Senast publicerat
Senast publicerat:

Färdmekanikern David sa upp sig: ”Det går inte längre”

Specialistofficeren David, 30, är färdmekaniker vid specialflygskvadron på Skaraborgs flygflottilj, F 7. Nu har han fått nog av den försämrade arbetssituationen för teknisk personal och sagt upp sig. ”Mitt förtroende för F 7 och Försvarsmakten är skadat”, säger han.

Josefine Owetz
Försvarsmakten
Som flygtekniker och färdmekaniker har han arbetat med förebyggande och avhjälpande underhåll på Försvarsmaktens radarspanings- och ledningsflygplan, som är baserade på Malmens flygplats i Linköping.

Jag är en 30 år gammal specialistofficer i flygvapnet med nästan tio års tjänstgöring i Försvarsmakten. I dag är jag certifierad flygtekniker kategori B och en av ytterst få färdmekaniker i flygvapnet. Med följande motiveringar har jag beslutat att avsluta min anställning i Försvarsmakten”.

Så inleds mejlet som specialistofficeren David i mitten av maj skickade till chefer i flygvapnet och i Försvarsmakten. Samma vecka hade han sagt upp sig från tjänsten som färdmekaniker vid specialflygskvadron på Skaraborgs flygflottilj, F 7.

– Beslutet har inte varit givet, utan jag har vägt vad jag vill göra. Jag har tänkt väldigt mycket och är övertygad att det är dags att lämna nu. Det går inte längre. Mitt förtroende för hur F 7 och Försvarsmakten hanterar sin personal är skadat, säger David, som egentligen heter något annat.

Som flygtekniker och färdmekaniker har han arbetat med förebyggande och avhjälpande underhåll på Försvarsmaktens radarspanings- och ledningsflygplan, som är baserade på Malmens flygplats i Linköping. Han berättar att han trivs väldigt bra med arbetsuppgifterna och kollegorna, men i takt med att bristen på flygtekniker har förvärrats de senaste åren har det också fått påverkan på arbetsbelastningen. Och han upplever inte att högre chefer har tagit situationen på allvar.

Den akuta bristen på flygtekniker torde vara väl känd av alla berörda beslutsfattare i Flygvapnet under det senaste decenniet. Det är slående hur ointresserad Flygvapnet tycks vara kring att skapa förutsättningar att bibehålla och rekrytera kompetent personal”, skriver David i mejlet, vars mottagare bland annat var chefen för F 7, flygvapenchefen och ÖB.

» Flygvapnets flygsäkerhet och driftsäkerhet äventyras av att så många nyckelbefattningar och personalgrupper har gått på knäna i åratal. «

David välkomnar satsningarna på flygförare, i svallvågorna efter att stridspiloter ansökt om tjänstledighet på grund av missnöje med lön och villkor, men menar samtidigt att det inte räcker för att lösa personalsituationen i flygvapnet.

– Tyvärr har enbart en flygförarsatsning ingen märkbar betydelse när man samtidigt nonchalerat övrig personal alldeles för länge. Flygvapnets flygsäkerhet och driftsäkerhet äventyras av att så många nyckelbefattningar och personalgrupper har gått på knäna i åratal.

Liknande läsning:

Han upplever att ett stort missnöje bland honom och hans kollegor handlar om utebliven uppskattning från arbetsgivaren. Enligt David har de löneöversyner som gjorts för teknisk personal på skvadronen, i samband med att personer fått ökat ansvar, högre befattning eller gått kompetenshöjande utbildning, inte lett till någon märkbar höjning av lönen.

– Löneöversynerna för personal inom flygunderhåll har resulterat i bibehållen lön eller en knappt symbolisk löneökning är min uppfattning. Det spelar ingen roll vad man gör, det lönar sig inte att prestera, gå högre utbildningar eller ta på sig mer ansvar. Det kommer inte att ge något tillbaka från arbetsgivaren ändå.

David var under några år fackligt engagerad i Officersförbundets lokala förening och berättar hur han var involverad i diskussioner om karriär och lön. Hans beslut att säga upp sig har vuxit fram det senaste året, i takt med att de utlovade krafttagen gällande att bibehålla av teknisk personal gång efter gång skjutits på framtiden, enligt honom.

» De samtal jag har haft om karriär och lön i Försvarsmakten med mina kollegor präglas av låga förväntningar och hopplöshet. «

– Försvarsmaktens mantra om att personalen är den viktigaste resursen är bara ett spel för gallerierna. Ord har tappat i vikt och värde. Chefer har sagt att det kommer att bli bättre, men det köper inte folk längre. Flygvapnet har struntat i alla andra än piloter, säger David och fortsätter:

– De samtal jag har haft om karriär och lön i Försvarsmakten med mina kollegor präglas av låga förväntningar och hopplöshet. Varje gång vi ska rekrytera till en vakant befattning uppstår problem. Vi har försökt rekrytera tekniskt kompetent personal från Saab, men det finns ingen chans i världen att de tar anställning med våra villkor.

Det tar flera år att få fram en flygtekniker med de certifikat och behörigheter som krävs för underhållet på transportflygplanen. David är färdmekaniker och har B-certifikat, vilket innebär att han får göra samtliga moment och delar i underhållet på egen hand. I likhet med majoriteten av underhållenhetens flygtekniker är han specialistofficer i grunden.

– Det är mycket fokus på hur flygvapnet ska locka civil personal, men mindre på vad vi behöver göra för att bibehålla den personal vi redan har. För att lösa bristen på tekniker pratar man mycket om lösningar som innebär att vi sänker kompetenskrav och tar in tidigare värnpliktiga och fler civila.

» Det räcker inte att göra ännu fler satsningar på flygförare, för det spelar ingen roll om vi har piloter om vi inte har några flygplan som kan flyga. «

Att han formulerade sina motiv bakom uppsägningen i ett mejl till högre chefer hoppas han ska leda till en diskussion om villkoren för flygtekniker i flygvapnet.

– Allt det här är mina upplevelser långt ner i kedjan, jag ser inte några beslut som leder till någon förändring. Det räcker inte att göra ännu fler satsningar på flygförare, för det spelar ingen roll om vi har piloter om vi inte har några flygplan som kan flyga, säger David och tillägger:

– Jag gör det för mina kollegors skull också. Jag är en av de första som säger upp mig här, men jag vet att många andra går i liknande tankar. Andra kollegor kommer snart att gå i pension. Jag vill att folk ska veta att det är inte bara är piloter som lämnar flygvapnet.

Nu väntar en anställning inom försvarsindustrin för David.

– Jag har fått ett jobberbjudande som jag har tackat ja till. Det har inte varit givet, jag har vägt länge hur jag ska göra. Men jag känner att det är dags att lämna flygvapnet nu. Det har varit ett svårt beslut, mina hårt belastade kollegor kommer att belastas hårdare när jag försvinner. Det har jag en klump i magen för.

» Vi har helt klart svårigheter att locka och bibehålla den tekniska personalen. «

Hans Bergvall, 2:e vice ordförande i Officersförbundet, är flygtekniker på Blekinge flygflottilj, F 17. Han känner igen problematiken som färdmekanikern David lyfter.

– Vi har helt klart svårigheter att locka och bibehålla den tekniska personalen. Det finns en oförmåga från arbetsgivarens sida att justera lönerna. Jag har förståelse för frustrationen som många känner för att det inte händer någonting, säger Hans Bergvall.

Hans Bergvall, 2:e vice ordförande i Officersförbundet, är flygtekniker på Blekinge flygflottilj, F 17. Han känner igen problematiken som färdmekanikern David lyfter.

Han efterlyser ett helhetsgrepp för all teknisk personal inom flygvapnet, något som han menar inte finns eller görs i dag av arbetsgivaren.

– Flygvapnet har ingen helhetsbild för den tekniska personalen, utan det är utlagt på respektive förband och flottilj att ansvara för lönebilden lokalt. Det bästa vore om alla flottiljchefer tillsammans tar ett helhetsgrepp, likt arbetet som man nu gör för piloterna.

Han berättar att det på F 17 i senaste lönerevisionen gjordes en satsning på den tekniska personalen, men att han inte upplever att det inom flygvapnets underhållsenheter finns någon gemensam syn om vilka löner som flygtekniker och färdmekaniker ska ha.

– Det finns ingen intern diskussion i dag kring lönerna för teknisk personal, eller hur löneutvecklingen ska se ut. Det görs enstaka satsningar då och då, men sedan händer det inget på flera år. Lönerna måste ligga så att det går att konkurrera med den civila arbetsmarknaden, och det gör de inte i dag.

Han delar bilden av att det är många anställda som har en hög arbetsbelastning, till följd av vakansläget.

– Det är brist på personal, särskilt på tekniker med B-certifikat. I och med att vi har för få tekniker så får de som finns jobba mycket för att lösa ut all verksamhet som pågår. Personalen går hårt över tid och har svårt att plocka ut all ledighet.

» Det finns ingen intern diskussion i dag kring lönerna för teknisk personal, eller hur löneutvecklingen ska se ut. Det görs enstaka satsningar då och då, men sedan händer det inget på flera år. «

Enligt Hans Bergvall pågår det nu många diskussioner om lön och villkor bland den tekniska personalen inom flygvapnet. Samtalen har intensifierats efter att satsningarna på flygförare presenterades nyligen. På en flottilj har Officersförbundets medlemmar diskuterat att starta upp den vilande kårsektionen KOFOT för tekniker.

– Den bildades på 90-talet när de civila flygbolagen rekryterade många tekniker från flygvapnet. Då infördes ett marknadslönetillägg och lönerna för den tekniska personalen höjdes. Kårsektionen har varit vilande några år, men det finns ett intresse att starta upp den igen. Teknikerna se inte att arbetsgivaren gör tillräckligt för att behålla och locka till sig flygteknisk personal, säger Hans Bergvall.

I en skriftlig kommentar skriver F 7:s kommunikationschef Lena Bogren följande: ”Personalsituationen bland tekniker och besättningsmedlemmar på F 7 är precis som för flera andra personalkategorier ansträngd då Försvarsmakten befinner sig under tillväxt och konkurrensen om kompetent personal är utmanande”. 

Hon fortsätter: ”De senaste åren har F 7 genomfört flera lönesatsningar på flygtekniker och besättningsmedlemmar i samband med lönerevisioner. Färdmekaniker ingår i båda dessa kategorier. Senaste satsningen genomfördes i samband med lönerevisionen 2022. De särskilda satsningarna som genomförs görs i tät samverkan med arbetstagarorganisationen. Försvarsmakten överser kontinuerligt personalens villkor och löner och F 7 kommer även framåt äska ytterligare medel för bland annat den här personalgruppen”, skriver F 7:s kommunikationschef Lena Bogren. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I krigets kaos är det avgörande att soldater fortsätter att samverka och fatta beslut. Major Daniel Smith gjorde sina doktorandstudier på motorcykel längs Ukrainas frontlinje. I höstas disputerade han vid Försvarshögskolan, FHS, med en avhandling som utmanar tidigare forskning om vad som möjliggör sammanhållning i strid.

    Maria Widehed
    Daniel Smith
    ”Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå.”

    Foto: Filip Erlind

    Under tre månader körde du 450 mil med motorcykel för att genomföra etnografiska fältstudier vid frontlinjen i Ukraina under motoffensiven 2023. Vad innebar fordonsvalet?

    – Dels att jag kunde ta mig fram även om vägarna korkades igen av massevakuering. Dels visade det sig att motorcykeln blev mer än ett transportmedel, den blev också ett sätt att komma nära människor och miljöer. Motorcykeln signalerade att jag inte var en del av någon organisation. Det öppnade dörrar. Soldater började prata, tipsade vidare, och plötsligt hade jag ett nätverk som gick att arbeta i.

    Du kom till Försvarshögskolan 2020 och skulle egentligen forska om något helt annat. Hur förändrade den fullskaliga invasionen av Ukraina dina planer?

    – När jag sökte mig till FHS var jag egentligen intresserad av militär kultur mer generellt, men jag blev allt mer intresserad av att titta på vad vi kan lära av de krig som pågått i Europa i modern tid. Vi har så mycket potential i Försvarsmakten, men ibland är det som att vi famlar och inte alls gör rätt saker. Jag hade förberett allt för att åka till Ukraina och studera erfarenheterna efter annekteringen av Krim – men då kom den fullskaliga invasionen och hela planen var bara att vaska.

    Väl på plats i ­Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade.

    – Mitt nya fokus blev: vad kan vi lära oss av ett pågående, högintensivt krig i Europa? Väl på plats i Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade. Det blev mindre en fråga om att testa teori – och mer en fråga om att förstå varför teorierna inte räckte till.

    I din avhandling ”Focalizing Warfighters: Combat Cohesion from Below” utmanar du tidigare forskning om sammanhållning i strid. Vad är det i den som du menar brister?

    – Avhandlingen utmanar vanliga uppfattningar om vad det är som gör att soldater kan slåss koordinerat när det saknas social sammanhållning och professionell ledning. Det finns i huvudsak två forskningslinjer sedan tidigare. Den ena handlar om social sammanhållning, ”social cohesion”: att soldater slåss för varandra, för gruppen, för ledaren. Tidigare forskning här bygger till stor del på intervjuer med tyska, potentiellt traumatiserade krigsfångar vid fronten. Men den forskningen förklarar inte varför förband kan slåss till sista person.

    – Den andra forskningslinjen handlar om professionell sammanhållning, ”professional cohesion”: att soldater slåss för yrkesstolthet. Den handlar om en professionell förmåga att lösa uppgiften, oavsett hur man personligen känner för sina kollegor. Här har man forskat på amerikanska, brittiska och israeliska kontraktssoldater under kriget mot terrorismen. Forskningen är dock gjord på officerare och chefer, som har vunnit de flesta striderna och varit tekniskt överlägsna.

    – Båda linjerna har sina styrkor, men gemensamt är att de inte bygger på upplevelser från dem som gör jobbet: soldater i pågående strid. Istället har man intervjuat chefer och gjort enkäter – tittat på struktur och ledarskap. Det är där glappet uppstår, när soldaternas egna berättelser inte är utgångspunkten.

    Din forskning tar avstamp i de stridandes egna berättelser. Du använder begreppet ”combat cohesion from below”, vad innebär det?

    – Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå – från soldaten i leran, i skydd, i rörelse, under eld. Mina studier visar att ”combat cohesion”, alltså sammanhållning i strid, inte är ett stabilt tillstånd utan något tillfälligt som uppstår ur tre saker: självbild, ledarskap och gemensam stridsförståelse.

    Kan du ge något konkret exempel från intervjuerna?

    – Om vi först pratar om självbild. En del soldater svarade initialt att de ”slåss för Ukraina”, men när man fördjupar sig i vad de menar så är det inte tanken på landet som gör att de sticker upp huvudet och börjar skjuta. De slåss inte för dåliga vägar eller ett korrupt system, utan för det som är viktigt för dem – för det livet man förknippar med Ukraina. En av mina slutsatser är att soldater slåss för att fortsätta vara sig själva. Det handlar om att skydda partners, barn, föräldrar – eller framtida barn. En soldat beskrev hur han egentligen hade frisedel, men gick förbi ett rekryteringskontor och ställde sig frågan ”vem är jag egentligen?” och tog värvning där och då.

    Mobiltelefonen spelar en stor roll, varför?

    – Den var inte bara kommunikation, utan en livlina till den – slarvigt uttryckt – ”civila identiteten”. Det handlar om bilder, chattar och videor hemifrån. Idén om ”vem är jag” var genomgående även i stridsberättelser. En soldat berättade om när han trodde att han skulle dö, han tar fram sin mobil och visar en video där han står i fönstret till ett sönderskjutet hus och filmar en videohälsning till sin fru och sina barn. När han hade filmat klart kunde han ta sig ut och strida igen, det var viktigare att säga hejdå än att hålla sin sektor i eldområdet.

    – Smarta telefoner har i Ukraina blivit ett verktyg för att kunna bevara vem man är. Här har vi att lära. Om det blir krig får vi tvingas räkna med att soldater och officerare har med telefonerna, vi behöver guida i hur man gör kloka val och sätta ramverk istället för att förbjuda.

    Daniel Smiths avhandling

    En av slutsatserna i Daniel Smiths avhandling är att soldater följer ledare som ger dem redskap att fatta egna beslut.

    Foto: Filip Erlind

    En slutsats är att ledarskapet är en nyckel till sammanhållning, vad visar din studie är ett fungerande ledarskap i strid?

    – Soldater följer chefer som de för stunden anser vara värda att följa. De följer chefer som bryr sig och som behandlar dem som vuxna. De följer ledare som ger dem redskapen att våga fatta egna beslut.

    Du skriver om gemensam stridsförståelse och om behovet av att soldaterna får träna på realistiska scenarier där de lär sig att agera självständigt i osäkra lägen. Berätta!

    – Krig är ju kaos, det kommer man inte ifrån. Soldater behöver ha upplevt – eller åtminstone exponerats för – många olika typer av situationer innan de möter dem i verkligheten för att ha en gemensam stridsförståelse. Vi behöver träna mer på scenarier, det är viktigare att soldaten vet när hen ska skjuta och på vilket sätt än att hen träffar perfekt. Beslutsfattandet är det svåra, handhavandet är den enkla biten. Vi måste lära våra soldater att fatta beslut på extremt osäkra underlag.

    Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skade­utfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärte­fråga för mig.

    Så, hur borde Försvarsmakten öva?

    – Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skadeutfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärtefråga för mig. Vi måste öva fritt och oskriptat – då kommer vi att se var vi har våra svagheter. Det viktigaste vi kan göra för vår förmåga idag är dubbelsidiga övningar, helst mot ukrainska drönarförband, som bara syftar till att hitta våra svagheter och hål.

    Vad hoppas du att din forskning ska leda till i praktiken?

    – Förhoppningsvis att vi slutar underskatta individens roll. Det är inte bara system, struktur och teknik. Det är människor som försöker hålla ihop sin egen identitet i en extrem situation – och samtidigt lösa en uppgift tillsammans. Vi måste uppvärdera soldaten som vuxen människa. Inte bryta ner det civila hos soldater för att bygga upp det militära – det är bortkastat eftersom det är deras självbild som djupt motiverar dem. Vi måste låsa upp den potential som finns hos var och en – alla har något att slåss för. Man måste bara komma på vad.

    Det kan ett coachande ledarskap och realistiska, dubbelsidiga och oskriptade övningar hjälpa till med. Ser du behov av ytterligare forskning?

    – Jag är nyfiken på hur soldaterna i extremt små enheter som är isolerade i månader fungerar. De sitter en till tre personer i en jordkula som försörjs med drönare nattetid och har ett otroligt fiendetryck mot sig. Hur får man en sådan liten grupp att fungera? Hur går man inte sönder mentalt, är det ens möjligt?

    Nu ska din avhandling bli bok. Vad gör du resten av din tid?

    – Jag är nu placerad på Operationsledningens avdelning för övningsverksamhet. Här jobbar jag med erfarenheter från Ukraina. En otroligt bra matchning. Och till hösten påbörjar jag Högre officersprogrammet, HOP.

    Ur arkivet: