Senast publicerat
Senast publicerat:

Brist på samsyn om fältsjukhuset i Älvsjö

Ett tydligt ledarskap och befälsrätt saknades när fältsjukhuset restes i Älvsjö. Och Försvarsmaktens vårdmateriel får kritik från civila aktörer. I en ny rapport från Försvarshögskolan undersöks hur samverkan fungerat vid bygget av Älvsjö sjukhus under pandemivåren 2020.

Redaktionen
TT
I rapporten ”’Fältsjukhuset’ i Älvsjö – Rekordbygget som ingen ville ha?” har man vid FHS undersökt hur den interna och externa samverkan fungerat under bygget av sjukhuset.

När covid-19 slog till mot Sverige pekade initiala prognoser från södra Europa på att Stockholm skulle kunna drabbas hårt. Genom aktörsgemensam samverkan uppfördes därför Älvsjö sjukhus på bara två veckor. I början av april 2020 stod man redo med 550 vårdplatser. Ur ett försvarsperspektiv var detta ett unikt projekt då det var första gången ett militärt fältsjukhus för skarp krishantering byggdes på svensk mark. Men sjukhuset togs aldrig i bruk, och lades ned i juni 2020.

I rapporten ”’Fältsjukhuset’ i Älvsjö – Rekordbygget som ingen ville ha?” har man vid FHS undersökt hur den interna och externa samverkan fungerat under bygget av sjukhuset.

Rapporten sammanfattas i fem huvudsakliga slutsatser, där den viktigaste handlar om behovet av ett tydligt ledarskap och befälsrätt i en kris. ”Det är trögt och svårt att leda genom samverkan”, sammanfattar författarna budskapet från intervjuerna.

– Det fungerar bara så länge det finns ett ömsesidigt förtroende, men när det saknas blir det oerhört svårt, säger universitetslektor Erik Hedlund i ett uttalande hos FHS.

Samverkan externt på plats fungerade bra trots att aktörerna hade delvis olika organisatorisk struktur, konstaterar rapportförfattarna vidare. Avgörande var att det fanns ett tydligt definierat mål. Samtidigt konstateras att risken för målkonflikter mellan regionens aktörer ställer höga krav på intern samordning. Och brist på samsyn ledde till olika åtgärder och olika uppfattningar om huruvida Älvsjöprojektet var lyckat eller inte.

– Kanske går fältsjukhuset i Älvsjö till historien som å ena sidan ett rekordbygge, och å andra sidan ett sjukhus som ingen ville ha, säger Hedlund hos FHS.

Man drar även slutsatsen att Försvarsmakten var en viktig samarbetspartner, men att det samtidigt internt inom Försvarsmakten har funnits vissa samverkanssvårigheter mellan insats- och produktionsenheterna. Och en hel del synpunkter har lyfts kring Försvarsmaktens materiel. Bland annat menade en del läkare att respiratorerna och sängarna inte går att använda. Förutom medicinska risker kan detta medföra att Försvarsmaktens material inte lever upp till civila aktörers förväntningar – vilket kan skapa friktioner, skriver FHS i rapporten.

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    ”Vi har landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden”, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp, skriver debattskribenterna i en slutreplik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Frågan om Ottawakonventionen och Sverige handlar om två saker samtidigt. Ska svenska yrkesofficerare och soldater dömas till fängelse i Sverige för att man medverkar till försvaret av grannländer, i enlighet med landets lagar? Det var vår huvudingång i debattartikeln i Officerstidningen. Där välkomnar vi att Röda korset vill medverka i opinionsbildningen för att ändra lagstiftningen, till gagn ytterst för civila i Finland och Lettland. Så långt är vi överens med Ulrika Modéer.

    Nästa fråga handlar om ifall Sverige ska lämna Ottawakonventionen eller inte? Modéer säger nej, med hänvisning till att det är ett moraliskt ställningstagande, och hänvisar till en resa i Ukraina, men det är illustrerande att det var en resa på fritt ukrainskt område och inte de territorier där de ohyggliga följderna av en rysk ockupation kan ses. Vi har också landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp.

    Med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras?

    Ansvarsbördan för att besvara Modéers slutfråga ”Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ” landar därmed inte på oss utan på Modéer och Svenska Röda korset; med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras, och dessutom, hur undvika de ökade förluster det skulle innebära för svenska förband om de tvingas strida utan stöd av truppminor?

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: