Sök
Stäng denna sökruta.

”Hur många av mina kadettkollegor är kvar om tio år?”

Erik Frisk, ordförande för Officersförbundets studentråd
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Att vara kadett är att vara tudelad. Å ena sidan läser man en fantastisk utbildning med förmåner civila studenter bara kan drömma om, på väg ut till en ivrigt välkomnande organisation som för första gången på många årtionden ska rusta upp. Man kan knappt gå på en föreläsning given av en äldre officer utan att få höra hur gärna de hade velat vara i våra kläder i dag, upprymda över bara tanken på att få tillbringa sitt arbetsliv i en myndighet som sväller snarare än svälter.

Å andra sidan finns dock en oro för hur Försvarsmakten som arbetsplats faktisk kommer att må när tiden på skolan är över. Oro för om lönen kommer att motsvara arbetet. Oro för arbetsbördan och utbrändhet. Oro för att se verksamheten och arbetsuppgifterna som man älskar blekna till ångestfyllda bördor.

Missförstå mig rätt: min generation kadetter är inga ångestfyllda lipsillar. Inte heller är vi bortskämda studenter som inte förstår hur bra vi har det på våra statligt finansierade utbildningar. Som kadett på Militärhögskolan Karlberg är jag visserligen gravt tendensiös, men jag vågar påstå att dagens kadetter är en sällan skådad samling av ambition, driv och förändringsvilja.

I skrivande stund har överbefälhavare Micael Bydén nyligen besökt kadetterna på Karlberg, där just frågor om personalförsörjning, löner och upprustning haglade över generalen. Officersförbundets studentråds återkommande besök hos makthavare i riksdagen och försvarsdepartementet de senaste åren, bidrog i maj till att ersättningen för officersaspiranter höjdes. När grundlöneavdraget för kadetter med särskilda förmåner höjdes som en konsekvens av detta, samlades blivande specialistofficerare från landets många skolor i ett öppet brev i denna tidning till försvar för sina rättigheter. Kadetternas vilja att jobba för förbättring, den är alltså enorm.

I mångt och mycket blir man ju trots allt militär åtminstone delvis på grund av ett kall och en vilja att göra skillnad.

Alla kadetter vill nämligen, precis som jag, inget hellre än att komma ut i verksamheten och börja jobba. I mångt och mycket blir man ju trots allt militär åtminstone delvis på grund av ett kall och en vilja att göra skillnad. Har man dessutom påbörjat en officersutbildning har man uppenbarligen upplevt någonting som lockat en till att, i en lång tid framöver, jobba med den yttersta delen av våldstrappan för rikets försvar. Plikttrogenheten hos dagens kadetter, den är det alltså inget fel på.

Men, det finns ju många sätt att tjäna sitt land. För viljan och plikttrogenheten till trots har många en plan B. I sig är det ju inte konstigt, en militär karriär var kanske inte högst upp på listan över gymnasietidens framtidsplaner. Det finns också en utbredd medvetenhet om att de ledarskapsförmågor en officersutbildning medför är vida eftertraktade på den civila arbetsmarknaden.

Just de tankarna verkar återkommande förminskas i myndighetens personalpolitik. Försvarsmakten existerar inte i ett vakuum, utan tävlar om personal precis som alla andra arbetsgivare gör. För vad säger det egentligen när myndigheten för militärt försvar inte är den arbetsgivare som i lönesättningen värderar militär kompetens högst?

Rikets försvar är för viktigt för att begränsas av oambitiös personalpolitik. När polisen, sjukvården och skolorna möttes av enorma utmaningar och brist på personal skedde riktade lönesatsningar för att utbudet skulle möta efterfrågan. Kanske är det dags för samma sak för officerare? Oavsett väg måste stora åtgärder vidtas för att Försvarsmakten ska rekrytera och behålla personal.

För om rätt åtgärder inte vidtas, då har jag personligen bara en oro kvar: Hur många av mina kadettkollegor kommer att vara kvar i Försvarsmakten om tio år?

Dela artikel:
Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Senast publicerat
    Ur arkivet