Senast publicerat
Senast publicerat:

»Hög tid att koppla ihop Försvarsmaktens olika delar«

Niklas Wiklund
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Försvarsdebatten tenderar att ofta avhandla de stora frågorna så som stora materielprojekt i form av flygplan, fartyg och fordon. Vi debatterar personalförsörjning och fördelarna med ett medlemskap i Nato. Bra och viktiga frågor, men allt för sällan debatteras de mindre frågorna, hur vi genom smarta och kostnadseffektiva lösningar kan skapa ökad försvarsförmåga!

Det senare är en fråga som jag anser att ett litet militärt allianslöst land med begränsad försvarsekonomi ständigt måste ställa sig. Ett område där det finns utvecklingspotential för att skapa synergieffekter med våra befintliga system är inom samband- och ledningssystemområdet.  

» All information som är avgörande för framgång i striden finns idag i olika system inom Försvarsmakten. Kan dessa knytas ihop genom smarta lösningar kan vi förhoppningsvis med begränsade ekonomiska åtaganden skapa förutsättningar för att 1+1=3. «

Ett modeord i sammanhanget är ”system i samverkan” som i grunden handlar om att dela information mellan ledningsplatser, fartyg, flygplan och markförband för att uppnå en högre effekt. För detta krävs att de olika ledningssystemen kan ”prata” med varandra och att information kan delas såväl inom som mellan försvarsgrenarna. De som har varit med ett tag känner igen tankarna från projekt NBF (nätverksbaserat försvar), något som nuvarande försvarsberedning i rapporten ”Värnkraft” konstaterar var före sin tid, präglades av teknikoptimism och som inte gav resultat motsvarande projektkostnaderna.

Men den allmänna teknikutvecklingen har gått snabbt framåt vilket sannolikt ger bättre förutsättningar idag än under tidiga 00-talet. Försvarsberedningen anför att Försvarsmakten under den kommande försvarsbeslutsperioden ska kunna skapa systemsamverkan mellan förband genom standardiserade sambandslänkar och anpassningar av befintliga ledningssystem. Något som bör leda till att huvuddelen av Försvarsmaktens förband ska kunna dela lägesbild och kommunicera med varandra. Självklarheter anser många, men i det här fallet skiljer sig Sverige inte nämnvärt från våra grannländer som har motsvarande problem.  

För marinens del finns ett behov av att ta del av information från våra flygande plattformar. Arbetet inom detta området har tagit stora steg framåt, men mer finns att göra. Ett exempel på ”hack i skivan” i detta avseende är vår kvalificerade sjöoperativa helikopter 14. Officerstidningen (2/2016) beskrev problemen med avsaknad av datalänk för att kunna kommunicera krypterat med marinens fartyg. En taktisk datalänk krävs för att snabbt och effektivt kunna överföra måldata från helikopterns sonar, samt för att snabbt överföra fartygsekon detekterade av helikopterns radar på stora avstånd. Avsaknaden av datalänk på helikopter 14 kan liknas med att köpa den absolut senaste modellen av en iPhone, men att välja bort sim-kort och wifi-uppkoppling. Det blir således svårt att utnyttja den nya telefonens fulla potential och alla dess fantastiska funktioner om den inte är uppkopplad mot omvärlden.

All information som är avgörande för framgång i striden finns idag i olika system inom Försvarsmakten. Kan dessa knytas ihop genom smarta lösningar kan vi förhoppningsvis med begränsade ekonomiska åtaganden skapa förutsättningar för att 1+1=3, med en ökad försvarsförmåga som följd.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: