Jag är 13 år gammal. Mitt första ordentliga möte med Försvarsmakten sker på en 10 dagar lång prao-period hos min pappa, major i armén, under en övning på Skillingaryds skjutfält på vårkanten. Jag får för första gången ta del av många av de sidor av Försvarsmakten som jag idag älskar! Deltagande förband är Hallandsbrigaden (IB 16), och Wendes Artilleriregemente (A 3). Förbanden är två av många som bara några månader senare skall läggas ned som en effekt av det nyss fattade försvarsbeslutet. Stämningen är god men avslagen, och känslan av en organisation i tillbakagång är påtaglig även för en praoande 13-åring.
Under Hallandsbrigadens nedläggningsceremoni i slutet av juni öser regnet ner. Symboliken över förbandets nedläggning och Försvarsmaktens tillvaro är smärtsamt tydlig. Den eviga freden är här och de gamla dammiga brigaderna och flottiljerna är inte längre önskvärda i det framtida försvaret.
År 2010. Jag är 23 år gammal. Efter värnplikt på ett allt mer åsidosatt stridsvagnssystem och därefter BFA-tjänst på det nedläggningshotade Luftvärnsregementet har jag nu skickats till Tyskland på grundläggande helikopterutbildning. Vår kull ser fram emot att ta examen så att vi kan komma hem till förbandet och därefter tjänstgöra på återkommande internationella insatser och beredskapsenheter. Nordic Battlegroup är högaktuell och all förbandsverksamhet och -utveckling riktas in mot den pågående insatsen i Afghanistan som börjat hetta till på allvar, samt olika internationella beredskapsförband som alla vill vara en del av.
På officersprogrammet genomgår vi en utbildning som nästan enbart riktas in mot stabiliserande och fredsbevarande operationer utomlands. Vi pratar om multinationella camper och hanterbara rotationsfrekvenser, det nyligen införda tvåbefälssystemet och hur ett utlandsförband bör agera om en soldat skulle stupa vid en ”TIC”. Insatsförsvaret är i full blom!
År 2020. Jag är 33 år gammal. Plötsligt har Försvarsmakten inlett en beredskapsinsats i Östersjön, för att hävda vår nationella suveränitet och oberoende. Det är måhända överraskande, men knappast förvånande. Jag är pilot och officer i en helikopterflottilj som ganska nyligen har tonat ner medevac-beredskap i utlandet utan istället fokuserar på hur vi ska bedriva strid i försvaret av Sverige. Vi diskuterar inte längre social patrols och IED:er, utan lägger istället vårt fokus på krigsbaser och brigader. På en ganska kort tid får vi börja återta och lära oss sådant som tidigare var grundläggande kunskaper för gemene officer. Visst är det en del som är bekant för oss, som till exempel trebefälssystemet och kontinuerligt anställda förband. Men mycket av det som kommit med ett ökat fokus på det nationella försvaret är nygammalt och annorlunda. Och visst känns det som att det hade varit tacksamt om vi kunde damma av lite fler brigader och flottiljer till det framtida försvaret..?
År 2030. Jag kommer att vara 43 år gammal. Det är omöjligt att veta hur omvärldsläget kommer att se ut och vilka förutsättningar som Försvarsmakten kommer att ha med en tidshorisont som sträcker sig så långt fram som 10 år. Bevisligen är det mycket som kan och kommer att hända! Det finns dock en grundförutsättning som vi redan idag kan konstatera: Oavsett vad så kommer vi alltid att behöva en officerskår som är väl utbildad, väl tränad och väl prövad. En officerskår som därigenom är rustad för att möta den okända men oundvikliga händelseutvecklingen. En officerskår som tillsammans kan möta framtiden!
