Senast publicerat
Senast publicerat:

REPLIK: När Försvarsmakten låter tystnaden tala

”Precis som så mycket annat när det kommer till trebefälssystemet hänger det inte ihop”, skriver Officersförbundets förbundsordförande Lars Fresker om Försvarsmaktens kommunikation kring det slutliga införandet av trebefälssystemet.

Lars Fresker, Förbundsordförande.
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Här bredvid finns en kommentar signerad Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Mats Ström. Den är inte bara ett svar på Stefan Emanuelssons text om trebefälssystemet utan också det enda svar som myndigheten tänker ge på den intervjuförfrågan som Officerstidningens chefredaktör skickade till Försvarsmakten den 24 juni i år.

Bakgrunden till förfrågan är en film publicerad i förbundets kanaler i sociala medier. I filmen beskrev jag att förbundet dagligen har kontakt med både föreningar och enskilda medlemmar som vittnar om spänningar mellan personalkategorier, personal som mår dåligt och förbandschefer som saknar relevant information från högre chef rörande det slutliga införandet av trebefälssystemet.

Efter flera påstötningar kom så den 27 september, alltså tre månader efter att Officerstidningen första gången bad om en kommentar, myndighetens svar i form av Mats Ströms text. Några andra kommentarer har inte Försvarsmakten tänkt att ge. De låter helt enkelt tystnaden tala. Eller i vart fall tänker man bara ägna sig åt enkelriktad signalering.

Jag påstår att det är respektlöst mot alla de medarbetare som berörs av reformen. De som arbetat i Försvarsmakten i både med- och motgång och som förtjänar all respekt. Mats Ström lyfter förvisso fram det han kallar för den ”emotionella aspekten” och att man i ”görligaste mån” ska ta hänsyn till den ”enskildes situation”. Men slår, bara någon rad senare, fast att ”organisationens behov av ett fungerande personalförsörjningssystem är styrande”. 

Precis som så mycket annat när det kommer till trebefälssystemet hänger det inte ihop. 

Officersförbundet kommer oförtrutet arbeta vidare med att övergången ska bli rättssäker med en individuell prövning. Tveksamma fall är vi beredda att driva till Arbetsdomstolen. Vi arbetar också hårt med att driva frågan om löneutveckling i innehavd befattning, vilket är särskilt viktigt om man är specialistofficer. Så fungerar fackligt arbete. 

Det skulle förvåna mig mycket om Officerstidningen (som arbetar självständigt utifrån en fastställd redaktionell policy) skulle sluta pressa Försvarsmakten på svar. Ansvarsutkrävande är nämligen en del av journalistiken.

Liknande läsning:

Låt oss hoppas att Försvarsmakten i sin roll som arbetsgivare och myndighet är beredda att göra sina delar – följa arbetsrätten och i god demokratisk ordning svara på medias frågor. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: