Senast publicerat
Senast publicerat:

Han har utbildat ukrainsk militär: ”De är stora hjältar”

Försvarsmakten har sedan 2018 utbildat ukrainska säkerhetsstyrkor inom ramen för Operation Unifier. Men i mitten av februari ansågs hotbilden för stor och personalen, däribland major Roger Djupsjö, skickades hem. En vecka senare invaderade Ryssland Ukraina.

Annica Ögren
Major Roger Djupsjö, har det senaste året varit chef för det svenska bidraget till Operation Unifier i Ukraina.

Redan efter årsskiftet kände det svenska bidraget i Ukraina av hotet från de ryska truppansamlingarna som i månader hade närmat sig den ukrainska gränsen i öst och tilltog i storlek.

– Ukrainska befälhavare försvann ut till sina staber och blev mer upptagna med det riktiga läget som blev alltmer hotfullt. De genomförde planläggningar och mobilisering inför ett eventuellt krigsutbrott, vilket innebar att det blev svårare för oss att utföra arbetsuppgifter, säger major Roger Djupsjö, som har lett Försvarsmaktens arbete på plats sedan mars 2021.

Han har sin bakgrund på Luftvärnsregementet, Lv 6, i Halmstad, men har sedan flera år arbetat på Högkvarteret. 

» Det är med viss­heten att jag kanske aldrig mer kommer träffa de ukrainska kollegorna. «

Det svenska bidraget, bestående av Roger Djupsjö, två specialistofficerare och en tolk, har ingått i den kanadensiskt ledda tränings- och utbildningsinsatsen Operation Unifier. Insatsen har pågått i Ukraina sedan 2015 och kom som ett direkt svar på förfrågan från den ukrainska regeringen. Syftet var att bidra till att landet förblir självständigt, säkert och stabilt. Länder som Polen, Litauen, Storbritannien, USA och Danmark deltar eller har också deltagit i insatsen. Det var efter revolutionen 2014 på självständighetstorget Majdan – där hundratusentals ukrainska demonstranter protesterade mot den sittande regeringen för sitt närmande till Ryssland – som landet påbörjade en rustning av sin försvarsmakt. Vid tidpunkten för krigsutbrottet i östra Donbass-regionen bestod de ukrainska militärstyrkorna av runt 6 000 personer. 

Sverige har bidragit till Unifier i olika sammansättningar sedan 2018, bland annat inom sjukvårdsutbildning, minröjning och militärpolisutbildning. Uppdraget har genomförts som ett icke-stridande stöd i syfte att konsolidera de ukrainska säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet. Roger Djupsjö och hans kollegor har haft i uppdrag att utbilda ukrainska försvarsmakten och nationalgardet i övningsplanering, hur Sverige och Nato planerar och genomför övningar och utbildningar, samt utbildning i ledarskap och taktik. Innan krigsutbrottet den 24 februari bestod Ukrainas försvarsmakt av cirka 200 000 till 250 000 soldater, och upp emot 500 000 inräknat reserver och paramilitära styrkor. 

På grund av det försämrade säkerhetsläget vid gränsen efter årsskiftet samt den markant ökade hotbilden mot Unifier, beslutade Kanada i mitten av februari att tillfälligt dra tillbaka sin personal från Ukraina. Kort därefter skickades Roger Djupsjö och hans kollegor, något motvilligt, tillbaka till Sverige.

– Det är med vissheten att jag kanske aldrig mer kommer att träffa de ukrainska kollegorna, av anledningen att de antingen stupar eller annat. Det går inte en timme utan att jag tänker på dem. Det är något man inte vill behöva uppleva, men som man får acceptera. Det är tufft, säger Roger Djupsjö.

Liknande läsning:

När ordern kom att återvända till Sverige kände en del av Roger Djupsjö för att stanna kvar och hjälpa till att försvara landet, även om han visste att det inte var ett alternativ. Han beskriver de ukrainska soldaternas vilja och stridsmoral som ”otroligt hög”. Han menar att den ukrainska befolkningen lever med ett färskt minne av förtryck. 

– Åren före 2014 kunde man inte uttrycka sig helt fritt utan rädsla för arrestering. Och de som deltog i revolutionen på Majdantorget samma år, där många civila dog, går under namnet ”Heavenly Hundred” och är nationalhjältar. Det här motiverar både civila, ukrainska armén och nationalgardet, säger han.

Han berättar att han följer utvecklingen i Ukraina med stor oro. 

– Det är förfärligt och till och med för jävligt att människor utsätts för krig 2022 i Europa. Jag finner inte ord för det. 

Sedan 2014 och fram till och med slutet av förra året har upp emot 14 000 personer dödats vid fronten i östra Ukraina, enligt tidigare uppgifter från ukrainska myndigheter. 

– Det är lika många rysktalande som ukrainsktalande som dödats. De är lika stora hjältar som slåss för Ukrainas frihet. Så hela Rysslands argument om att skydda den ryskspråkiga befolkningen är trams, säger Roger Djupsjö.

Vad tar du med dig från ditt jobb i Ukraina?

– Jag har jobbat inom Försvarsmakten i över 40 år. Det här är en av de bästa saker jag gjort yrkesmässigt i mitt liv. Tyvärr avlutades insatsen med en slags antiklimax som ingen hade räknat med. Tillsammans med alla andra internationella organisationer tror jag vi hjälpt till att skapa en förnyelse i Ukrainas försvarsmakt och att bryta med sitt sovjetiska arv och det känns fantastiskt bra.

FAKTA

Operation Unifier 
Sedan 2018 har Försvarsmakten deltagit med personal till den kanadensisk ledda tränings- och utbildningsinsatsen Unifier i Ukraina. Försvarsmakten har bland annat bidragit med utbildning inom sjukvård, minröjning och utbildat av militärpolisen. 

Källa: Försvarsmakten. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

    Anna-Maria Stawreberg
    Veteraner håller formen tillsammans
    Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

    Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

    – Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

    Håkan Swedin

    Håkan Swedin

    En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

    – Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

    Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

    En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

    Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

    – En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

    Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

    Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

    Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

    – Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

    Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

    Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

    Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

    – Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

    På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

    Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

    Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

    – De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

    Torsten Gerhardsson

    Torsten Gerhardsson

    Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

    – För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

    Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

    När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

    – Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

    Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

    Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

    Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Ur arkivet: