Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vem tar lead på nationellt anhörigstöd?”

Cesilia Kabaca Karlsson, grundare och generalsekreterare, Invidzonen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Utsatta yrken i riskfyllda miljöer eller vid krävande omständigheter får många gånger konsekvenser på hemmaplan. Det behöver inte vara särskilt riskfyllt för att det ska påverka de närstående. Det kan handla om antalet tillfällen, tid, egna förutsättningar, kommunikationen hemma eller helt enkelt om det rådande världsläget. Relationens grundförutsättningar är en viktig aspekt, hur relationen till barnen ser ut, barnens behov och såklart, livet som drabbar oss alla emellanåt.

Försvarsmaktens personal i utlandstjänst har sedan länge ett stöd till anhöriga. Stödet är ett verktyg för att understödja uppdragen. Utvärderingar visar att stödet är verksamt och gör skillnad. I vårt arbete med anhörigstöd till Försvarsmaktens personal under internationella insatser möter vi män och kvinnor, anhöriga och veteraner som månar om ett fungerande privatliv. De rykten som florerar om att anhörigstöd handlar om däckbyte och snöskottning, underminerar. Vår erfarenhet är att de vi stöttar vill ha tips, råd och bekräftelse för att hitta sina nycklar. Få verktyg för att hantera kommunikationen. Rådgivning kring barn eller egen utveckling före, under och efter insatstid. Skilsmässostatistiken är enligt nyligen presenterad forskning hög inom Försvarsmakten, de internationella insatserna kan bli droppen. De relationsproblem vi på Invidzonen möter är ofta sprungna ur år av slitningar.

» Jag ställer mig frågande varje dag till att arbetsgivare och myndigheter inte använder anhörigstödet som ett verktyg även under nationell tjänst­göring. «

Människor presterar som bäst när deras närstående supportar det man arbetar med. Ett brinnande engagemang kan slockna om man behöver försvara sitt yrkesval under lång tid. Det borde inte behöva ställas emot omsorgen om den egna familjen.

Både inom och utom våra egna gränser ger många yrkesgrupper sitt bidrag till sjukvård, försvar, skola, rättsväsende med mera. De ser det stora perspektivet och tar ansvar. Vi ska vara rädda om de människor som väljer att göra det. Grunden för ett fungerande, tryggt och demokratiskt samhälle kräver många osjälviska resurser. Det rapporteras på många håll om underbemanning som genererar en arbetsbelastning som tynger. En sårbar spiral som accelererar snabbt i redan utsatta yrken. När lönerna är låga, ekonomin sårbar och omvärldsläget försämras bör arbetsgivare se efter vad som mer finns i skafferiet för att höja attraktionsvärdet, se det ur behållaperspektivet. Satsa på mervärden som inte kostar skjortan. Ha en målsättning att få personalen att trivas eller i bästa fall älska sitt viktiga arbete.

Jag ställer mig frågande varje dag till att arbetsgivare och myndigheter inte använder anhörigstödet som ett verktyg även under nationell tjänstgöring. Stödet är enkelt, supportande, efterfrågat och gör skillnad. När frågan om nationellt anhörig- och veteranstöd tas vidare till politiker och myndighetschefer blir svaret att de ser behovet. Att frågan är viktig. De förstår att det skulle vara rekryteringsfrämjande, ett mervärde, ett sätt att höja attraktionsvärdet för dessa yrkesgrupper.

Men då så. Då tar vi ett modernt omtag om personalförsörjningen och erbjuder även nationell personal ett viktigt stöd. Arbetsgivaren skulle vara den stora vinnaren! Då återstår bara frågan;

Vem tar lead på det?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: