Senast publicerat
Senast publicerat:

”De vita manschetternas tidevarv – men är vi redo att leda i krigstid?”

Officer som för närvarande studerar på Högre officersprogrammet.
"När systemet regelmässigt sorterar bort officerare med bevisad kompetens och erfarenhet måste vi ifrågasätta om våra urvalskriterier verkligen identifierar de ledare vi behöver i krig", skriver insändarskribenten.

Foto: Mikkel Örstedholm/FHS.

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi lever i en tid präglad av oro, med krig i Europa och en förändrad världsordning. Det ställer kravet på ledarskapet i annat ljus, både inom Försvarsmakten och i samhället i stort. Sverige har dessutom övergett den tidigare förespråkade neutralitetspolitiken och är nu medlem i Nato, en förändring som ställer ännu högre krav på vårt ledarskap och vår förmåga att samverka internationellt.

Min egen erfarenhet av ledarskap grundar sig i många år inom Försvarsmakten, både på taktisk försvarsgrensstab samt den operativa nivån på operationsledningen. Jag har också verkat inom förbandsverksamheten med cirka 15 års tjänstgöring samt haft chefsroller utanför det militära, bland annat som mellanchef på ett internationellt företag utomlands samt i chefsposition på Försvarets Materielverk (FMV).

Utifrån dessa erfarenheter menar jag att vi måste omvärdera eller återta hur vi ser på ledarskap. Försvarsmakten står inför ett skifte, från förvaltning till operativ effekt. Det är inte en enkel omställning, och den kräver chefer som vågar kliva fram, ta ansvar och smutsa ned manschetterna när det behövs.

Denna reflektion bygger på mina personliga erfarenheter och observationer. Jag gör inte anspråk på att representera hela organisationen, men hoppas att mina iakttagelser kan bidra till en viktig diskussion om hur vi förbereder Försvarsmakten för framtidens utmaningar.

Överbefälhavaren har varit tydlig: vi ska ha fokus på krigsförbanden och operativ effekt. Det kräver att vi väljer rätt chefer. Men är Försvarsmakten verkligen rustad för den uppgiften med dagens urvalsprocess? Jag är tveksam.

Vi underkänner oss själva

Vi prövas och testas gång på gång i olika tjänster och nivåer, trots det räcker det inte. Under mina år inom Försvarsmakten har jag bevittnat hur erfarna kollegor sorteras bort i urvalsprocesser. Exempel jag känner till inkluderar officerare (OF 4) med 20 års tjänst och masterexamen som fallit på kognitivt test eller felsteg tidigt i karriären som lett till disciplinära anmärkningar. Även om jag inte har tillgång till statistik över hela organisationen, tyder min erfarenhet på att systemet riskerar att förlora värdefull kompetens. Det är inte alltid tydligt varför, då urvalsprocessen är omgärdad av sekretess.

Men mönstret är tydligt: kollegor med 20 års tjänst, goda vitsord, hög säkerhetsklass och akademiska meriter upp till masterexamen faller på målsnöret. Det väcker frågor om hur rätt vi träffar i våra urval. Vad är det egentligen vi söker – och vad är vi villiga att förlora på vägen?

Om vi inte vågar leda i fredstid – hur ska vi kunna göra det i krig?

Rädsla för att sticka ut – och för att inte få göra karriär

I mina chefsroller har jag noterat en tendens hos medarbetare inom Försvarsmakten att undvika initiativtagande och ett framåtlutat ledarskap. Under min tid har jag exempelvis upplevt situationer där beslut fördröjdes eftersom ingen ville ta ansvar för potentiella konsekvenser. Detta är naturligtvis inte fallet för alla, men mönstret är tillräckligt tydligt för att vara oroande: Hellre ett resonemang utan riktning och som stryker medhårs än att ta initiativ och därmed sticka ut hakan. Uttrycket ”älskad av alla, respekterad av ingen” känns tyvärr relevant. Och det är oroande. För om vi inte vågar leda i fredstid – hur ska vi kunna göra det i krig?

Med det sagt har jag även flera positiva erfarenheter av ledarskapet i Försvarsmakten. Det mest nutida är från min tid på Operationsledningen där beredning av ärenden i det operativa spåret genomfördes av kollegor, både civila och militära där det uppmanades att tala fritt och bidra. I den miljön kunde yngre kollegor emellanåt komma med idéer som vi äldre aldrig tänkt på. Det var friskt, öppet och operativt fokuserat.

Det är viktigt att understryka att Försvarsmakten också har många skickliga ledare som vågar ta ansvar och fatta svåra beslut. Problemet är inte att alla är rädda för ansvar, utan att systemet ibland gynnar den som undviker osäkerheter framför den som tar initiativ. Vi behöver skapa strukturer som premierar mod och initiativtagande, inte bara regelföljsamhet.

Pressade skjortor och rätt svar räcker inte

Trots detta ser jag tecken på att många yngre officerare, även de som går Högre officersprogrammet faller i samma fälla som sina föregångare. De fokuserar mer på att se rätt ut och säga rätt saker än att ta ansvar för verksamheten. Det är helt enkelt inte värt att tala ut, av med rädsla för att bli stämplad som besvärlig eller för frispråkig.

Det finns även här undantag; en kollega ska under sin urvalsintervju svarat följande på frågan ”backar du aldrig?” att: ”Visst gör jag det, när jag tar sats”. Högmod? Kanske. Framåtanda? Definitivt! En sådan attityd behöver vi mer av.

Att bryta över 30 års tradition av förvaltning där det har premierats att underskrida budget och vara följsam kräver chefer som vågar kavla upp ärmarna och de vita manschetterna och ta tag i verkligheten. Vi måste våga leda i skarpt läge.

Lärdomar från historien – och nutiden

Det finns gott om exempel på vad som händer när ingen vågar tala klarspråk. Regalskeppet Vasa sjönk delvis för att krängningsproven ignorerades, eller inte vågade framföras. Churchill kallades krigshetsare – men fick rätt både om Hitler och om järnridån. Chesty Puller, en legendarisk amerikansk marinkårs general ska ha sagt: ”Take me to the brig – that’s where the real Marines are”.

Självklart förordar jag inte att vi ska bemanna Försvarsmakten med brottslingar. Men vi måste ställa oss frågan: Vilken typ av ledare formar vi – krigare eller karriärister? Jag har förhoppningen att vi ska forma krigare som kan ta på sig manschetten när det krävs – och kavla upp den när det behövs.

Framtidens ledare måste väljas utifrån kompetens, erfarenhet och förmåga att kunna fatta självständiga beslut.

Kriget i Ukraina visar med all tydlighet att våld, friktion och kaos är vardag i väpnad strid. Det måste vi förbereda oss på. Officerare måste kunna fatta beslut under stress, ta ansvar och vara mentalt och fysiskt rustade.

Slutsats – vi måste våga göra jobbet

Jag inser att jag själv är en produkt av systemet. Jag studerar just nu på Högre officersprogrammet, och jag har erfarenhet av chefstjänster både inom Försvarsmakten och den privata sektorn. Men just därför vill jag dela med mig av mina iakttagelser.

Att rekrytera till ledarskapspositioner kan inte bygga på att någon uppfattas som politiskt korrekt eller alltid håller med, framtidens ledare måste väljas utifrån kompetens, erfarenhet, integritet och förmåga att kunna fatta självständiga beslut. Allt för ofta får jag känslan av att det är viktigare att vara bäste bror än kompetent.

När systemet regelmässigt sorterar bort officerare med bevisad kompetens och erfarenhet måste vi ifrågasätta om våra urvalskriterier verkligen identifierar de ledare vi behöver i krig. Frågan är inte om dessa officerare är perfekta, utan om de alternativ vi väljer i stället är bättre rustade för den verklighet vi kan ställas inför.

Vi har ett tungt ansvar. Försvarsmaktens huvuduppgift är försvar och väpnad strid och sedan en tid tillbaka som partner inom Nato Det måste genomsyra hela myndigheten – på samtliga nivåer.

Diskussionen om ledarskap i Försvarsmakten är för viktig för att lämnas åt slumpen. Vi måste våga ha den öppet och ärligt – för Sveriges säkerhets skull. Genom att forma modiga, självständiga chefer idag kan vi säkerställa att Försvarsmakten står redo att möta morgondagens prövningar.

Vi kan bättre.

Officer som för närvarande studerar på Högre officersprogrammet.

Värnpliktiga är kraftigt överrepresenterade i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik, och bland kvinnliga rekryter syns även en viss skadeökning. Samtidigt har myndigheten inte lyckats lösa problemen med rapportering och analysering av arbetsskador som uppstod när avvikelserapporteringen fördes över till Prio för tio år sedan.

Linda Sundgren
Värnpliktiga soldater med packning och kamouflage på led under en fältvecka.
Värnpliktiga står för majoriteten av arbetsskadeanmälningarna i Försvarsmakten. Bland kvinnliga rekryter syns dessutom fler stressfrakturer än tidigare, visar årets arbetsskaderapport.

Foto: Anders Wiklund/TT

År 2025 inkom 3 257 anmälningar om arbetsskada till Försvarsmakten. Enligt generalläkaravdelningen vid Försvarsstabens stödenhet som sammanställer skadestatistiken brukar det vara en eftersläpning i rapporteringen på runt 500 ärenden. Om det stämmer även i år kommer det totala antalet rapporter att hamna på cirka 3 700, vilket är i nivå med året innan. Det som sticker ut i resultaten är den stora mängden skador bland värnpliktiga. De står för drygt 60 procent av alla anmälningar, trots att de bara utgör tio procent av de tjänstgörande.

– Jag tror att det beror på att vi är väldigt duktiga på att rapportera allt när det handlar om värnpliktiga. Både riktigt allvarliga skador, men också sådana som rapporteras i förebyggande syfte. Det kan bero på att man kan få ersättning från Kammarkollegiet för skador man ådragit sig under värnplikten. Däremot betalas det inte ut mer från Kammarkollegiet idag jämfört med tidigare, säger Försvarsmaktens generalläkare Claes Ivgren.

Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga.

Andelen arbetsskador bland värnpliktiga har varit relativt konstant de senaste åren. En liten ökning syns dock bland kvinnor som stod för en något större andel av skadorna jämfört med året innan.

– Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga. Det handlar om stressfrakturer, alltså skador som uppstår för att man burit eller belastat kroppen på ett sätt över tid som kroppen inte kunnat hantera fysiologiskt. Det har uppstått förändringar i benvävnaden och i vissa fall spontana frakturer, alltså att ett ben har gått av, säger Claes Ivgren.

20180118_Bezmah01_Porträtt_Claes_Ivgren_044

Claes Ivgren

Försvarsmaktens generalläkare

Utöver det totala antalet skador i Försvarsmakten ger årets arbetsskaderapport ytterst knapphändig information om skadeläget bland anställda i myndigheten. År 2015 överfördes Försvarsmaktens arbetsskaderapportering till stödsystem Prio och sedan dess har det varit problem med underrapportering, felaktigt kodade skador och analyser. Årets rapport var flera månader försenad och innehåller minimalt med information. Varken skadetyp, var eller i vilka sammanhang som skadorna inträffar eller den drabbades befattning, grad eller ålder redovisas.

– Huvuddelen av underlaget är ackumulerat på ett sätt som gör att jag inte känner mig absolut trygg med att vi inte har fått in allt det som har hänt. Vi vet att vi har alla allvarliga fall, för där har vi Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans underlag. Men jag är inte säker på att vi täcker en helhet, säger Claes Ivgren.

Nu är det tio år sedan Försvarsmakten presenterade en fullständig arbetsskaderapport. Hur ser du på det?

– Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på, som är enkelt att hantera och där vi med stor noggrannhet kan följa utvecklingen i organisationen. När verksamheten accelererat som den gjort de senaste åren och vi växer så fort som vi gör är det jätteviktigt att kunna följa skadeutfallet, säger Claes Ivgren.

Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på.

Arbetsskaderapporterna ska ligga till grund för det skadeförebyggande arbetet i myndigheten. Om arbetsgivaren inte vet hur skadeläget ser ut är det svårt att vidta rätt åtgärder och att mäta effekten av det som görs.

– Om vi hade haft en väldigt stringent rapportering hade vi kunnat komma med förslag som syftar till att ändra på verksamhet som vi ser genererar skador. Men det förutsätter att rapporten är detaljerad och noggrann och att vi känner trygghet med att vi har allting med i rapporteringen. Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet, säger Claes Ivgren.

Tidigare följdes skadeutvecklingen inom vissa områden särskilt noga på grund av den stora risken för skador. Ett sådant fokusområde var hörselskador, men inte heller de finns med i årets rapport.

– Vad gäller hörselskador finns det säkert ett bra underlag bland årets anmälningar, men den kompetens som tidigare hanterade de rapporterna har slutat i Försvarsmakten. Det är alltså brist på kompetens som lett till att vi inte har genomfört någon djupare analys av det skadeområdet. Jag vet att man håller på att rekrytera en ny arbetsmiljöingenjör vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg, men tjänsten är inte tillsatt ännu, säger Claes Ivgren.

Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet.

Enligt Claes Ivgren arbetar Försvarsmakten vidare med att försöka komma tillrätta med arbetsskaderapporteringen:

– Det har ju varit känt länge att Prios avvikelsesystem fungerar sisådär. Vissa är jätteduktiga på att rapportera, andra tycker att det är för trassligt. Ett förbättringsarbete pågår och jag tror att det snart ska vara slutfört, men det är inte vi utan Försvarsstabens stödenhet som ansvarar för det.

Claes Ivgren säger att han skulle vilja ta arbetsskadearbetet ett steg längre. Hans förslag är att all personal i myndigheten ska få tillgång till Försvarshälsan:

– Om personalen går till Försvarshälsan när något inträffar och får sin skada bedömd och journalförd i Försvarsmakten, skulle vi få ett bättre grepp om det fysiska och psykiska måendet. Vi skulle dessutom få ett bättre underlag för arbetsskaderapporten. Det är något jag arbetar för, men inte nått hela vägen fram med ännu.

Utöver de arbetsskador som redovisas i Försvarsmaktens arbetsskaderapport finns ett antal svåra arbetsskador och allvarliga tillbud som anmäls direkt till Arbetsmiljöverket och som inte ingår i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik. År 2025 var det 129 fall, varav två dödsfall. Det var 29 ärenden fler än året innan.

Ur arkivet: