Senast publicerat
Senast publicerat:

”Många har inte full koll på sina anställningskontrakt”

Simon Abrahamsson är facklig förtroendeman för Officersförbundets lokala förening på Amfibieregementet, OF Amfibiekåren. Mycket av föreningens tid går åt till att arbeta med frågor som rör medlemmar med tidsbegränsade anställningar. Kommande etablering av Amf 4 har också lett till många funderingar och viss oro.

Josefine Owetz
Margareta Bloom Sandebäck
Simon Abrahamsson

Simon Abrahamsson, facklig förtroendeman på OF Amfibiekåren:
– Förra årets politiska beslut och styrning kring minskning av volymen för anställda soldater gör att varje enskilt fall som ska förlängas måste granskas och bli avdömt av regementschefen. Många av våra medlemmar vill vara kvar både i Försvarsmakten, men framförallt på Amf 1. 

Han berättar att många inte har full koll på sina anställningskontrakt, och att den korta kontraktstiden kommer som en förvåning i samband med att de varslas. 

 – Kommunikationen angående GSS/K-anställning i stort har som regel varit sex till åtta år, även om Amf 1 försöker kommunicera vad som gäller lokalt på förbandet. Soldaten som tar anställning förväntar sig att få vara kvar ett par år, men sedan visar det sig att de har 1,5 års kontrakt, säger han och fortsätter:

 – Jag har just nu en lista på ett antal medlemmar som säger sig tro att de hade längre kontrakt, men som visade sig vara betydligt kortare. Vi tycker inte att arbetsgivaren har varit tillräckligt tydlig med vad som gäller.

Ett annat orosmoln bland medlemmarna är etableringen av Amf 4 i Göteborg. 

 – Den största utmaningen framöver som jag ser det är hanteringen av personal, då med tanke på att ett regemente mer eller mindre ska bli två. Detta har skapat viss oro, både bland kadetter och redan anställda i framförallt Stockholm då det kan innebära längre kommenderingar.  

Han förklarar att OF Amfibiekåren har en dialog med arbetsgivaren kring frågor som rör personalförsörjning och kommande tillväxt. 

Liknande läsning:

 – Vi upplever att det finns flera tillvägagångssätt i den här frågan. Det kan vara bättre med kortare kommenderingar inledningsvis, på några månader upp till ett halvår för att därefter hitta andra vägar till en mer långsiktig lösning. Vi tror att man tar en stor risk med personalen när man bara pekar med hela handen, och inte försöker nå mer acceptans och skapa bättre förutsättningar redan innan. Att hitta lösningar som bygger på frivillighet, oavsett längd, borde vara prioriterat.

Han efterlyser också bättre information kring hur Försvarsmakten tänker kring pendlingsersättningar, boendemöjligheter och andra typer av tillägg i samband med att om man tillfälligt byter arbetsort. 

– Ramarna för vad som kommer att gälla för personalen vid kommenderingar i Göteborg borde finnas på plats redan nu, men det upplever vi inte att det är. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: