Senast publicerat
Senast publicerat:

Ny forskning visar militära identitetens påverkan på hälsan

Den militära identiteten hos den som tjänstgjort i Försvarsmakten är ofta stark och djupt rotad i självbilden. I militära sammanhang är den mestadels en tillgång, men den kan också skapa friktioner och bidra till psykisk ohälsa. Det visar en pågående studie om militära identiteter vid Umeå universitet.

Linda Sundgren
Bezav Mahmod/Försvarsmakten

Forskaren, prästen och före detta yrkesofficeren Jan Grimell påbörjade sitt doktorandprojekt ”Reconsidering the uniform”, 2013. Då intervjuade han 19 yrkesofficerare, soldater och sjömän som alla gjort utlandstjänst, men som av olika anledningar valt att lämna Försvarsmakten. Resultaten visade att de intervjuade var starkt präglade av tiden i Försvarsmakten och hade en tydlig militär identitet. Nu, tio år senare, har Jan Grimell återvänt till samma intervjupersoner för att undersöka hur deras identiteter och relation till Försvarsmakten ser ut i dag. Analyserna av intervjuerna är inte klara ännu, men han ser redan nu tydliga trender i materialet.

– Förra gången jag pratade med dem var de på väg bort från Försvarsmakten och ut i det civila. Nu har majoriteten av dem börjat närma sig det militära igen, även om få har gått tillbaka till Försvarsmakten. Det är den ena trenden. Den andra är en ökad förekomst av psykisk ohälsa jämfört med tidigare intervjuomgång.

» Militär erfarenhet upplevs som en kompetens av samhället, det var inte fallet 2013, vilket i sin tur aktualiserar militär identitet på ett nytt sätt. «

Hittills är 15 personer intervjuade i den pågående studien och ytterligare en intervju är inplanerad. Några av deltagarna har hunnit gå i pension, men majoriteten är i åldrarna 35–45 och befinner sig mitt i yrkeslivet. Fyra av dem är återanställda i Försvarsmakten. Några arbetar civilt, men har uppdrag som exempelvis reservofficerare eller instruktörer vid sidan av.

– Nytt för den här intervjuomgången är att de vill använda sin militära identitet. De vill göra något betydelsefullt och bidra till något viktigt. I det civila sätts ofta jaget före laget medan det i det militära alltid är tvärt om samtidigt som verksamheten i det civila inte alltid upplevs som samhällsviktig. säger Jan Grimell och fortsätter:

– Detta ska analyseras djupare, men Ukrainakriget kan samspela. Exempelvis har samhällsandan radikalt förändrats och totalförsvaret rustas upp. Militär erfarenhet upplevs som en kompetens av samhället, det var inte fallet 2013, vilket i sin tur aktualiserar militär identitet på ett nytt sätt.

Liknande läsning:

Men trots detta är det bara en handfull som tagit klivet fullt ut med en anställning i Försvarsmakten.

– Man vill vara nära det militära och jobba med exempelvis försvars-, säkerhets- och beredskapsfrågor. Samtidigt vet man vad det kostar att vara anställd i Försvarsmakten i form av exempelvis mycket frånvaro hemifrån. Civila arbetsgivare har i regel ett annat arbetsmiljötänk också och andra löner förstås, säger Jan Grimell.

Jan Grimell, 2023
Jan Grimell, forskare Umeå universitet.

När Jan Grimell följde intervjupersonerna under arbetet med avhandlingen, var det få som led av allvarligare psykiska besvär. I den pågående studien ser han att den psykiska ohälsan bland deltagarna ökat. Han berättar att en individ har symptom av PTSD, men utan att ha fått diagnos. Två har varit utbrända och ytterligare en mått dåligt på grund av arbetssituationen i Försvarsmakten.

– Den sena debuten av PTSD-symtom följer ett mönster jag sett i tidigare studier, att det kan ta lång tid innan sådana symtom debuterar och att det då kan vara otydligt hur det hänger ihop med utlandstjänstgöringen. Ofta kommer det i samband med andra påfrestningar i livet, som vid långvarig, hög arbetsbelastning, sömnbrist och stress, säger Jan Grimell.  

En orsak till utbrändhet och psykisk ohälsa kan vara att den militära identiteten ibland kommer i konflikt med andra identiteter och kulturer i det civila livet, menar Jan Grimell. Den militära identiteten präglas av sådant som förmåga till problemlösning under extrema förhållanden, disciplin, gemenskap, stark lojalitet mot uppdrag och organisation liksom höga prestationskrav.

– Det här är nödvändigt för att få jobbet gjort som militär i Försvarsmakten, men inte alltid så bra för hälsan. Det kan driva en till att pressa sig väldigt hårt. Att bita ihop, jobba först och vila sen-mentaliteten, som jag menar är ett sorts militärt mind set, kan i en situation med en chef som bara lägger på mer och mer arbetsuppgifter eller ett system som inte fungerar, till slut bli ohållbar och då riskerar man att gå in i väggen.

FAKTA

Om studien
Den pågående studien heter ”En longitudinell studie om militära identiteters påverkan på jaget och livet”. Den planeras omfatta intervjuer med 16 av de 19 militärer som deltog i den upprepade intervjustudien 2013–2018. Av resterande tre personer är en avliden, en har avböjt medverkan och en har inte gått att nå. Bland de intervjuade finns såväl yrkesofficerare som soldater och sjömän. I februari ska forskningsprojektet vara slutfört.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: