Senast publicerat
Senast publicerat:

Beridna vaktparaden ska få nya paradhjälmar efter olycka

Beridna vaktparadens ceremoniella hjälmar har bytts ut mot vanliga ridhjälmar. Det sedan Arbetsmiljöverket hotat med att förbjuda paradhjälmarna vid ridning. I våras startade projektet ridsäkerhet vid Livgardet som ska ta fram nya säkerhetsgodkända paradhjälmar och kroppsskydd för ridning.

Redaktionen
Försvarsmakten
Högvaktens paradhjälmar är nu tillfälligt ersatta med säkerhetsgodkända ridhjälmar efter en olycka förra hösten som ledde till en anmälan om brister i arbetsmiljön.

Diskussioner om den bristande säkerheten hos de ceremoniella hjälmar som burits under den beridna vaktparaden har förts i flera år. Åtgärder har vidtagits men utan fullgott resultat, och efter en olycka förra hösten när en musiker föll av sin häst uppe vid slottsbacken, fördes frågan vidare till Arbetsmiljöverket.

– Hjälmen lämnade ryttaren och träffade backen och när man såg vad som hände med den undrade man hur det hade gått för ryttaren om han hade landat på huvudet, säger Andreas Lundin, lokalt skyddsombud vid Livgardets dragonmusikkår. Vi har ifrågasatt säkerheten i paradhjälmarna i flera år och vår enda utväg var till slut att upprätta en 6 6a (anmälan om brister i arbetsmiljön red anm).

Efter misslyckade försök att komma överens med arbetsgivaren om tidsplanen för införandet av en ny paradhjälm lämnades ärendet till Arbetsmiljöverket. I början av juli meddelade myndigheten att man övervägde att förbjuda paradhjälmen vid ridning från den 28 augusti. Användandet av paradhjälmen stoppades av regementschef Stefan Nacksten och efter en utredning beslutades att paradhjälmen skulle ersättas med säkerhetsgodkända ridhjälmar.

» Vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen «

– Jag kan bara beklaga att vi inte agerat tidigare, men vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen. Vi har också försökt att höja säkerheten i hjälmarna, men utan att nå ända fram, säger Stefan Nacksten.

Den första beridna vaktparaden genom Stockholm utan de ceremoniella hjälmarna genomfördes den 9 augusti.

Liknande läsning:

– Det här river förstås upp känslor hos personalen, men det finns också en förståelse för att vi måste sätta säkerheten främst. Och de ridhjälmar som används i dag är bara en tillfällig lösning, säger Stefan Nacksten.

Inom projektet ridsäkerhet som startade på Livgardet i maj ska nya, säkra paradhjälmar tas fram. Det genom att antingen förse befintliga paradhjälmar med ny inredning eller utveckla skalet hos vanliga ridhjälmar till att efterlikna de ceremoniella hjälmarna.

Gamla paradhjälmen och den tillfälliga säkerhetsgodkända ridhjälmen.

– Beslut om vilken väg vi ska gå är ännu inte fattat, men det är både viktigt att hjälmarna blir säkra och att bevara traditionen. Vi räknar med att införa de nya paradhjälmarna i april nästa år, säger Stefan Nacksten.

Andreas Lundin är glad över att arbetsgivaren agerar, men önskar att det hade skett tidigare.

– Då hade vi sluppit den här situationen och det hade funnits tid att ta fram en ny paradhjälm istället för att rida med svarta ridhjälmar. Vi vill alla rida i vacker, historisk utrustning, men mitt uppdrag som skyddsombud är att värna om säkerheten och göra det jag kan för att undvika allvarliga skador som invaliditet eller kanske till och med dödsfall, säger han.  

» Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. «

Inom ramen för projektet ridsäkerhet ska även ett ryggskydd eller en säkerhetsväst som kan bäras under paraduniformen anskaffas.  

– I dag har man bara en läderplatta på ryggen som är till för att skydda uniformen från slitage av karbinen. Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. Framför allt om man skulle råka landa på karbinen, säger Stefan Nacksten.  

Regementschefen berättar att det sedan många år bedrivs säkerhetshöjande arbete kring hästhanteringen på Livgardet utifrån hästarnas ridbarhet, personalens förmåga och säkerhetsutrustning. Bland annat infördes förra hösten ett eget incidentrapporteringssystem vid Livbataljonen. Där registreras varje tillbud och olycka som är kopplad till verksamheten runt det 70-talet hästar som står uppstallade på kavallerikasernen.

 – Vi registrerar inte bara själva händelsen utan också vilken häst som varit inblandad. Därmed kan vi urskilja de hästar som lägger sig till med olater och skicka dem på tillridning. Det finns ett systemtänk i detta som fungerar väldigt bra, säger Stefan Nacksten.  

Det satsas också på att förbättra hästhållningen och soldaternas ridutbildning.

 – Förr skrittade soldaterna mest ut och det lär man sig inte så mycket på, säger Johan Wennerholm, chef för kavalleriavdelningen. Nu har vi anställt två civila och en militär ridinstruktör och soldaterna får ungefär 100 ridlektioner på ett år. Av de cirka 90 värnpliktiga soldater som årligen kommer hit har bara mellan 20 och 30 procent ridvana och att lära sig rida är ingen quick fix.

FAKTA

Paradhjälmar
Den hjälm som burits vid beriden statsceremoniell tjänst tillhör en uniform från 1895. Genom åren har försök genomförts för att göra hjälmen säkrare. I början av 2000-talet kom nya paradhjälmar försedda med inredning av bygghjälmsmodell och inredningen infördes även i de gamla hjälmarna. Man har också provat att montera inredningen i hjälm 90 i paradhjälmen, men utan tillfredsställande resultat.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det började som en blogg om personlig utrustning. Idag är kontot Taktisk ett forum för försvarsdebatt och en informationskanal för många anställda i Försvarsmakten – och ett av de mest omdiskuterade. Officerstidningen har träffat personen bakom kontot för ett samtal om anonymiteten, informationsvakuumet som han upplever i myndigheten och anklagelserna om desinformation.

    Josefine Owetz
    Taktisk
    Taktisk har sedan starten 2009 valt att vara anonym.

    Foto: Björn Öberg

    Nästan varje vecka kommer det in tips. Ibland handlar det om en ny skrivelse, ett beslut eller en publikation som någon vill ska nå ut till de anställda i Försvarsmakten.

    – Ofta är det människor som är lite längre upp i hierarkin som hör av sig och tipsar om sådant som de tror kan vara bra för andra att känna till. De skriver att ”nu har vi kommit ut med den här, kan du pusha för den?”, säger mannen bakom kontot Taktisk, som vill vara anonym.

    Vi träffas på ett konditori någonstans i Sverige. Han har varit yrkesmilitär sedan 2007 och i mer än femton år har han skrivit om Försvarsmakten. Idag har han omkring 22 000 följare på Instagram och runt 9 000 på X. Själv ser han på genomslaget med blandade känslor.

    Jag är väldigt ambivalent till den roll och maktfaktor det kanske har blivit. Helst hade jag nog sett att det inte blivit så.

    – Det har vuxit bortom vad jag trodde att det skulle bli. Jag är väldigt ambivalent till den roll och maktfaktor det kanske har blivit. Helst hade jag nog sett att det inte blivit så.

    Det började 2009, när han startade en blogg om personlig utrustning. Frågan var aktuell på grund av insatserna i Afghanistan, men han tyckte att de stora försvarsbloggarna vid den här tiden mest skrev om strategiska frågor och försvarspolitik.

    – Jag upplevde att det fanns ett informationsvakuum vad gäller personlig utrustning. Diskussionen var het då, mycket kopplat till Afghanistan. Jag köpte mycket utrustning själv och använde den i tjänsten, så jag började skriva om det. Sedan började jag skriva om fysisk träning, ledarskap och andra frågor som intresserade mig.

    Idag spänner ämnena som avhandlas på kontot brett: från löner och villkor till materielfrågor och personalförsörjning, vidare till tystnadskultur, militär etik och lärdomar efter olyckor. På senare år har ämnen som drönare, AI och rysk informationspåverkan varit återkommande. På bloggen skriver han längre och mer resonerande texter, medan han på Instagram delar aktuella nyheter och tips på handlingar att läsa, håller frågestunder och lägger upp memes om livet i myndigheten.

    – Jag har velat ha kontot som en plattform för att sprida information, för jag upplever att informationsdelgivningen generellt sett inte fungerar särskilt bra i myndigheten. Längst ner på pluton- och kompaninivå sitter man inte i Emilia varje dag och då missar man mycket. Jag vill också att kontot ska ge möjlighet för den lilla soldaten och sjömannen att få ventilera.

    Han har ofta frågestunder där följare skriver in frågor eller tar tillfället i akt att lyfta aktuella spörsmål. Det senaste året har det återkommande varit inlägg om arbetsmiljöproblem på flera organisationsenheter, där namn på förbanden och de berörda förbandscheferna har publicerats.

    Hur avgör du vad som ska publiceras?

    – Det första jag kollar är om jag kan styrka något, helst med handlingar. Sedan vilken nivå som individen befinner sig på. Soldater och anställda på lägre nivåer ger jag mig aktivt inte på. Jag attackerar inte heller personen, utan tjänsteställningen. Är du förbandschef och saker händer på ditt förband är du ansvarig.

    Många av tipsen som skickas in publiceras aldrig, eftersom det inte går att bekräfta eller sannolikt är skyddsvärt, berättar han. Felaktigheter som upptäckts korrigeras, och om någon berörd ber att ett inlägg ska tas bort gör han i regel det.

    Kontot har ibland anklagats för att sprida desinformation. Vad säger du om det?

    – Desinformation är att avsiktligt vilseleda. Det gör jag inte. På sin höjd är det missinformation, att jag har missförstått något. Det har jag gjort ibland, och då reviderar jag alltid, säger han och fortsätter:

    – Jag vill att myndigheten ska bli bättre, det är därför jag är kritisk. Hade jag inte brytt mig hade jag kunnat skita i det.

    Han har sedan starten valt att vara anonym. Frågan om vem som ligger bakom kontot har gäckat många i myndigheten genom åren. Några kollegor och hans närmaste chefer vet att det är han som driver Taktisk, andra har listat ut det. Men anonymiteten fyller en viktig funktion, menar han.

    – Folk har mycket lättare att prata med någon de inte känner. Samtidigt skyddar anonymiteten andra runt omkring mig. Det finns tendenser att man vill ta reda på vem som känner mig eller vem som har pratat med kontot. Så länge ingen vet vem jag är kan det inte heller drabba någon annan.

    Han har själv inte drabbats, men har fått återberättat hur vissa chefer ute på förbanden har samlat sin personal och sagt att de inte får prata med Taktisk. Han har också vid flera tillfällen fått höra berättelser från anställda som har blivit utskällda när någon händelse från det egna förbandet har kommit ut på kontot.

    – Vi borde ha kommit längre i att förhålla oss till att det finns ett konto där det skrivs saker. Som statlig myndighet måste vi kunna stå för det vi gör, utan att skälla ut folk och säga åt dem att vara tysta. Det gynnar ingen. Men detta är lokala initiativ, inget som kommer från Försvarsmakten centralt.

    Taktisk

    Illustration: Björn Öberg

    Vem tror folk att du är?

    – Det finns de som tror att jag sitter på Högkvarteret och de som tror att jag sitter på någon form av stab. Gissningarna om vilken försvarsgren jag tillhör varierar också. Vissa tror att jag är en kvinna, att jag är mycket äldre än vad jag är, andra att jag är yngre. Det beror på vem man frågar.

    År 2023 bestämde han sig för att lägga ner kontot. Han hade tröttnat. Det höll i några månader, tills frågan om personlig utrustning väckte lusten igen. Det senaste året har han dragit ner på tiden han lägger på kontot och en del av fritiden går istället till projektet Lumos, ett AI-baserat verktyg som han har skapat för öppen informationsinhämtning och som vem som helst kan ladda ner.

    Det kommer inte ut någonting till förbanden, och jag vet att det sitter folk med sina mobiltelefoner överallt och försöker göra saker. Så jag tänkte: vad kan jag göra? Förhoppningsvis kan detta vara ett steg till en OSINT-förmåga i Försvarsmakten.

    Bakgrunden är kriget i Ukraina, som enligt honom har visat att öppna källor är viktiga på alla nivåer i en modern försvarsmakt. OSINT, som står för Open Source Intelligence, syftar på processen att samla in och analysera information från öppna källor. Lumos samlar nyheter och uppgifter från flera källor, översätter ryska och ukrainska inlägg och tar fram dagliga sammanfattningar av läget det senaste dygnet. Flödet domineras av rapporter från Ukraina, men verktyget bevakar också Mellanöstern, kinesisk militär, cyber, maritim säkerhet, drönare och rymden.

    – Lumos kommer egentligen ur en frustration. I så många år har vi inte haft en strukturerad OSINT-förmåga i Försvarsmakten. Det kommer inte ut någonting till förbanden, och jag vet att det sitter folk med sina mobiltelefoner överallt och försöker göra saker. Så jag tänkte: vad kan jag göra? Förhoppningsvis kan detta vara ett steg till en OSINT-förmåga i Försvarsmakten.

    Det nya verktyget och att ta del av innehållet på bloggen är gratis, men den följare som vill har möjlighet att skänka honom en slant. Bidragen går enligt honom till kostnader för webbhotellet, att betala för de handlingar han begär ut från Försvarsmakten och till energidryck. Men det är inga större summor han får in, och det är inte heller en drivkraft i arbetet med kontot.

    – Jag tror inte att det blir roligare av det. Tiden är egentligen inte faktorn heller. Det är mer att motivationen ibland tryter. Pengarna är bara skönt för att kunna plana ut vissa kostnader som jag har kopplat till kontot.

    Det han saknar i försvarsdebatten idag är fler debattörer som tar plats. Det finns nischade konton inom en del områden, men han hade hoppats att de skulle vara fler vid det här laget.

    – Jag skulle vilja ha en flora av kunskapsbärare som sprider kunskap publikt och vågar ta diskussionen. Experter som säger: jag kan de här grejerna, och jag tycker att det här är ett felaktigt val. Det behövs som en motpol till undermåliga beredningar.

    Varför det inte har blivit så vet han inte. Kanske är det jantelagen, kanske tidsbrist. Men behovet är som störst just nu, menar han, när Försvarsmakten växer, utvecklar nya förmågor och allt ska göras på en gång.

    – Det pratas mycket om innovation. Men innovationen kommer inte bara för att vi säger det, eller för att vi döper något till ett experimentkontor. Den bygger på att folk faktiskt tar sig tid att sätta sig ner och fundera: gör vi det här på rätt sätt?

    Ibland står man och skriker in i en vägg.

    Själv är han inne i en liten dipp, berättar han, och frågar sig ibland om kontot har spelat ut sin roll.

    – Ibland står man och skriker in i en vägg. Men jag vet att det jag skriver läses högt upp i Försvarsmakten, och även på Försvarsdepartementet. Jag tror att jag har uppnått det mesta jag kunnat tänka mig med mitt konto.

    Ur arkivet: