Senast publicerat
Senast publicerat:

Försvarsmakten saknar system för fågelvarning

En Jas-pilot var nära att förolyckas när hans plan kolliderade med en flock storskarvar, fåglar som är betydligt större än vad Jas-motorerna är dimensionerade att kunna klara av. Enligt Statens haverikommission bör Försvarsmakten överväga att införa ett fågelvarningssystem.

Redaktionen
Försvarsmakten
Motorerna i Jas 39 Gripen är inte anpassade för att klara krockar med så stora fåglar som storskarven.

Den 21 augusti förra året skulle en Jas-pilot vid F17 i Kallinge genomföra ett flygpass med systemträning och avancerad flygning. Under en stigning från 400 till 3.000 fot upptäckte piloten i ett sent skede en mängd fåglar i ett flyttfågelsträck. Han gjorde en undanmanöver, men flygplanet träffades ändå av mellan en och fem fåglar. Planet tappade successivt manöverförmåga och någon minut efter krocken sköt piloten ut sig ur cockpit. Den låga flyghöjden, cirka 1 .300 fot, gjorde att det var på marginalen att han klarade sig. Flygplanet, modell Jas 39 C Gripen, totalförstördes vid kraschen.

– Ja, piloten hade inte lång tid på sig. Men han gjorde allting rätt. Han agerade snabbt och säkerställde till och med att planet inte styrde mot någon bebyggelse innan han lämnade det. Eftersom nödsystemen fungerade enligt design gick det att styra flygplanet fram till uthoppet, säger Stefan Carneros, utredare på Statens haverikommission, SHK.

Flygplansmotorer är certifierade att klara av en viss mängd fåglar i systemet. Enligt motortillverkaren Saab skulle det aktuella planet i en hastighet av 178 knop kunna få in en fågel på ett halvt kilo i motorn med 90 procent bibehållen motoreffekt, vilket det också gjorde. Men en storskarv kan bli upp till 1,5 meter mellan vingspetsarna och väga närmare 4 kilo.   

– Storskarvar fanns inte i den omfattning de gör nu när Jas-planen beställdes. Hur stor mängd fåglar en flygplansmotor ska klara av är en avvägning mellan vilka fåglar som kan förekomma i flygområdet, ekonomi och hur stora och tunga motorer man vill ha ombord, säger Stefan Carneros.

Enligt SHK:s rapport hade olyckan förmodligen kunnat undvikas om Försvarsmakten hade använt någon form av radarbaserat fågelvarningssystem, som man gör i exempelvis USA.

– Allvarliga flygplansolyckor till följd av kollision med fåglar är mycket ovanliga. Men vi anser ändå att Försvarsmakten i alla fall bör överväga att införa någon form av fågelvarningssystem. Inget fågelvarningssystem är 100-procentigt, men i det här fallet hade en radar upptäckt fåglarna, det såg vi tydligt i radarspåret, säger Stefan Carneros

Och Sverige har haft ett fågelvarningssystem. Under 1960- och 1970-talen var fågelkollisioner med dödlig utgång och förloirade plan ett så pass stort problem att man utvecklade ett fågelvarningssystem baserat på prognoser och som användes under höst och vår i samband med fåglarnas flyttsäsonger. Systemet var i drift till och med 1997 då beslut fattades att prognoserna skulle upphöra.

Liknande läsning:

Haverikommissionen rekommenderar också Försvarsmakten att utreda huruvida man behöver fastställa en minimihöjd för utskjutning ur cockpit vid motorbortfall. I SHK:s rapport konstateras att checklistorna för återstart av motorn inte är anpassade för låghöjdsförhållanden och att de bör ses över för att förenkla beslutsfattandet för piloten. Man anser också att med hänsyn till den tid en full återstart av motorn kräver, bör en utskjutningsåtgärd hamna tidigare i checklistan än vad den gör idag.

– Men de här rekommendationerna handlar bara om små marginaler och finjusteringar.

SHK riktar även rekommendationer till Saab om att utreda huruvida det är möjligt att åstadkomma en snabbare återstart av motorn liksom att i samråd med FM och övriga operatörer förenkla och anpassa nödchecklistorna vid motorfel på låg höjd. Den organisation som får mest bakläxa i rapporten är dock Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vid kraschen, som skedde i ett obebyggt skogsområde i Möljeryd i Blekinge, fattade flygplanet eld och giftig rök spreds över omgivningarna.

– Röken från brinnande flygplanskomposit är definitivt ingenting man bör andas in. MSB har till uppgift att ta fram vägledning för räddningstjänsten och andra blåljusmyndigheter som i sin tur ska informera allmänheten. MSB har hållit på att utarbeta ett sådant underlag i ett par års tid, men nu måste de skynda på för att slutföra det arbetet, säger Stefan Carneros. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: