga allt fokus på att vidmakthålla det man har kvar. Detta innebär även att försvarssamarbeten med andra nationer äventyras då det inte finns kapacitet för samövning. Flygvapnet kommer gå på livsuppehållande behandling och den erfarenhet och kunskap som finns hos de som lämnar går förlorad för alltid.

» Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. «

“Personalen är vår viktigaste resurs” har länge varit ett återkommande mantra för Försvarsmakten. Trots detta syns hittills ingen vilja att försöka rädda situationen som man själv har försatt sig i. I höst lämnar flera stridspiloter Försvarsmakten. Det finns helt enkelt jobb med villkor, lön och karriär utanför myndigheten, som är bättre än det som Försvarsmakten är villig att ge den kvalificerade personal som har valt att utbilda sig till stridspiloter.

2,4 miljarder är i underkant av vad som har investerats i de piloter som nu försvinner. Siffran är beräknad på öppen information och är till största delen från driftkostnaden för en Jas 39 Gripen, men omkostnader för hela utbildningen är dock större än så. Att Försvarsmakten inte gör mer för att rädda sina investeringar är anmärkningsvärt och ett slöseri med skattemedel.

Flygvapnet går mot en expansion av antalet stridsflygdivisioner. I nuläget är avsikten att behålla sex stycken men det finns planer från regeringen att utöka till åtta. Mot bakgrunden till det som händer i höst är min bedömning att man endast kommer kunna bemanna cirka tre stridsflygdivisioner från och med i höst. Sannolikt kommer det inte upplysas om att man stänger ner divisionerna då det skulle se illa ut i ett politiskt perspektiv. Det finns begrepp som ”stordivision” och andra hybridlösningar som gör att det ser bra ut på pappret. Men det hjälper inte att snygga till siffrorna. Finns det inte kött och blod som bemannar sitsarna på divisionerna så kan inte verksamheten bedrivas.

» Sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. «

Flygvapenchefen satt i våras i TV4-soffan och berättade att man klarar att upprätthålla beredskapen. Eftersom det självfallet är prioriterad verksamhet så är jag benägen att hålla med. Det ställs däremot ingen fråga om hur länge man kommer kunna göra det? Sannolikt finns det i dagsläget inget svar på frågan och jag misstänker att man ändå inte kommer ge ett svar om någon frågar. Men även om man har tar bort och prioriterar i arbetsuppgifterna så ser jag en risk för att man överutnyttjar de resurser man har kvar. Det bådar inte för någon vidare uthållighet.

I TV4 den 6 juli säger flygvapenchefen apropå situationen att ”vi jobbar stenhårt för att hitta en lösning”. Men sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. De enda lösningar vi har sett hittills för att hantera krisen för Flygvapnet är tvångsförflyttning av personal som är kvar i organisationen samt indragna beslut för enskilda individer som i sin tur skapat rena uppsägningar.

I våras gjorde dock flygvapenchefen en ”satsning” baserat på ett arbete från en arbetsgrupp i Flygstaben. Nackdelen är det att det baseras på en två år gammal problemformulering och tar inte höjd för den kris vi befinner oss i idag. Detta medför att ”satsningen” blev en besvikelse för många stridspiloter.

Jag uppfattar det som att flygvapnet är nöjd med dessa satsningar, men hade de varit lyhörda på pilotkollektivet så hade de insett att ”satsningen” kom vid helt fel tillfälle och slog helt fel med tanke på det allvarliga läget. Särskilt eftersom man målade upp bilden av ”satsningen” som grandios och något alldeles extra. I stället handlade det om mediokra korrigeringar och kostnadsneutrala, eller till och med kostnadseffektiva, incitament.

» När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. «

Försvarsmaktens ledning slår nu ifrån sig all kritik och hänvisar till Flygvapnet, men som faktiskt inte har tillräckliga mandat att göra det som krävs för att avhjälpa situationen. Överbefälhavaren har inte ens svarat på brevet som försvarspiloternas föreningsstyrelse skickade i våras. I stället uttrycker ledningsstaben att överbefälhavaren inte bereder denna typ av villkorsfrågor.

När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. Nu verkar man i stället göra allt för att tona ner och lägga locket på krisen. Men att stoppa huvudet i sanden har sällan löst problem som man står inför.

Försvarsmakten väljer aktivt att kasta bort skattemedel för 2,4 miljarder. Många år av kunskap och erfarenhet som utgör grunden för en bra stridspilot förloras trots kostnaden för att behålla piloterna är en bråkdel av dessa miljarder. Det är inte längre rimligt att Försvarsmaktens piloter ska ha långt sämre villkor och lön än andra stridspiloter i Norden eller piloter i Sveriges andra myndigheter.

Sverige är på väg in i Nato. Försvarsmakten är på väg mot en budget på 2 procent av BNP. Försvarsmakten måste inse att man inte kan leva kvar i tiden med nedläggningar och budgetnedskärningar som dagens chefer är uppväxta med. Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. Piloterna är redan för få och för att bredda perspektivet av krisen så fyller inte ens Försvarsmakten sina utbildningsomgångar till pilot längre. Behålla-perspektivet har aldrig varit lika viktigt som nu.

» Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. «

Försvarsmakten måste släppa prestigen och inse att en arbetstagare måste ha en rimlig kompensation för sitt arbete för att stanna kvar. Annars är det nu tydligt att det finns andra karriärer med större attraktionskraft.

Till sist, några sammanfattande råd:

  • Lyssna på er personal som är er viktigaste resurs.
  • Bryt tankesättet kring nedskärning. Vi är under tillväxt.
  • Våga låta arbetskraft kosta för att behålla vårt annars förträffliga flygvapen.

Debattartikel skriven av Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas Intresseorganisation (FPI). En kårsektion tillhörande Officersförbundet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens forskningsbudget har mer än fördubblats på bara några år och nu ökar sam­­arbetet med civila lärosäten för att stärka kunskaps­utvecklingen ytterligare. Överstelöjtnant David Bergman, själv disputerad officer, är forskningschef i Försvarsmakten sedan den 1 september 2025.

    Linda Sundgren
    David Bergman
    Forskningssamarbetet med civila universitet och högskolor ökar, berättar David Bergman.

    Foto: Filip Erlind

    Hur har det första året som forskningschef varit?

    – Jättespännande. Hög belastning. Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar. Generalläkarens forskningsmänniskor vill prata om dammpartiklar i lungor efter prolongerad ökenexponering, Undsäk och kryptologerna vill prata kvantsäkra kryptosystem och rymdgänget vill prata om friktionskoefficient vid atmosfäriskt återinträde. Det är extremt många roliga och intressanta områden, men det är mycket att sätta sig in i för att kunna prata vältaligt om dem.

    Förutsätts du själv ha koll på alla olika forskningsområden?

    – Nej, det kan jag ju inte men jag är jättestolt över att ha extremt kompetenta människor som jag arbetar med. Under mig finns 25 Fot-områden, alltså forsknings- och teknikutvecklingsområden, som är funktionellt indelade. Vi har såklart marksystem, flygsystem, marinsystem, rymdsystem och cybersystem. Sedan har vi också Undsäk som ligger under Must. Vi har försvarsmedicin som sköts av generalläkaren och CBRN som sköts av skyddscentrum och så vidare. För varje område finns en utsedd ordförande, men jag jobbar nära dem och vi har regelbundna avstämningar. Min uppgift som forskningschef är att ansvara för den kunskapsbyggande delen av forskning och utveckling. Forskningschefen är också ansvarig för doktorander och disputerade i myndigheten.

    Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar.

    Genom åren har det riktats en del kritik mot Försvarsmakten för bristande förmåga att ta hand om disputerade officerares kompetens. Hur tycker du att Försvarsmakten sköter den uppgiften?

    – Vi har historiskt inte varit bra på det här, och ironiskt nog har det som jag klagat på i alla år nu blivit mitt problem att lösa. 1993 inrättades ÖB:s doktorandprogram. Ambitionen var god, men det fanns inte någon riktig styrning och ibland hamnade forskningen väl långt ifrån den militära kontexten. Man visste heller inte vad man skulle ha disputerade officerare till. Sedan har vi haft doktorandprogram på Försvarshögskolan ett tag, men världen är större än FHS. Nu är vi ändå ett drygt 50-tal officerare med forskarutbildning i organisationen och försvarsgrenarna har sina egna disputerade forskningschefer, även om den befattningen i armén just nu är vakant. Vi befolkar organisationen och äger den, en befattning i taget. Jag är inte på något sätt nöjd, men jag är oerhört stolt över att vi är så många som vi ändå är.

    Du är själv disputerad officer och doktorerade 2021 inom området stresspsykologi. Vad betyder det för den befattning du har idag?

    – Du måste vara forskare för att kunna leda andra forskare. Det är extremt många områden att sätta sig in i snabbt och det kräver att du har förståelse för hur det akademiska systemet fungerar. Jag blir också ofta rådgivande och det dyker hela tiden upp frågor om vad vetenskapen säger om ditt eller datt. Många gånger har vi bra forskning och då kan jag ge ett faktaunderlag som bygger på vetenskap och inte så mycket på känslor. Man behöver också ha en förståelse för hur den akademiska friheten fungerar kontra den ibland nödvändiga sekretessen. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag kan prata både militäriska och akademiska. Å ena sidan måste jag vara en erfaren officer för att kunna förklara för ett civilt lärosäte vad som är relevant ur ett militärt perspektiv. Å andra sidan måste jag vara en meriterad forskare och förstå etikprövningsansökan och friheten att ingå publiceringar för att kunna föra samtal med Vetenskapsrådet om ansvarsfull internationalisering.

    Och ansvarsfull internationalisering, vad innebär det?

    – Civila lärosäten bygger alltid på öppenhet. Det är så vi bygger kunskap och transparens. Vi ska kunna granska och kritisera det som publiceras för att utvecklas framåt, och det bygger på den villkorslösa öppenheten. Men det fungerar bara så länge alla länder respekterar öppenheten och inte utnyttjar den ensidigt för sin egen förmågeutveckling. Det här har lärosätena nu börjat upptäcka och det är det som kallas ansvarsfull internationalisering. Dela med dig så mycket som möjligt, men dela inte med dig av alla dina forskningsrön till exempelvis Kina gratis. Annars finns risken att vi bygger ett annat lands förmågeutveckling med våra forskningsresurser. Inom Försvarsmakten är det inget konstigt att hantera sekretess, men för den civila forskningsvärlden går det stick i stäv med deras principer. Vetenskapsrådet gav förra året ut riktlinjer för ansvarsfull internationalisering. Nu har de fått i uppdrag av regeringen att titta på om det finns särskilda tekniker som vi bör skydda genom lag. Jag tror att det är bra. En fullständig sekretess hade varit katastrofal. Vi måste sprida kunskapen för att bygga trovärdighet, men en viss kontroll kan vara nödvändig.

    David Bergman

    Den öppenhet som allmänt råder inom forskning måste hanteras med viss försiktighet i den militära kontexten, menar David Bergman.

    Foto: Filip Erlind

    Hur står sig den svenska försvarsforskningen i en internationell jämförelse?

    – Vi står oss bra i Sverige och vi har en historik på området. Efter andra världskriget upptäckte vi att vi behövde försvarsforskning och började bygga upp dåvarande FOA (Försvarets forskningsanstalt, red. anm), Militärpsykologiska institutet och Flygtekniska försöksanstalten. Det lade grunden för FOI och FMV som kom sedan, och på nittiotalet började vi forskningsstyra dem mer och tala om vilka områden som vi ville ha beforskade. Nu är vi på väg in i tredje generationens forskning där vi börjar utveckla förband som kan utveckla själva och vi ser också en större innovationskraft nere på förbanden. Samtidigt är de 80 år av kunskapsuppbyggnad som FOI bidragit med och den organisatoriska kunskap som kommer därifrån är oersättlig. Många andra länder saknar försvarsforskningsmyndigheter. De är helt beroende av civila lärosäten för sin utveckling och då spelar det ingen roll hur mycket pengar du slänger på dem, de kommer ändå inte kunna komma fram med den kunskap som vi har tillgång till. Vi ligger konsekvent på topp tio i världen på Akademiskt frihetsindex och på Innovationsindex, vilket är väldigt bra. Vi saknar inte problem, men vi har alla förutsättningar att lösa dem.

    Hur stor är Försvarsmaktens forskningsbudget?

    – Vi har 1,5 miljarder i år och vi går mot 2 miljarder de kommande åren. Det kan jämföras med de 600 miljoner som vi var nere på under svältåren på den eviga fredens tid. Då var det nätt och jämnt att vi kunde hålla FOI levande och få inser nog hur nära det var att Rysslandsforskningen helt lades ner. Men vi lyckades hålla liv i den mest kritiska kompetensen, och det är guld värt idag. Att bygga upp den sortens kompetens tar en halv livstid och sedan har du en halv livstid att nyttja den. Nu kan vi istället vidmakthålla och fortsätta låta våra försvarsmyndigheter göra det de är bra på.

    Från vilka institutioner beställer Försvarsmakten sin forskning?

    – Huvuddelen av forskningen beställs från våra försvarsmyndigheter: Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk. Men vi vänder oss allt oftare till civila lärosäten inom de områden där de är experter. Exempelvis har vi styrt om försvarsmedicin mot Karolinska institutet, eftersom det är det bästa medicinska universitetet i Sverige. Visserligen har FHS kvar några delar av försvarsmedicin hos sig, men då handlar det om hur du arbetar med sjukvårdsresurserna, inte om själva kirurgin. Igår hade jag toppmöte med företrädare för Chalmers om nästa generations 3D-printing, alltså additiv tillverkning, där de är ledande. Men det här innebär inte att våra försvarsforskningsmyndigheter kommer att få minskade forskningsanslag, det handlar om en breddning.

    Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

    Forskning handlar ju om att bygga kunskap och utveckling framåt. Vad ser du för behov av forskning kopplat till försvaret de kommande åren? 

    – Kvantteknik kommer, alltså nästa generations datorer. När vi får kvantdatorer som kan börja tänka själva, har vi då kvantsäkra kryptosystem som klarar av det hotet eller behöver vi designa om dem? Likaså sensorsystem. När vi får kvantsensorer, hur kommer det att påverka det skydd vi har? Bioteknik är en annan sak. Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

    David Bergman

    David Bergman är disputerad officer och har doktorerat inom området stresspsykologi.

    Foto: Filip Erlind

    Ur arkivet: