Senast publicerat

Senast publicerat:

Försvarsmaktens utbildningschef: ”Vi erbjuder alla sökande som är behöriga en plats”

I dagarna skickar Försvarsmakten ut antagningsbesked ut till de som har sökt plats på höstens specialist- och reservofficersutbildningar. Drygt 900 sökande ur det första sökfönstret som är behöriga kommer att antas i en första omgång, berättar generalmajor Michael Cherinet, Försvarsmaktens utbildningschef.

Josefine Owetz

2024-05-09

Den kommande veckan kommer de första sökande till höstens specialist- och reservofficersutbildningarna att få sina antagningsbesked från Försvarsmakten. Totalt har cirka 1 850 personer sökt utbildningarna, vilket är rekordmånga sökande.

– Det är bra eftersom vi har stora behov av officerare. Vi behöver bli fler och vi vill därför anta alla sökande som är behöriga. Vi skickar nu ut drygt 900 antagningsbesked till de olika utbildningarna, säger generalmajor Michael Cherinet, Försvarsmaktens utbildningschef.

Av de 900 som nu antas till höstens utbildningsstarter hoppas Cherinet att runt 650 personer kommer att påbörja specialistofficersutbildningen, SOU, och att 100 personer påbörjar reservofficersutbildningen, ROU, och reservspecialistofficersutbildningen, RSOU.

Till detta kommer runt 50 ytterligare sökande från det andra antagningsfönstret som fortfarande är kvar i processen. De kommer att få sina antagningsbesked i början av juli.

För att möjliggöra utökning av utbildningsplatser har ett uppdrag gått ut till försvarsgrenarna och stridskrafterna samt Militärhögskolan Karlberg och Militärhögskolan Halmstad att inkomma med en bedömning av hur utbildningskapaciteten ser ut.

Alla försvarsgrenar och stridskrafter har klivit fram och tagit ett stort ansvar i att ställa utbildningsplatser till förfogande och det ligger till grund för beslutet att anta alla.

– Alla försvarsgrenar och stridskrafter har klivit fram och tagit ett stort ansvar i att ställa utbildningsplatser till förfogande och det ligger till grund för beslutet att anta alla. Vi kommer absolut att vara nära maxkapaciteten på flera av utbildningarna, ha ett fåtal reserver på en av de minsta utbildningarna, samtidigt så kommer det att finnas tomma platser på Försvarsmaktens tekniska skola. Vi behöver verkligen fler tekniker men vi styr ju inte vilken inriktning som de söker, säger Michael Cherinet.

Han understryker att det innebär vissa utmaningar att utöka utbildningsvolymerna.
– Det gäller att vi säkerställer att vi klarar av att erbjuda en god utbildning med rätt kvalitet och att vi kan ta emot dem i Försvarsmakten på ett bra sätt. För vi har jättestora behov av officerare och behöver många nya kollegor.

Liknande läsning:

Hur tolkar du orsakerna till det stora sökintresset?

– Omvärldsläget spelar stor roll. Många vill vara med och ta ansvar för Sveriges säkerhet. Bästa rekryteringsmotorerna är de föredömen och förebilder som finns på de förband som har värnpliktsutbildning, i form av plutonchefer och instruktörer, säger Michael Cherinet.

Försvarshögskolan har också fattat beslut om att alla sökande som är behöriga kommer att erbjudas en plats på Officersprogrammet i höst.

– Prognosen visar att ungefär 600 personer i år blir behöriga och antas till programmet efter de granskningar, tester och intervjuer som fortfarande pågår. Som mest har vi antagit 452 personer, och det var förra året. Men då ska man ha i åtanke att alla inte tackar ja till sin plats. Historiskt är det ungefär hälften som tackar ja. Jag hoppas och tror att den siffran i år ökar och att vi kommer få se över 300 nya kadetter på gårdsplanen utanför Karlberg i augusti, säger generalmajor Anders Callert, vicerektor på Försvarshögskolan i en artikel.

Flera av våra utbildningar kommer i höst att ha fler studerande än vad de haft tidigare. Men vi vet först om ungefär om en månad hur många som tackar ja.

Bland de sökande till specialistofficersutbildningen finns flera sökande som också har sökt till Officersprogrammet.

– Det finns ett antal som sökt båda utbildningarna. I våra bedömningar kring hur de antagna brukar välja så landar vi på att lite fler än 300 personer börjar på OP och cirka 650 personer på SOU, säger Michael Cherinet.

Förra hösten påbörjade runt 420 personer specialistofficersutbildningen. I början av juni vet Försvarsmakten hur många som tackat ja till sin plats på SOU, ROU och RSOU.

– Flera av våra utbildningar kommer i höst att ha fler studerande än vad de haft tidigare. Men vi vet först om ungefär om en månad hur många som tackar ja. En viktig uppgift för oss nu är att hålla kontakten med de sökande och hålla i gång intresset. Det kommer vi arbeta aktivt med här framöver med hjälp av förbanden.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Utbildning

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Debatt /

Tystnadskultur

”Den farliga tystnaden – om organisatorisk narcissism, svart lojalitet och tystnadskultur”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Analys /

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Aktuellt /

Värnplikt

Barn till högutbildade får göra värnplikt oftare än barn till lågutbildade

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten