Senast publicerat
Senast publicerat:

Slutreplik från Röda korset: Frågan är hur moderna dagens truppminor egentligen är

"Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

Liknande läsning:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det ska krävas mer än att bara ta sig igenom Officersprogrammet. Utbildningen måste utmana kadetterna och ge den nyutnämnde officeren något att verkligen vara stolt över, skriver Erik Windfäll.

    Redaktionen
    Erik Windfäll

    Jag är stolt över att studera till officer på Militärhögskolan Karlberg, men jag skulle vilja vara stoltare över min utbildning.

    Jag sökte till officer för att utmana mig själv och utvecklas som person men jag ska inte sticka under stol med att jag skulle önska mer av den teoretiska utbildningen på Officersprogrammet. En vanlig studievecka under årskurs ett kan se ut så här: Ett par frivilliga föreläsningar, två förmiddagar med fys, en frivillig engelska lektion, en dag med bara självstudier och ett seminarium. Det innebär ungefär sju schemalagda studietimmar i veckan. Resten av tiden kallas för självstudietid. I vintras hade vi dessutom två veckor helt utan lektioner. Försvarshögskolan räknar med att vi fyller dem själva.

    Det är så klart mitt eget ansvar att studera och nå de krav som ställs på mig för att bli en riktigt bra officer och kunna leda trupp i strid. Men för att kunna göra det så skulle jag önska mer av officersutbildningen. Den akademiska delen av utbildningen skulle kunna utvecklas mycket. Jag upplever att utbildningen är betydligt mindre krävande än på de flesta andra kandidatprogram, och att det ibland är väldigt otydligt vad vi förväntas lära oss.

    Det finns såklart delar i utbildningen som är riktigt bra och givande. Själv lärde jag mig mycket under min UGL-kurs. Sedan finns det andra delar som med mindre justeringar kan bli mycket bättre. Under vår första taktikkurs hade vi ett slutmoment där teorin skulle omsättas i något konkret. Det var ett av de få tillfällen då vi faktiskt skulle öva taktiskt tänkande. Tyvärr gick majoriteten av tiden åt till att förstå hur datorsimuleringen fungerade och hur man styrde den. Vi fick inte möjlighet att se om våra kunskaper faktiskt höll. Där finns en stor möjlighet till förbättring.

    Kadetterna är utvalda dels genom sin värnplikt och dels genom uttagningen till Officersprogrammet. De är målmedvetna, ambitiösa och stolta över sitt yrkesval och förtjänar en utbildning i världsklass både för sin egen och landets säkerhet. Jag anser inte att vi gynnas av en utbildning där det är svårt att misslyckas och där man kan ta sig igenom utbildningen utan att nå sin fulla kapacitet. Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Det finns en anledning till att jägarna är stolta över sin jägarbåge. Den symboliserar något som var utmanande och formande. Något som krävde mer än att bara dyka upp och hålla sig kvar. Min dröm är att varje nyutnämnd fänrik ska kunna känna samma sak inför sin stjärna. Att den ska stå för en utbildning som verkligen har format dem och som de är stolta över. Jag vill inte bara klara Officersprogrammet. Jag vill känna att det har krävt något av mig. Att det har tvingat mig att bli vassare på krigsvetenskap, taktik och strategi. Ju sämre säkerhetsläge, desto viktigare blir det att utbildningen faktiskt formar oss till de officerare Sverige behöver.

    Officersyrket kräver skärpa och förmåga att prestera under press. Då bör utbildningen också göra det.

    Ur arkivet: