Senast publicerat
Senast publicerat:

»Försvarsmaktens chefer har ett bra ledarskap!«

Ledningsstabens personalavdelning på Högkvarteret
Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med anledning av de debattinlägg som publicerats i de senaste numren av Officerstidningen kring ledarskapet i Försvarsmakten skriver nu Ledningsstabens personal­avdelning på Högkvarteret om sin syn på frågan, och vad årets FM Vind-resultat visar.

Försvarsmaktens årliga medarbetarenkät, FM Vind är levererad. Årets resultat är sammantaget mycket positivt och visar att den sedan tre år positiva utvecklingen fortsätter. Det innebär dock inte att vi kan eller ska slå oss till ro. I vår verksamhet prövas ledarskapet varje dag, ofta i en miljö där vi ska kunna vara bättre än den motståndare vi förväntas möta. Resultatet visar att chefer i Försvarsmakten har ett gott och uppskattat ledarskap. Våra chefer möter och leder sin personal med respekt och hanterar ofta svåra avvägningar i komplexa situationer. De har många hänsyn att överväga och ta i beaktande i sina beslut. Därför är det glädjande att se att personalen har ett generellt högt förtroende för sina chefer och på det sätt som de leder verksamheten!

När vi, med stöd av konsultbyrån Vestra, jämför ledarskapsresultaten i FM Vind med andra medarbetarundersökningar, inom privat eller offentlig sektor ser vi att Försvarsmakten sticker ut, vi ligger i genomsnitt 10 till 20 procentenheter högre i så gott som samtliga jämförbara ledarskapsfrågor. Att så många chefer, både som enskilda individer och som kollektiv, får ett så pass gott omdöme är oerhört glädjande och betryggande. Våra chefer är generellt bra på att skapa förtroendebaserade relationer, baserat på tillit och bemötande, vilket uppskattas av våra medarbetare. Det är dessutom en grundförutsättning för att utöva ledarskap i de situationer vi övar och står beredda inför.

Betyder det att samtliga medarbetare uppskattar sin närmaste chefs ledarskap? Nej, naturligtvis inte. I en så stor organisation som Försvarsmakten finns undantag. Men med den stora mängd medarbetare (14.921 svar) som har besvarat enkäten kan vi tryggt påstå att de allra flesta gör det. Värden runt 75 betyder att svaren på en fråga är koncentrerat runt fyra på en femgradig skala och totalomdömet för Försvarsmakten ligger på 77. För varje medarbetare som svarat två finns det fler än två som svarat fem.

Tack vare FM VIND får vi bättre och bättre uppfattning om läget kring ovälkomna beteenden, ett område vi lägger ett stort fokus på. Glädjande är att de rapporterade sexuella trakasserierna minskar jämfört med 2018. Lika glädjande är det att vi nu börjar få en uppfattning om mörkertalet, det vill säga de som av någon anledning inte vill eller vågar svara på frågan och även att mörkertalet minskar något. Vi ser att de vanligaste typerna av ovälkommet beteende är att uppleva sig orättvist eller sämre behandlad, förminskad, orättvist kritiserad och osynliggjord. En möjlig delförklaring till detta skulle kunna vara att medarbetare emellanåt hamnar i situationer där det inte är självklart att beslut blir precis så som de själva har önskat sig. Den gemensamma verksamhetens nytta behöver ibland gå före. Det goda ledarskapet har i dessa stunder haft några gemensamma kännetecken: löpande dialog, inte bara en gång per år utan ofta, tydlighet kring vad som är verksamhetens behov och chefer som är bra på att skilja mellan sak och person.

Vad som också framkommer i undersökningen är att det ungefär i lika stor utsträckning är chefer som det är kollegor som står för ett ovälkommet beteende vilket leder fram till att fokus också måste läggas på medarbetarskapet. För att minska förekomsten av ovälkommet beteende måste varje chef och medarbetare jobba mer aktivt. Det är vårt gemensamma ansvar att skapa den kultur där alla kan gå till jobbet och känna att deras arbetsplats är en arbetsplats där de vill och får vara en del av gemenskapen utan att känna sig förminskade, osynliggjorda eller mindre värda. Chefer har en särskild roll i detta. Det är chefer som arbetsleder verksamheten och kan avsätta tid för förebyggande åtgärder, gemensamma samlingar och egenkontroll. Det är chefen som uttalar och leder verksamheten utifrån sina prioriteringar av vad som är viktigt. Chefer har ett utredningsansvar vid förekomsten av ovälkomna beteenden, men det är också chefen som har ansvaret för gruppens fortsatta arbetsmiljö och hälsa, det vill säga hur vi omhändertar gruppen efter en incident. Det är chefer som har den ibland otacksamma uppgiften att förklara och försvara ledningsbeslut som är obekväma. Men man kan inte bortse från att även medarbetare har ett ansvar.

Att vara chef är inte alltid lätt, men ur ett Försvarsmaktsperspektiv ser vi att våra chefer gör sitt jobb med ett högt förtroende-kapital i behåll. Grunden ligger i ett utvecklande ledarskap med uppdragstaktik och ansvarskultur som ledningsfilosofi. Vi tar ut chefer till utbildning efter systematik där vi anstränger oss för att bland annat granska ledarkriterier och värdegrund. För att stärka Försvarsmaktens chefer ytterligare inrättar vi nu ett myndighetsgemensamt verksamhetsstöd: utredningsstöd ovälkommet beteende (UOB), som uteslutande ska arbeta med att utveckla Försvarsmaktens förmåga att omhänderta ovälkommet beteende.

Att behålla personalen och dess kompetens är viktigt! Just nu förbereder vi Försvarsmaktens årsredovisning för 2019 och vi kan konstatera att alla förband, skolor och centrum har jobbat och jobbar mycket målmedvetet med att minska avgångarna genom att träffa enskilda överenskommelser med yrkes-officerare som haft och har möjlighet att gå i pension. Vidare har återanställningarna av yrkesofficerare ökat samtidigt som fler elever har antagits på officersprogrammet och specialistofficersutbildningen. Detta tillsammans med mycket låga avgångar har bidragit till att vända den tidigare nedåtgående trenden. Måhända är vändningen inte signifikant men den uppfattas. Avgångar på egen begäran är mycket låga, 2,3 procent (1), vilket kan jämföras med snittet för statlig sektor som är 6,3 procent. (2)

Försvarsmakten står nu sannolikt inför en ny situation, en förändring som innebär tillväxt. En förändring som kräver såväl ett gott ledarskap från chefer som ett gott medarbetarskap. Redan nästan år ska Försvarsmakten genomföra grundutbildning med 5.000 förväntansfyllda ungdomar. Sammantaget ett välbehövligt tillskott av krigsförband men även en viktig del i den militära kompetensförsörjningen. De är våra framtida chefer och medarbetare! Det känns då bra att, med fakta som grund, veta att Försvarsmakten har bra och uppskattade chefer och att förtroendet för hur Försvarsmakten leds är väldigt högt.

God jul och gott nytt år!

1. FM Årsredovisning 2018 yrkesofficerare. Preliminära siffror för 2019 cirka 2,1 %.

2. Nyckeltalsinstitutet 2018 Lång- och korttidssjukfrånvaro samt avgångar.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I krigets kaos är det avgörande att soldater fortsätter att samverka och fatta beslut. Major Daniel Smith gjorde sina doktorandstudier på motorcykel längs Ukrainas frontlinje. I höstas disputerade han vid Försvarshögskolan, FHS, med en avhandling som utmanar tidigare forskning om vad som möjliggör sammanhållning i strid.

    Maria Widehed
    Daniel Smith
    ”Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå.”

    Foto: Filip Erlind

    Under tre månader körde du 450 mil med motorcykel för att genomföra etnografiska fältstudier vid frontlinjen i Ukraina under motoffensiven 2023. Vad innebar fordonsvalet?

    – Dels att jag kunde ta mig fram även om vägarna korkades igen av massevakuering. Dels visade det sig att motorcykeln blev mer än ett transportmedel, den blev också ett sätt att komma nära människor och miljöer. Motorcykeln signalerade att jag inte var en del av någon organisation. Det öppnade dörrar. Soldater började prata, tipsade vidare, och plötsligt hade jag ett nätverk som gick att arbeta i.

    Du kom till Försvarshögskolan 2020 och skulle egentligen forska om något helt annat. Hur förändrade den fullskaliga invasionen av Ukraina dina planer?

    – När jag sökte mig till FHS var jag egentligen intresserad av militär kultur mer generellt, men jag blev allt mer intresserad av att titta på vad vi kan lära av de krig som pågått i Europa i modern tid. Vi har så mycket potential i Försvarsmakten, men ibland är det som att vi famlar och inte alls gör rätt saker. Jag hade förberett allt för att åka till Ukraina och studera erfarenheterna efter annekteringen av Krim – men då kom den fullskaliga invasionen och hela planen var bara att vaska.

    Väl på plats i ­Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade.

    – Mitt nya fokus blev: vad kan vi lära oss av ett pågående, högintensivt krig i Europa? Väl på plats i Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade. Det blev mindre en fråga om att testa teori – och mer en fråga om att förstå varför teorierna inte räckte till.

    I din avhandling ”Focalizing Warfighters: Combat Cohesion from Below” utmanar du tidigare forskning om sammanhållning i strid. Vad är det i den som du menar brister?

    – Avhandlingen utmanar vanliga uppfattningar om vad det är som gör att soldater kan slåss koordinerat när det saknas social sammanhållning och professionell ledning. Det finns i huvudsak två forskningslinjer sedan tidigare. Den ena handlar om social sammanhållning, ”social cohesion”: att soldater slåss för varandra, för gruppen, för ledaren. Tidigare forskning här bygger till stor del på intervjuer med tyska, potentiellt traumatiserade krigsfångar vid fronten. Men den forskningen förklarar inte varför förband kan slåss till sista person.

    – Den andra forskningslinjen handlar om professionell sammanhållning, ”professional cohesion”: att soldater slåss för yrkesstolthet. Den handlar om en professionell förmåga att lösa uppgiften, oavsett hur man personligen känner för sina kollegor. Här har man forskat på amerikanska, brittiska och israeliska kontraktssoldater under kriget mot terrorismen. Forskningen är dock gjord på officerare och chefer, som har vunnit de flesta striderna och varit tekniskt överlägsna.

    – Båda linjerna har sina styrkor, men gemensamt är att de inte bygger på upplevelser från dem som gör jobbet: soldater i pågående strid. Istället har man intervjuat chefer och gjort enkäter – tittat på struktur och ledarskap. Det är där glappet uppstår, när soldaternas egna berättelser inte är utgångspunkten.

    Din forskning tar avstamp i de stridandes egna berättelser. Du använder begreppet ”combat cohesion from below”, vad innebär det?

    – Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå – från soldaten i leran, i skydd, i rörelse, under eld. Mina studier visar att ”combat cohesion”, alltså sammanhållning i strid, inte är ett stabilt tillstånd utan något tillfälligt som uppstår ur tre saker: självbild, ledarskap och gemensam stridsförståelse.

    Kan du ge något konkret exempel från intervjuerna?

    – Om vi först pratar om självbild. En del soldater svarade initialt att de ”slåss för Ukraina”, men när man fördjupar sig i vad de menar så är det inte tanken på landet som gör att de sticker upp huvudet och börjar skjuta. De slåss inte för dåliga vägar eller ett korrupt system, utan för det som är viktigt för dem – för det livet man förknippar med Ukraina. En av mina slutsatser är att soldater slåss för att fortsätta vara sig själva. Det handlar om att skydda partners, barn, föräldrar – eller framtida barn. En soldat beskrev hur han egentligen hade frisedel, men gick förbi ett rekryteringskontor och ställde sig frågan ”vem är jag egentligen?” och tog värvning där och då.

    Mobiltelefonen spelar en stor roll, varför?

    – Den var inte bara kommunikation, utan en livlina till den – slarvigt uttryckt – ”civila identiteten”. Det handlar om bilder, chattar och videor hemifrån. Idén om ”vem är jag” var genomgående även i stridsberättelser. En soldat berättade om när han trodde att han skulle dö, han tar fram sin mobil och visar en video där han står i fönstret till ett sönderskjutet hus och filmar en videohälsning till sin fru och sina barn. När han hade filmat klart kunde han ta sig ut och strida igen, det var viktigare att säga hejdå än att hålla sin sektor i eldområdet.

    – Smarta telefoner har i Ukraina blivit ett verktyg för att kunna bevara vem man är. Här har vi att lära. Om det blir krig får vi tvingas räkna med att soldater och officerare har med telefonerna, vi behöver guida i hur man gör kloka val och sätta ramverk istället för att förbjuda.

    Daniel Smiths avhandling

    En av slutsatserna i Daniel Smiths avhandling är att soldater följer ledare som ger dem redskap att fatta egna beslut.

    Foto: Filip Erlind

    En slutsats är att ledarskapet är en nyckel till sammanhållning, vad visar din studie är ett fungerande ledarskap i strid?

    – Soldater följer chefer som de för stunden anser vara värda att följa. De följer chefer som bryr sig och som behandlar dem som vuxna. De följer ledare som ger dem redskapen att våga fatta egna beslut.

    Du skriver om gemensam stridsförståelse och om behovet av att soldaterna får träna på realistiska scenarier där de lär sig att agera självständigt i osäkra lägen. Berätta!

    – Krig är ju kaos, det kommer man inte ifrån. Soldater behöver ha upplevt – eller åtminstone exponerats för – många olika typer av situationer innan de möter dem i verkligheten för att ha en gemensam stridsförståelse. Vi behöver träna mer på scenarier, det är viktigare att soldaten vet när hen ska skjuta och på vilket sätt än att hen träffar perfekt. Beslutsfattandet är det svåra, handhavandet är den enkla biten. Vi måste lära våra soldater att fatta beslut på extremt osäkra underlag.

    Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skade­utfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärte­fråga för mig.

    Så, hur borde Försvarsmakten öva?

    – Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skadeutfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärtefråga för mig. Vi måste öva fritt och oskriptat – då kommer vi att se var vi har våra svagheter. Det viktigaste vi kan göra för vår förmåga idag är dubbelsidiga övningar, helst mot ukrainska drönarförband, som bara syftar till att hitta våra svagheter och hål.

    Vad hoppas du att din forskning ska leda till i praktiken?

    – Förhoppningsvis att vi slutar underskatta individens roll. Det är inte bara system, struktur och teknik. Det är människor som försöker hålla ihop sin egen identitet i en extrem situation – och samtidigt lösa en uppgift tillsammans. Vi måste uppvärdera soldaten som vuxen människa. Inte bryta ner det civila hos soldater för att bygga upp det militära – det är bortkastat eftersom det är deras självbild som djupt motiverar dem. Vi måste låsa upp den potential som finns hos var och en – alla har något att slåss för. Man måste bara komma på vad.

    Det kan ett coachande ledarskap och realistiska, dubbelsidiga och oskriptade övningar hjälpa till med. Ser du behov av ytterligare forskning?

    – Jag är nyfiken på hur soldaterna i extremt små enheter som är isolerade i månader fungerar. De sitter en till tre personer i en jordkula som försörjs med drönare nattetid och har ett otroligt fiendetryck mot sig. Hur får man en sådan liten grupp att fungera? Hur går man inte sönder mentalt, är det ens möjligt?

    Nu ska din avhandling bli bok. Vad gör du resten av din tid?

    – Jag är nu placerad på Operationsledningens avdelning för övningsverksamhet. Här jobbar jag med erfarenheter från Ukraina. En otroligt bra matchning. Och till hösten påbörjar jag Högre officersprogrammet, HOP.

    Ur arkivet: