Kommendör Anders Widén, verksam som programchef över Officersprogrammet, OP, vid Försvarshögskolan, replikerade den 13 juni på mitt inlägg i Officerstidningen nr 2/2025. Jag har tidigare betonat, och gör det ånyo, att akademiseringen av Officersutbildningen är av godo. Men det innebär inte att den valda designen och utbildningsplanen är optimal. Jag skrev tidigare i mitt inlägg följande:
Det finns en risk med nuvarande utbildningsdesign och karriärutveckling gällande officerskollektivet, då bland annat OP har relativt generella examensmål samt att kraven för vidare befordran inte ställer adekvata krav på funktionell yrkesutveckling och yrkeskurser. OP och Högre officersprogrammet (HOP), räcker inte som formell utbildning för att bli en professionell mer senior officer. Kurs- och examensmål bör ses över samtidigt som yrkesutvecklingen behöver systematiseras på ett sätt som ökar professionalismen inför ett alltmer utmanande slagfält i en instabil omvärld.
Det jag menar med detta synsätt är i stort vad överstelöjtnant Urban Schöön och fil dr/RO Karl Ydén förespråkar i deras replik i Officerstidningen den 30 juni – att den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ges ett allt tydligare innehåll som återspeglar kadettens behov av kommande kunskaper och färdigheter som officer i en given försvarsgren, truppslag eller funktion. Det vill säga – av en amfibieofficer ska man som OF 1 förväntas kunna leda amfibieförbandens strid på plutonsnivå, och inom några år på kompaninivå. Likväl som vi förväntar oss att den unga sjöofficeren på nivån OF 1 kan verka på bryggan i en korvett.
Jag menar därmed att alla övriga kadetter och deras utbildning (…) måste skärskådas och bättre anpassas till den funktionen och verksamhet de kommer att leda som OF 1.
Att OP inte är optimalt designat för huvuddelen av officerskollektivet bevisas indirekt redan idag genom att till exempel blivande sjöofficerare har en helt egen sjökrigsvetenskaplig utbildning och profil med specifika kurser både inom den skolförlagda (SFU) och den verksamhetsförlagda utbildningen. Därutöver har den krigsvetenskapliga profilen en helt egen variant med inslag av uppdragsutbildning för gruppen stridspiloter, där examen nås först efter cirka 5 år.
Jag menar därmed att alla övriga kadetter och deras utbildning – till huvuddel blivande arméofficerare – måste skärskådas och bättre anpassas till den funktionen och verksamhet de kommer att leda som OF 1. Därför är nog luftvärnsofficeren ett så bra exempel, eftersom det moderna luftvärnet består av mycket komplexa system som kräver så mycket mer än en relativt grund och bred akademisk grundutbildning.
Jag förespråkar därför att den nuvarande yrkesexamina på grundnivå ses över med nya kurser både vad gäller SFU och VFU och att de anpassas till verksamheten vid respektive truppslag och funktion. Jag menar vidare att det utöver OP måste finnas relevant fortbildning och yrkesutbildning, inte minst för befordran ock krigsplacering på nivån kapten/OF 2.
Sammanfattningsvis bejakar jag flerbefälssystemet och dess uppdelning av yrkesofficeren mellan officer och specialistofficer samt att det är i specialistofficerskåren som den djupa specifika kunskapen ska finnas. Men jag är samtidigt bekymrad över att officeren allt för länge har setts som en generalist där behovet av yrkeskunskaper är underordnat.
